Vattentäta skott, det har jag mellan tänderna. Snustorrt.
Jag har precis bytt tandläkare och den nye sa att jag måste köra med tandtråd. Varje dag. Sen skulle han visa.
”Det är VÄLDIGT trångt mellan tänderna”, sa jag lite försynt. Jag har ju haft dem ett tag så vi är liksom rätt bekanta med varandra. Skulle nästan vilja sträcka mig så långt att jag påstår att vi känner varandra utan och innan.
”Det ska det uuuugggg vara, flås det är ingaaaaa problem” väste han med sammanbitna tänder medan han drog och drog för att få ut demotråden alltmedan mitt huvud rullade frenetiskt fram och tillbaka i en märklig nejdans.
Jag kom i alla fall tämligen helskinnad därifrån och duktig som jag är ibland köpte jag genast en påse tortyrredskap: Plackers Twin. Det betyder att det är dubbla trådar, inte att det är för tvillingar. (Men visst kan man undra vad de menar? Med den bilden?)
Efter kvällstandborstningen satte jag igång. Ganska fiffigt ändå med det lilla handtaget att hålla i, snudd på användarvänligt. Första vändan gick hyfsat men att komma åt de där längst in, på övre planet – då måste jag spräcka mungipan någon centimeter. Eller dra ut visdomständerna förstås.
Men så tog det stopp. Jag fick ner den. Men inte upp. Jaja, tråden lär ju gå av, tänkte jag helt fel och sög i av alla krafter. Den tråden går inte av. Näpp.
Jaha.
På den igen. Jag slet och drog, lirkade, snurrade, bände, bytte hand. Och där stod jag med ett vitt plasthandtag spretande ut mellan läppar som inte gick att stänga. Såg lätt fånig ut alltså.
Skulle jag verkligen bli tvungen att gå och väcka sambon och be om hjälp med tandtråden?! Den tanken gav mig förnyad kraft och jag lyckades få ut den utan att ge mig själv en tjottablängare så jag svimmade.
Så nu tar det mig tio minuter längre varje kväll att göra mig i ordning.
Kul.
Lämna ett svar