Vi svenskar brukar ju rynka på näsan åt skryt, jag med. Men var går gränsen? Hur ska jag göra när jag vill berätta något som jag är så himla stolt över – utan att det tolkas som skryt eller eget beröm?
Det är väl rätt okej att säga att jag är stolt över mina stockrosor.
För visst är de fina?
Men. Nu ska jag berätta en annan sak som jag är mycket stolt och lycklig över och som inbegriper en mycket större prestation än att odla några blommor. Så om du är lite känslig för sånt som kan uppfattas som eget beröm – håll för näsan nu.
Jag har blivit författare.
Äntligen! Det är bara en novell i en antologi, men ändå. För mig är det stort. Och det är förhoppningsvis bara början. Lanseringsjippon och sånt kommer till hösten.
Och vet du? Den här gången tycker jag att doften är underbar och jag tänker njuta av den så länge jag kan. Det är inte stockrosorna jag menar – de är doftfria.
Åh, vad spännande! Den vill jag absolut läsa, var får jag tag i detta mästerverk? För det är säkert ett mästerverk, det är jag helt säker på, det är alltid lika roligt att läsa dina inlägg.
Mmmmm, författare, bara ordet gör mig alldeles grön av avund. Det är en av mina absolut högsta önskningar, att kunna skriva en bok. Tänk att kunna peka på en bokrygg i någons bokhlylla och kunna säga, Det är jag som skrivit den….. vilken lycka!
Så skryt på du bara, bry dig inte om min gröna ansiktsfärg… *skratt*
Vad roligt att du tycker det, tack! Ja, visst är det häftigt! Du hittar den hos vanliga bokhandlare, fast jag vet inte vilka, och på nätet. Den billigaste jag har sett var på adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185385751
Mycket nöje och var generös med pudret nu. Annars tror alla att du är magsjuk…