Det är inte alltid så lätt att läsa med rätt tonfall och många missförstånd kan uppstå. Här kommer en liten anekdot som inträffade för några veckor sedan apropå det.

Det är många fönster i vårt hus. De är stora och bängliga, när man öppnar dem för att putsa insidan känns det som om allt håller på att trilla ur, man måste liksom stötta fönstret medan man putsar det. Så förutom att man behöver vara minst 1,87 lång måste man kunna stå som en Kellogsreklam med lätthet samtidigt som man vispar runt med något trasaktigt. Inte lätt. Inte roligt. Inte blir det bra heller. Alltså brukar vi med glädje lämna den uppgiften till proffs. Och det var hit jag skulle komma.

Jag berättade i ett mejl för en kompis om den fantastiska fönsterputsaren som jag hade anlitat. Jag ringde honom vid 11.30, han råkade vara i närheten, skippade lunchen och åkte till mig i stället.

11.45 ringde han på dörren.

12.30 var han klar och stod i dörren. Då hade han putsat 19 fönster, 4 sidor på varje. Nitton fönster, fyra sidor på varje. Jag var tvungen att upprepa det. Inga ränder, inga fläckar.

Min kompis svarade: ”Herre Gud – var det verkligen en man?”

Menade hon:
”Herre Gud – var det verkligen EN man?” 
eller 
”Herre Gud – var det verkligen en MAN?”

Jag vet numera vad hon menade. Och jag är fortfarande imponerad och jag tänker fortfarande på låten ”I can se clearly now” när jag ser ut genom fönstrena. Den är också bra. Sjunget av en man.