I takt med att snön försvinner uppdagas våra grannars katters bajshögar i våra rabatter. Och på gräsmattan. Förra helgen plockade jag ett helt gäng, likaså i lördags. I går söndag samlade jag ihop ett gäng till. Efter att sonen råkade ramla i/leka i en snöhög med hundskit, är han lite nojjig för att det ska hända igen.
Vi har påtalat detta lilla problem för våra grannar för länge sedan. Vi fick då en flaska med kattsprej. Det luktar apa. Men försvinner så fort att katterna struntar i det. ”Haha, de små rackarna! Spruta vatten på dom, det brukar hjälpa. Haha!” Grannarna tycker uppenbarligen att det här är roligt – likaså att katterna går in till oss, ligger och hårar ner i våra utemöbler, sitter på våra fönster och skriker när de är bortresta osv osv. Jag försökte berätta att vi faktiskt inte kan vara hemma hela dagarna för att stå och passa med en vattenspruta – men av någon märklig anledning går den typen av ord inte fram, de verkar studsa bort innan de når fram till grannens öron.
Nu funderar jag på att lämna tillbaka all skit – en gengåva liksom. Grannarna tycker uppenbarligen att det här är så roligt att de borde uppskatta att få all skit i sina rabatter och på sin gräsmatta.
Jag vet – det är lågt, nästan lika lågt som Glocalnet. Men visst är hämnden och planerandet av hämnden ljuvlig, bara tanken på hämnd är uppiggande. Den som säger något annat ljuger, det är min fasta övertygelse. Det kanske inte är så dum idé med en gengåva ändå.
Lämna ett svar