Häromdagen skulle jag fota mig själv, en vinjettbild till en tidning, dvs från axlarna och uppåt. Enkelt, tänkte jag och hade redaktörens goda råd i minnet: ”Ta nära nära, du måste våga gå nära med kameran, inte zooma, titta rakt in i kameran och le.”

Sagt och gjort. Fixade till håret, lite extra smink. I och för sig hade mascaran torkat ihop under semestern, så det blev spindelben av fransarna, men det syns ju inte på en så liten bild. Ställde mig framför en vit vägg och började knäppa.

Tittade på bilderna, gick in i badrummet och kollade om jag hade drabbats av någon sjukdom som gör en svullen och orange på en minut. Det hade jag inte.

Fibblade runt med inställningarna på kameran, ändrade ljuset, tog ett gäng nya bilder. Resultatet blev likadant. Sambon kom och kollade: ”Men det är ju bra bilder, du ser okej ut”.

”Va?! Sen när är jag orange med enorm näsa, finska kindknotor och engelsk haka (hakan hade alltså försvunnit och jag vet att jag brukar ha en)?!”

Jag tog en annan kamera och hudfärgen blev normal men de finsk-brittiska koaktiga dragen bestod, så jag mejlade en expert. Svar kom omgående: Jag hade drabbats av guldfiskskålsyndrom vilket kan hända om man fotar för nära.

Så skönt, spegeln talade sanning. Men av sambon ska jag nog önska mig en ny vattenväxt till nästa födelsedag.

Blubb blubb.