Marmorerat.
Marmorerad.
MARMORERADE.
Visst är det ett vackert ord: marmorerad. Mina tankar går till carraramarmor med sitt mjuka grå-vita mönster och gamla badrum i den smaragdgrön-svarta marmorn. Palats och slott inklädda i marmor i skiftande färger, unika marmoreringar på varje del. Tänk att naturen kan göra något så vackert! Hårt, lent. Marmorstayer med sin speciella lyster och illusoriska mjukhet – en paradox eftersom materialet är så hårt.
Tänk en riktigt het sommardag, när fukten ligger som en hinna över allt, att då få sätta fötterna på ett svalt marmorgolv – ljuvligt.
Vilket osökt för mig över till det fina vädret igår. Det var riktigt varmt och fint här. Inte så att jag behövde ett marmorgolv för att svalka mig, men tillräckligt för att inviga nya solstolen. Utomhus alltså. Så skönt. Tills jag tittade närmare på mina ben. De var kritvita. Och mönstrade i blålila mest överallt och rött på vissa ställen. Marmorerade.
Trots att de, precis som ett vackert marmorgolv, är unika både i färg och mönster, finns det inte ett uns skönhet i den marmoreringen.
Allt är inte rättvist.
Lämna ett svar