Jag inbillar mig att mitt förhållande till smink och kläder är ganska normalt. I tonåren sminkade jag mig hellre än att äta frukost och ringde mig sjuk om jag måste ha på förra säsongens jeans, på universitetet skulle det inte falla mig in att sminka mig vid tenta – för då skulle man se ut som ett vrak – och som ung vuxen hade jag ett vi ett mera sansat förhållande. Smink, mode och jag alltså. Jag menar, badrumsskåp och garderober har ju ändå en begränsad yta.

Men sen hände något. Barnen kom. Helt plötsligt såg jag en charm i att ha torkat kräks på axlarna och slemmigt drägel på kläderna, allt skulle vara bekvämt och inte kunna skada bebisen, dvs knappar, dragkedjor och blingbling bannlystes. Om jag någon gång tänkte göra mig till och använda lite mascara så gick det inte. Ökentorr. Läppglans då? Men är du galen!? Då gick det ju inte att pussa underverket var femte minut. 

Som de flesta av oss vaknade jag till slut upp ur kräkskoman och undrade förbryllat vad jag hade hållit på med. Insikten att jag visste allt om modet för bebisar och barnvagnar men absolut noll och intet om dito för vuxna, träffade mig som en rak höger i den numera två storlekar större magen. Jag hasade till spegeln och såg något fyrmannatältsliknande med en praktisk frisyr ovanpå. Herregud, jag måste köpa nya kläder, tänkte jag, lämnade barnen till pappan och åkte ut på shoppingturné. Kom hem lycklig och överlastad med påsar. Fulla med barnkläder. Med lite tur kom det med några par trosor till mig själv.

Så småningom hittade jag mitt nya mode. Eller vad man ska kalla det. Före barnen använde jag smink och kläder för att framhäva vissa aspekter, nu går allt ut på att dölja och gömma. Jag har full koll på concealermarknaden och längtar efter glasögon. De blåsvarta påsarna som hänger och slänger under ögonen verkar nämligen ha kommit för att stanna.