Valborg kan man fira av olika skäl. För att fira att våren har kommit genom att bränna det gamla och ge plats åt det nya. Eller för att med den Heliga Valborgs hjälp skydda sig mot häxor och onda andar. Eller för att vi alltid har gjort så.
Men lite skumt är det. När vi är som lyckligast över att ljuset och värmen börjar avfrosta våra kroppar och bleka ansikten, då inväntar vi mörkret. För att klafsa i lera och titta på en brasa. Frivilligt. Vi står där med halva kroppen i grilläge och precis innan den knapriga skorpan får fäste, vänder vi den djupfrusna baksidan till. Om vi har haft turen att få en plats på ”rätt” sida av brasan, då vänder vinden. Som vanligt ångrar jag att fåfängan vann över förnuftet – alltså att jag tog på vårens nyinhandlade skor. Inte bara har tårna förvandlats till något som absolut inte kan förknippas med vår – snarare ”Midvinternattens köld är svår” – utan förhoppningen att det nog inte är så lerigt där i år, visar sig vara tokfel. Som vanligt.
Så småningom stapplar vi hemåt och lämnar ett litet spår av sotflagor bakom oss. Fötterna skriker ikapp med trötta barn, hår och kläder luktar brand. Medan kroppen tinar tittar jag på de nya skorna som nu är konstfullt dekorerade med lerklimpar och undrar över den Heliga Valborg. Är det hon som har förhäxat oss att göra detta varje vår?