Det skrivna ordet är viktigt för mig och givetvis funderar jag på ibland om knoddarna har fått något av detta i sig.
”Det är så roligt när barnen börjar prata!” säger folk. ”När man kan kommunicera med dem på riktigt!”
Man kan också säga att det är då man får tillbaka det man själv säger. Inte så kul alla gånger, men säkert nyttigt (visst lät jag både klok och storsint där?). Så småningom lär sig barnen en giftig kombo: Att samtidigt som de propagerar för sin sak (mera datortid till exempel) så trycker de på den osynliga knappen genom att säga: ”Om jag inte får det är du en dålig förälder.” Ajaj.
Sedan börjar de skriva och nu ska det bli så där roligt igen. Visst är det kul men det innebär också att de listiga små rävarna utökar kombon med lappar av diverse slag. Nu börjar det bli en mer likvärdig batalj kommunikation.
Sexåriga Krusidullan hon bara skriver, det är inte så noga med hur det ser ut eller hur det stavas; lappar, listor, kort, korsord bara sprutar ur henne. Här är årets julklappsönskelista:
.JPG)
Hästtevespel, mascara, Skönheten och Odjuret, sminkdocka, Pet Shop, mobil (”Jag vill ha en rosa Iphone”), Barbie och den magiska ???, örhängen, ankelkedja, pysselbok. Övers. anm.
Och åttaåringen han kan avreagera sig skriftligt. Bra så. Kan till och med få med en liten svordom.
Ibland går de ihop och sitter och tisslar och tasslar över handlalistan som alltid ligger i köket. Just nu står det på den:
Godis
En dattor
Kipps (=chips)
Poppkorn
Godis
En dattor
Kipps
Poppkorn
Ostbågar
Korflakes (ja, här blev de lite nyttiga. Eller var det för att listan skulle verka mer trovärdig kanske?
Summa summarum: Skriver gör de. Ofta och gärna. Det ser fint ut.
Lämna ett svar