Svenskarna har tappat sin identitet

Numera är det yrkesidentiteten som gäller, vårt CV är vårt ansikte utåt – för det är det som talar om vilka vi är. Å andra sidan tar vi på oss en yrkesroll när vi jobbar – så vilka är vi egentligen?

För en tid sedan var jag på en annorlunda middag: En ny släkting skulle introduceras. Inte en bebis, utan en vuxen man med fru. Jodå, sånt händer i de bästa familjer. De flesta andra i sällskapet kände varandra ganska bra, några är ju förstås släkt och andra ingifta eller sambor, som jag.

Tanken var att att vi alla skulle presentera oss lite snabbt för de två nykomlingarna, och det var ju en bra idé. Min sambo började och berättade var han vuxit upp, vad han pluggat, vart han flyttat och så vidare. Men det tog lite för lång tid, så vi var tvungna att försöka vara lite snabbare. Det resulterade i att nästan alla bara berättade om sin titel och sitt jobb. Jag rycktes också med och en kvinna glömde till och med bort att berätta att hon har barn, antal universitetspoäng fick företräde.

Under inledningen av middagen fortsatte så denna märkliga, tja, vad ska jag kallas det? ’Teater’ är det ord som dyker upp. Då började skrytet om vem som kände vilken kändis, vem som visste vad om vilken kändis, vem som hade gått i samma skola som någon kändis, märk väl: inte samma klass, inte ens samma årskull. Jag satt mest och lyssnade och undrade vad det var som hände.

Vad är det vi vill veta när vi träffar en ny bekantskap privat? Förutom att få veta vad folk jobbar med, är det intressant att veta var de bor, med vem de bor, om de har barn, eventuell hobby, var de kommer ifrån etc. Känner ni mig bättre om jag berättar att jag är skolkamrat och fd granne med en av våra mest kända politiker?

Någon sa att vi svenskar är så märkliga när vi ska presentera oss – vi pratar bara utbildning och jobb. Visst är det så. Det är också därför som de som blir arbetslösa ofta mår så väldigt dåligt – de har ju förlorat sin identitet.

4 tankar kring ”Svenskarna har tappat sin identitet

  1. Annelie

    Vistt stämmer det du skriver.
    Innan jag flyttade till Stockholm hade jag faktiskt inte träffat någon från Huvudstaden som INTE talade om hur många bilar han/hon hade, hur stort huset var eller hur mycket deras lägenhet kostade……..
    Så jag hade absolut lite förutfattade meningar om invånarna i min nya hemstad. Nu när jag bor här är det ju faktiskt inte alls så.
    Men ibland undrar jag ändå varför det blev så.
    Känner man att man måste försöka ”impa” på resten av landets invånare, vill man ursäkta sig för att man inte bor nånstans där man slipper sitta i bilkö i 2 timmar varje dag?
    Jag vet inte, och jag kan bara säga att jag är glatt överraskad av stockholmarna nu när jag är på plats!
    Jag tror att det beror på dåligt självförtroende när man måste presentera sig med sin titel, man tycker inte man är någon om man inte har sin yrkesroll att luta sig tillbaka på. Synd, för människor är mer spännande än så……..

    Svara
    1. Krönikören

      Hej Annelie!
      Det finns vanliga, trevliga stockholmare också, tur att du har upptäckt det 😀
      Jag tror inte att man bara kan skylla på dåligt självförtroende. Det är något som ligger i tiden också. Det otäcka var hur lätt det är att ryckas med.

      Hälsningar
      /Krönikören

      Svara
  2. Anonym

    Jaa, jag vet inte vad jag skall säga? Vad som slår mig vid umgänge med andra ”främmande” människor är hur mycket och entusiastiskt de pratar om sig själva. Där sitter jag och lyssnar och ingen är intresserad av att höra vad jag har att berätta.Detta resulterar i att jag ofta sitter tyst och förundrar mig över den talandes svada. Ofta börjar jag också tala men när jag märker att den jag pratar med inte är intresserad slutar jag. Jag är tyst men är förvånad att den som pratar med mig tror att jag är så intresserad av honom/henne. Jag börjar tycka att ”umgänge” är litet löjligt. Det är sällan numera att man träffar någon intressant person. Jag är ganska gammal och kan räkna på ena handens fingrar de bordskavaljerer som verkligen fångat mitt intresse. Vad stockholamre beträffar är vi nog lika hela bunten i lilla Sverige.
    Kajan

    Svara
    1. Krönikören

      Ungefär som grannen som kan prata i tio minuter om sina problem med batteriet till garageportsfjärrkontrollen. Jättespännande… gäsp…

      Krönikören

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.