Att svenskan ändras och utvecklas är inget nytt, fast allt kanske inte är att betrakta som utveckling. Bloggar, mejl och sms föder nya ord, nya förkortningar och nya sätt att tala om hur man menar något utan att skriva ut det *ler*. Oftast kan vi se att nyheterna i språket förenklar något, som att det går snabbare att skriva lixom än liksom. Hela en bokstav, i det här fallet. Jag får ta ett annat exempel. Oxå! Där sparas två tecken. Wow! Kul för x i alla fall, för det är ju en rätt sällsynt bokstav. Eller borde jag skriva boxtav?

På senare tid har jag sett att man skriver é istället för är. Men varför det?! Det tar förvisso ett tecken mindre plats, men det är alltjämt två tangenttryckningar. Så vad är vinsten? Och vad tycker alla som faktiskt uttalar ä som ä och inte som e?

Men särskrivningarna då? Där blir det ju flera tecken eftersom man stoppar in mellanslag där det inte ska vara något. Svårare att läsa, mera att skriva och tar mera plats. Ingen vinst alls. Om man inte hör till dem som vill radera svenskan och gå över till engelska istället.

Likaså det här med att skriva genitiv med apostrof och s. På svenska heter det exempelvis Bellas Salong, inte Bella’s Salong. Den engelska formen för ägande ser vi överallt numera. Men varför är den så lätt att anamma? Precis som med särskrivningarna är den svårare att skriva. Och längre. Det borde alltså finnas ett visst motstånd, eftersom vi jobbar för att förkorta språket.

Är det som vanligt så att vi svenskar anpassar oss och anpassar oss så att det till slut inte finns så mycket svenska kvar? Å ena sidan vill vi vara som vårt storebrorsland som vi tar efter lite här och där. Å andra sidan vill vi vara i framkant av utvecklingen och uppfinner nya kortare ord och förkortningar.

Men har du tänkt på att sammantaget blir det lika mycket att skriva. Det som vinns med é och lixom förloras på Svensson’s Handels Trädgård. Då kan åtminstone jag fortsätta att skriva som förut.