Optimism på höga höjder

Jag borde ha förstått. Alla de trapporna. Men allt annat var ju slutsålt.

Tänk positivt. Det har nog blivit bättre. Man ska vara optimistisk. Det blir kul det här.

Darrande håller jag hårt i en stolpe med högerhanden, vänsterhanden försöker hålla lite koll på Krusidullan (=hålla fast i stolen) – född med tusen myror i kroppen. Jag lutar mig hårt bakåt, hela ryggen har kontakt med ryggstödet, min hållning är säkert drottninglik. Kroppen skakar av hjärtats ovana technodunk, munnen har förvandlats till något Saharaliknande medan de vanligtvis rätt torra händerna är hala.

Djupa andetag. In genom näsan – ut genom munnen.

Världen saktar in och jag vågar titta neråt. Flera hundra meter nedanför oss springer små, små hästar. De hade passat i en pysslings dockskåp. Vi ser dem nästan rakt uppifrån. Framför oss är det tre smala, ytterligt tunna rör. De är grå. Mellanrummen är gigantiska. Hur lätt som helst för en sexåring att trilla emellan.

Hur gammalt är det här egentligen? Görs regelbundna kontroller? Tjörnbron rasade. Bara betong runt omkring. Betong. Det är tungt det. Väldigt tungt. Och här hänger det i luften. Kan inte vara bra.

Nej! Jag tror inte mina öron. Fanskapet till speaker uppmanar alla att stampa i golvet. Ska du ha stryk din jävel! Stod han bredvid mig hade jag slagit ner honom. Det börjar skaka. Jag med.

Efter en timme klarar Krusiullan inte mera. ”Det är så jobbigt att sitta stilla, kan vi inte gå nu?”

Ljuvliga ord. Självklart! Vi går genast. Sexåringen skuttar på sitt vanliga vis, jag smyger försiktigt på ben som är kokta för länge.

När vi helskinnade kommer ut lovar jag mig själv att aldrig, aldrig mer sitta på C-sektionen i Globen.

Det får vara måtta på optimismen – höjdskräck försvinner inte bara så där.


16 tankar kring ”Optimism på höga höjder

  1. Helen

    Du överlevde och det var det viktigaste, förutom då att döttra inte har ärvt skräcken för höjder!

    Sleep well dear!
    Kramkram

    Svara
  2. Annelie

    Nä fy, det är hemskt! Jag har blivit höjdrädd på äldre dar, var aldrig det innan.
    För ett par veckor sen tog Martin, yngste sonen och hans flickvän oss till ett utsikttorn som de stolt skulle visa upp för oss. En vidunderlig utsikt väntade på oss däruppe. Staffan gick först men kom inte så långt, mes, tänkte jag och började min klättring upp för den stabila stegen. Tornet var 4 våningar hög men jag kom bara till andra (en våning mer än Staffan i alla fall) sen var det helt kört. Skräckslagen och fullständigt överraskad över min rädsla, jag vågade knappt andas ens! Stel som en pinne i hela kroppen och totalt livrädd.
    Förbannade skit, jag som hade velat se den där utsikten!

    Svara
  3. murvlan

    Ja det finns stampande galningar överallt, men största galningarna är väl de ingenjörer som konstruerat, d v s hållfastets och bärande konstruktioner, som på vissa ställen inte visat sig hålla.

    Skönt att nå landbacken med tårna, men glöm inte, även Moder Jord skakar ibland.

    Svara
  4. Ewa Pihl

    Det äär höjdskräck det.. Fantastiskt skrivet.. det är detta som är ditt kall av ”han på tredje vind”, det märks..
    Älskar också att skriva men den här nivå’n klarar jag inte, men såå kul att läsa.. Har läst böcker (mycket blandad kompott) sen jag var mycket liten. Min fostermamma tog mej med till Biblioteket (då, hos Prästen, och lät mej läsa Wilhelm Moberg, sant..ha-ha..)

    Joo, mitt knä byttes för två månader se?. (hoppade studsmatta för två midsomrar se?.) Det tar ca 4 månader innan det blir någorlunda, men sen blir det visst bättre o bättre.
    Pihlan igen..nu får du vara ifre’för idag he-he..

    Svara
  5. Susanne P

    Hahaha! (förlåt att jag skrattar men du skriver så roligt!)
    Jag förstår din känsla!! Jag är väldigt, väldigt höjdrädd!
    Kram

    Svara
  6. Camilla

    Hahaha…
    Förlåt att jag skrattar men du skriver så underbart. Jag såg dig där ,som i en film…och det såg roligt ut. Men jag förstår att det var nog inget roligt DÅ ,där för dig.
    Kram på dig!

    Svara
  7. Gun

    Hahahaha, fy så hemskt! Men skönt att hon inte orkade tiden ut, haha.

    Sv: Jag har jobbat som pedagog i 23 år, hehe.:)

    Svara
  8. Snyggmormor

    …hehe..Jag satt högst upp längstbak förra julen när jag var där…lite pirrade det i magen när man tittade ner….vääääldigt brant nedåt. Jag fick helt enkelt bara sitta still.

    Jag har läst ikapp hos dig nu….Läskig gubbe det där…huiii…

    Sv:….fniss…lyssnarkurs för män?? ahhaha…det vore nåt!!!

    Kram från snyggmormor som fular sig i vinterkläder…haha

    Svara
  9. carina@pocolococreativo

    Varit med om. Först genom eld och vatten för att liten son skulle få se sina idoler Backstreet Boys. Sen ångrade jag mig, svindel och dödsskräck och allt. Efter en kvart säger käre son, ”mamma jag vill gå”…Ljuvliga ord.
    Hade det inte varit min son så hade jag adopterat honom direkt i detta ögonblicket!

    Svara
  10. Pingback: Friends Arena – inte så vänskapligt | Äntligen måndag!

Lämna ett svar till Annelie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.