”Grannsämja”, del 2

Ett år senare

Det var inget speciellt med radhusområdet, det såg ut som sådana områden ofta ser ut med två bruna huskroppar i vinkel, bestående av exakt likadana lådor för evigt fästade vid varandra. Baksidorna, som man nådde enbart via en gångväg mellan de två längorna, vette mot en allmänning som på två sidor skyddades av radhusen och på de andra av en liten remsa naturmark, där gamla enar samsades med stenblock och barrträd. På framsidorna låg små odlade fyrkantiga revir, noga avgränsade med staket eller tuktade häckar. Kampen om att inte vara likadan som alla andra visades genom olika buskar och blommor, fågelbad och lyktor, en liten tomte i en rosenrabatt. I vissa av husen kunde man få en ledtråd om dem som bodde där genom en barncykel slängd på gräs-mattan, en kvarglömd pulka eller militäriskt raka rabatter och volanggardiner i glänsande rena fönster, medan andra var helt alldagliga. Huset allra längst in såg dock annorlunda ut. Den lilla plätten framför var full med ogräs, i rabat­terna spretade svartnade skelett, intill husväggen var tistlarna meterhöga. I burspråket bredvid ytterdörren hängde en spetsgardin slakt och något förvridet syntes skymta i blomkrukorna under dammlagret.

  Hösten hade precis börjat, det var en solig, frisk dag, träd och buskar var klädda i sin bärnstensskrud, det var en söndags-eftermiddag i september. Det var snart dags att ta fram räfsorna, men inte riktigt än, solen gav ett blygt löfte om ännu några dagars värme. Anna satt ute på sin bak­sida, eller halvlåg snarare, i en blå-och-vitrandig solstol som hon köpt billigt på macken, och njöt av den svaga värmen i ansiktet. Några löv prasslade sprött i det torra gräset, en nyvaken flugas surrande ackompanjerades av ett svagt knarrande från stolen. Kroppen sjönk djupare ned i dynan, hon lät tankarna glida runt, skönt oordnade.

  Vilken tur det var att hon köpte det här huset, fast det var i panik, när förhållandet var i obotlig kris och separation var det enda tänkbara. Att det skulle bli så här bra hade hon aldrig kunnat tänka sig då, när hon förutom att må dåligt fick en skvallerkäring till granne som dessutom hatade barn. Men nu satt hon här i sitt fina lilla radhus med två sovrum och en baksida som var helt perfekt när man har små barn – bara att öppna altandörren och så fanns både lekplats, skogsdunge som var en storskog för små barn, en liten kulle och öppna gräsytor inom räckhåll. Och numera bara trevliga grannar.

  Allt detta tack vare att Daniel skissade en plan för hur de skulle kunna göra om allmänningen och beräknade hur mycket det skulle kosta. Genom åren hade den vuxit igen nästan helt och tallarnas skuggor hade legat som ett mörkt täcke över de små tomterna. Hade det inte varit för Daniel hade hon inte suttit och njutit av solen nu.

  Stolen knarrade när Anna lyfte handen och stoppade tillbaka en hårslinga som den svaga brisen hade blåst ut på kinden. Daniel ja. Hon undrade om hon inbillade sig attraktionen dem emellan eller om också han kände den. Hade han tackat nej till utlandsjobbet om hon hade varit redo för ett nytt förhållande? Kanske skulle hon snart få svaret, han borde komma hem inom kort.

  Teresia, som hade hyrt Daniels hus, hade flyttat ut förra veckan och Anna saknade henne redan. Så annorlunda hon var med sina upptåg och åsikter rotade i en mycket friare mylla än vad Annas uppväxt tillät. Tarotkort, rökelse, nätter med rödvin och prat om etik och moral och människans ansvar för sitt eget liv – hon hade varit till stor hjälp för Anna att både hitta sin identitet som ensamstående och bli stark nog att lämna det förflutna bakom sig.

  Och tänk hur Teresia fick alla i området att hjälpa till med allmänningen och hur gemenskapen då hade börjat blomstra. Ja, inte käringen förstås, hon var oförmögen att säga något positivt eller delta i något som på minsta vis var roligt eller trevligt. Herregud så grym käringen hade varit mot Kalle! Mot alla barn förresten. Det går inte att förstå hur någon kan göra så mot ett litet barn. Det var så utstuderat, planerat att tillfoga mesta möjliga smärta.

  Tankarna på grannen Berit väckte henne ur halvslummern. Pulsen ökade när hon tänkte på henne, surkäringen som många kallade henne, hur illviljan och elakheterna alltid sprutade ur henne, utan uppehåll. Det var som om hon njöt av att få såra folk. Hon stod där bakom sin gardin och spanade. Sen drog hon sig inte för att skvallra om vad hon hade sett, givetvis utbyggt med egna fantasier.

 Anna undvek att titta på tomten till vänster. Inte blev det bättre av att den växte igen så fort.

 ”Det där ser skönt ut”, hördes en bekant stämma.

© Krönikören

Fortsättning kommer i morgon.

Jag blir glad om du lämnar en kommentar.

Förlåt sen publicering. Den skulle varit ute i förmiddags men något gick snett.