Numera är det yrkesidentiteten som gäller, vårt CV är vårt ansikte utåt – för det är det som talar om vilka vi är. Å andra sidan tar vi på oss en yrkesroll när vi jobbar – så vilka är vi egentligen?
För en tid sedan var jag på en annorlunda middag: En ny släkting skulle introduceras. Inte en bebis, utan en vuxen man med fru. Jodå, sånt händer i de bästa familjer. De flesta andra i sällskapet kände varandra ganska bra, några är ju förstås släkt och andra ingifta eller sambor, som jag.
Tanken var att att vi alla skulle presentera oss lite snabbt för de två nykomlingarna, och det var ju en bra idé. Min sambo började och berättade var han vuxit upp, vad han pluggat, vart han flyttat och så vidare. Men det tog lite för lång tid, så vi var tvungna att försöka vara lite snabbare. Det resulterade i att nästan alla bara berättade om sin titel och sitt jobb. Jag rycktes också med och en kvinna glömde till och med bort att berätta att hon har barn, antal universitetspoäng fick företräde.
Under inledningen av middagen fortsatte så denna märkliga, tja, vad ska jag kallas det? ’Teater’ är det ord som dyker upp. Då började skrytet om vem som kände vilken kändis, vem som visste vad om vilken kändis, vem som hade gått i samma skola som någon kändis, märk väl: inte samma klass, inte ens samma årskull. Jag satt mest och lyssnade och undrade vad det var som hände.
Vad är det vi vill veta när vi träffar en ny bekantskap privat? Förutom att få veta vad folk jobbar med, är det intressant att veta var de bor, med vem de bor, om de har barn, eventuell hobby, var de kommer ifrån etc. Känner ni mig bättre om jag berättar att jag är skolkamrat och fd granne med en av våra mest kända politiker?
Någon sa att vi svenskar är så märkliga när vi ska presentera oss – vi pratar bara utbildning och jobb. Visst är det så. Det är också därför som de som blir arbetslösa ofta mår så väldigt dåligt – de har ju förlorat sin identitet.
Lämna ett svar