”Alltså, jag vill veta hur ägget kommer in i mammans mage!” avbröt vår femåriga dotter med bestämt tonfall söndagsmiddagens samtal om något vardagligt. Prinsessplaneten som finns bakom universum, tror jag det var, eller något annat ordinärt samtalsämne.

Att vi blev tagna på sängen är en stark underdrift.

”Ähum… har ni pratat om det i förskolan?” Tankarna började åka karusell i hjärnan: Hur mycket bör fem- och sjuåringar veta? Eller: Hur mycket vet de redan? De lär sig ju så mycket från Bolibompa, fick till exempel höra idag att giraffer har slemmiga tungor för att de inte ska sticka sig på vassa blad.

”Jag tror att ägget kommer från pappans snopp!” Dottern låter som vanligt tvärsäker men sjuåringen höll på att fnissa på sig och var tvungen att ramla av stolen. Det gör han cirka fyra gånger per måltid, så det var inget nytt.

”Men…,” försökte jag, ”ägget finns redan i mammans mage.”

Detta uttalande förlänade mig en blick av dottern som tydligt talade om att hon tyckte att jag befann mig på en annan planet. Och gärna kunde stanna där. Sonen såg sig tvungen att ingripa och berätta hur det faktiskt går till:

”När mamman och pappan har gift sig och pussas,” fnitterfnitter och äckelgrimas, ”så hoppar ägget över i mammans mun och trillar ner i magen.” Kvadrupelfnitter och duns! ner i golvet.

”Vi är ju inte gifta”, replikerade sambon och jag.

”Äh, förlovade då.”  

Med den bagatellen avklarad lämnade vi det samtalsämnet lika snabbt som vi hade ramlat in i det. Helskinnade kändes det som. Men snart lär det ju komma upp igen. Hoppas att det dröjer. Länge.