Fönstertittaren – en sann historia, del 2
Det var ett trevligt område som vi bodde i. Det var bara en väg, i början låg det några villor, sedan radhus och kedjehus. Lite längre fram låg parhusen som vi bodde i och allra längst in några villor. Det kilformade området flankerades av berget på ena sidan och på andra sidan blänkte sjön. Vi hade en tokig professor som med fräkniga bara ben i tofflor skottade framför sitt hus varje vinter, familjen Bodström bodde i en av de sista villorna och SAS-Janne Carlssons familj i parhusen. Och så hade vi en fönstertittare.
Grus. Det låg närmast husgrunden i en remsa som var kanske fyrtio centimeter bred. Utanför det var det gräsmatta. Mitt rum låg i nivå med marken. Jag stelnade till. Rädslan var fysisk. Jag visste att det var farbrorn med hunden som stod där. Jag visste att han stod precis utanför och tittade in antingen genom springan i fönstret eller mellan persiennen och fönsterramen.
Utan att röra på huvudet sneglade jag mot fönstret och drog påslakanet ändå upp till hakan. Tankarna rusade genom hjärnan samtidigt som kroppen var fastfrusen i sängen. Tänk om han tog sig in? Tänk om mina föräldrar hade fel och han faktiskt var farlig? Att sista spärren släppte? Bilder av min familj jagad av en livsfarlig man med en blodig yxa i högsta hugg kom för mig. Pulsen ökade.
Jag ville bara därifrån men att gå upp naken var det inte tal om. Och att vira in mig i påslakanet – då skulle han förstå att jag visste. Visste att han stod där utanför och njöt på något sjukt vis. Han njöt och jag var rädd. Han njöt medan han våldgästade mig. Jag ville inte ge honom det.
Efter vad som kändes som en evighetslång stund virade jag ändå om mig påslakanet noga, noga och gick upp. I vardagsrummet lyste lampan vid soffan, mamma var fortfarande vaken, tekopparna med engelska rosa rosor stod kvar på bordet.
”Jaså, är han här igen”, sa hon lite torrt när jag hade berättat. ”Men han är inte farlig. Du behöver inte bry dig, fast jag förstår att du blev rädd. Vänta här en stund så går han sin väg.”
Inget mer än så. Jag har för mig att hon följde mig in på mitt rum, fixade lite med gardinerna och så var det bra. Bara så.
Och farbrorn med hunden fortsatte att gå sina kvälls- och nattpromenader. Alla i området fortsatte att ingenting säga. När jag var arton år flyttade jag flyttade hemifrån, då var hunden död men farbrorn fortsatte sina promenader.
Än idag vill jag helst inte sova i markplan. Jag vill fortfarande alltid ha öppet fönster, men det ska gå att låsa.
Ibland på kvällarna tycker jag att det skymtar ett ansikte i fönstret.
Nu sitter jag här med gåshud igen. Du skriver skitbra!! En sån människa hade blivit polisanmäld idag!Men det var annat förr;)
Jag bor högt upp och gillar det. Skulle inte våga bo lågt.
Men fyyyy vad läskigt!
Att han fick gå omkring sådär utan att någon gjorde något åt det…
(Du skriver så bra!)
Tackar för nattisen! Tur att man har sovrummet på icke markplan och för den delen gästrummen oxå! Jättebra!
Hemma hade vi Svarta damen, men hon strök bara runt om kring kyrkan, men nog var vi där och kollade……..
Dito till dig! Nu nattar även jag!
Kram
Vad bra du skriver! Men fyyy vad läskigt, jag hade ringt polisen!
Fy vad läskigt! Fast fantastiskt bra skrivet 🙂 Konstigt att ingen pratade om det och att ingen anmälde gubben?
Vår första lägenhet låg på bottenplan. När mamma var hos oss en gång skrek hon plötsligt till:
– Det är någon på balkongen! ….. han… putsar fönster?!?!
Det var en granne vi kände som hade städfirma och hade fått fönsterputsmedel över. Vi öppnade balkongdörren och bjöd in honom så han kunde ta insidan med 😉
Tack, det värmde! Jag tror att ingen anmälde honom dels eftersom han inte ”gjorde något” och dels av omtanke om hans familj.
sv: Jodå. Bruce var här och plågade mig hela förra julen också… 🙂
Ruskigt! Hade varit … livrädd !!!/Mormor
Verkligen en konstig och annorlunda historia. Konstigt att alla bara accepterade att han gjorde så. Du skriver jättebra (självklart, får man väl säga ;)) och även om jag gillar skandaler är den här historien tillräckligt spännande utan. 🙂
Tack, det glädjer mig! (Fast självklart?) Jag tror att ingen anmälde honom dels eftersom han inte ”gjorde något” och dels av någon sorts omtanke om hans familj.
Men…kunde ni inte anmäla honom?
Fy,vad läskigt!
Kram på dig!
Läskigt värre!Du skriver otroligt bra!kram
Brrrrrrr…….. läskigt!
Jag kom att tänka på en liknande gubbe vi hade på vår gata där jag bodde som tonåring.
Han blev åtalad, han gick lite längre med åren och började blotta sig. Bjöd de mindre barnen på godis osv, vem vet vad som hänt om ingen hade anmält honom? Och vem vet vad som redan HADE hänt….?
Kul att dom gillade bilden, hälsa!
Huvva! Så otroligt otäckt det skulle vara att titta ut genom fönstret och upptäcka att någon tittar tillbaka in på en!! Eller ännu värre, kika genom ett nyckelhål och mötas av ett stirrande öga!! Gaaaaaaah!!