Ja, så var jag efter söndagens barnkalas, men jag tror att jag börjar hämta mig nu. Och läxan är lärd: Aldrig så många som fjorton barn på kalas igen.

För när flera barn kommer tillsammans så ökar volymen i kvadrat per barn, inte en gång per barn som noviser kanske tror. Och om man lägger till ett antal surrande, svischande, klingande lasersvärd (fråga inte hur ett lasersvärd kan klinga), och ekoljuden av den flock barn som inte hade ett låtande svärd och därför måste kompensera detta med extra mycket skrik, dundrandet i trappan som av femtiotre barn, fjorton gälla barnröster som skriker på någon döv (tacka fan för det!) kompis och en mamma som skriker på kvarterets skitunge (nänä man får inte säga så – men han är det), några tjejer som vill ha disco samtidigt, en flock huliganer som sjunger, (obs att de TROR att de sjunger fast skriker är ett mera adekvat ord) med i refrängen till Manboy, med sina små munnar fulla av förvånande mycket chips och ostbågar (varav merparten för övrigt ligger i dammsugaren nu)  – ja då är det liv i luckan. En anings för mycket liv.

Lägg till paniken när jag två minuter innan hamburgarna var färdiggrillade upptäckte att en hel påse med hamburgerbröd var möglig, ja då blev det liiiite småhektiskt.

Sen kan man ju undra varifrån jag fick snilleblixten att vi skulle grilla marshmallows. Vet ni att grillade marshmallows blir som den allra, allra segaste, klibbigaste, trådigaste blämassa? Som fastnar jättebra? På möbler menar jag. Och vet ni hur det blir i barns händer?

Nu ska man ju tänka positivt och jag är rätt säker på att jag kommer att sova gott de närmsta nätterna. Vilket jag i och för sig brukar göra, men ändå. Om jag inte drömmer mardrömmar om små kladdiga pojkar med låtande lasersvärd och blött ostbågegegg som sprutar ut genom tandgluggarna.

Va? Vad sa du?