För någon vecka sedan skulle vi ha en engelsk familj på middag och sonen var väldigt förväntansfull och lite nervös över att få ta hand om barn som inte pratar svenska.

Kvällen innan när han skulle sova pratade vi om den kommande middagen och de tre engelska barnen. I sonens skola börjar man läsa lite engelska redan i ettan, så han kan några ord (förutom alla Star Wars-uttryck för dem kan han som ett rinnande vatten). Han funderade lite och sa:

”Jag kan red, blue, yellow, green, black.” Sen blev det tyst och pannan rynkades. Efter en stund fortsatte han: ”Och pink.” Ett pekfinger in i munnen och jag hjälpte till lite genom att påminna att de hade lärt sig kroppens olika delar också.

Han lyste upp och fortsatte: ”Ja just det! Jag kan leg, arm, nose och mouth också! Det ska väl ändå räcka för att ta hand om några engelska barn?!” Och nöjd med det lade han sig tillrätta för att sova.

Visst skulle det vara underbart att få lyssna på ett sånt samtal? Ex:

”What do you like to play with?”
”Blue.”
”Do you have any toys?”
”Leg.”

Senare på kvällen hörde jag när sonen och Luke 11 år (”Har han samma namn som Luke Skywalker! Är det sant?!”) tävlade i tevespel.

”I blue. You green”, sa han till Luke.

Så, på sätt och vis hade han ju rätt.