Så här kan det låta en vanlig middag hemma hos oss när åttaåringen ska berätta något:
Ska jag berätta? Det här är sant, jag lovar!
Mmmm det var… jag vet inte vilken av dom det var… men aaaa, vi säger att det var Ed, så kom värsta! hahaha! aaaa, men bakom honom och det såg inte han, åsså värsta, pschuing pschuing (jamen försök själv om du är så bra på att skriva hur ett rött lasersvärd låter. Inte ett blått.) Mmmm men då drog han fram hehehe! värsta peppraren och bara aaaa, värsta pepprade han och Ed, jag tror det var den andra Ed, aaa han ba gjorde typ värsta volten.
Allt är fullständigt solklart och jättecharmigt. När man hör det eller något mycket liknande för åttahundratrettiofjärde gången spelar det ingen roll om det är solklart eller ej och charmen har förbytts mot en sprittande oro att mitt barn har värsta bristen i sin typ kommunikationsförmåga.
Lämna ett svar