Det är nog en rolig lek om man är på lekhumör, har någon att leka med och helst vinner något fint. Men igår, när jag var tvungen att hitta tillbehören till den nya kameran, för att jag ska fota till ett reportage, då var det inte så himla kul.

Det värsta var när jag fick en läskig minnesbild av hur sambon för några veckor sedan viftade med kamerakartongen bakom min rygg medan jag jobbade och sa att: ”Nu slänger jag den här!” Hjälp.

Ett samtal till sambon ger noll. Hade inte väntat mig något annat, men måste ju prova. Så det är bara att börja operation LETA. Med tanke på att han stoppar undan saker där det finns plats, inte där man med minsta lilla logik borde finna dem, stålsätter jag mig inför ett totalt letande.

Och hittar en massa saker. Den röda tröjan som han lovade att slänga i julas ligger längst ner i en skrivbordslåda. En katalog från Clas Ohlsson från 2006 ligger bland barnens dataspel. Två av barnens gamla pussel bland shortsen. Ett nummer av Villaägaren från 2003 i högen av mer eller mindre aktuella broschyrer.

Tre timmar senare har jag hittat alla tillbehör. På två olika ställen. Den ena vid mittemellan och den andra vid fågel. Jag får vara glad att den inte fått vingar.