Jag saknar dig varje dag.
Hur kunde jag någonsin ha accepterat
att se den som fött mig som jag har kär
i denna vår nutids opersonliga misär
där hennes värde till intet är minimerat
De kommer med falsk hurtig röst
deras anonyma plastklädda händer
som omilt henne i sängen vänder
har ingen förmåga att ge tröst
Det är som om hon inte räknas längre
man tycker att hon mest är till besvär
och undrar: varför ska hon ligga oss till last
Våra liv blir allt snabbare men trängre
och trots att det dåliga samvetet tär
är besöken avklarade i all hast
Lämna ett svar