Besviket tittar vi på den döfula, halvvissna blombuketten från macken, komponerad av en färgblind och säger käckt: ”Jaja, men det är tanken som räknas!” samtidigt som vi hoppas att SuddaGumman raderar ut de ansiktsdrag som vi just nu inte vill visa.
Men vad betyder uttrycket egentligen? Att den som ger presenten faktiskt inte tycker att vi förtjänar något finare? Eller att vi inte är värda den stund det skulle ha tagit att inhandla en riktig bukett, vi ska vara glada att de ens tänkt?
Jag ska nu berätta en alldeles sann historia:
För några år sedan när jag hade häst var det en kvinna i stallet som hade förverkligat sin dröm och köpt häst. Det är mycket saker som behövs till hästar och hon hade skaffat det mesta, men dressyrsadel hade hon inte haft råd med.
Men, lämpligtvis skulle hon snart fylla fyrtio år och då förstås passade på att önska sig den sadel som hon hade provat ut. Maken fick mängder med vinkar; märke, färg, storlekar på längden och bredden, hon lämnade broschyrer uppslagna på köksbordet där hon ringat in sadeln i fråga osv osv. Maken verkade uppfatta vinkarna.
Dagen D kom och på festen kom den kärleksfulle maken inklivande med ett stort paket – riktigt stort. Jublande glad slet hon upp paketet och fann… en mangel. EN MANGEL!
Hästägarinnan var inte utrustad med stubin modell längre och något flög ut på gården varpå hon själv lämnade festen och drog hemifrån.
Om man ska räkna tanken så tycker iallafall jag att det finns flera tolkningsmöjligheter. En av dem är att man ska tänka på att aldrig ge en mangel till den som önskar sig en sadel.
En annan kan vara att vissa tankar är det bäst att man behåller för sig själv.
Lämna ett svar