Ibland funderar jag över hur folk tänker. Ta till exempel Rulltrappsmarodörerna: de som stannar direkt när de har klivit av rulltrappan. Helt livsfarliga. Mycket förvånat och förtörnat blänger de på den sprattlande hög av kroppar som hopats bakom dem och som till sist har trillat in i deras ryggar. Hur tänkte de då? Att alla som var bakom skulle upplösas och bli luft eller ta ett två meter högt hopp över den egna viktiga personen? Eller: ”Hoppsan, är det fler än jag som lördagsshoppar? Så ytterst märkligt.”

Vi har också Bussresenär med Väska: de som anser att deras handväskor förtjänar ett eget säte. Fast folk står. Det skulle vara kul att få höra hur väskornas ägare tänker när de sitter där och stirrar ut genom fönstret och låtsas ovetande om den trängsel som råder. Jojo, vissa gör allt för sina väskor, vilket brukar avslöjas när sådana som jag kommer och helt enkelt bara sätter sig. Ödlesnabba reflexer som räddar den kära ägodelen från att förvandlas till väskmos av en ovärdig rumpa visar att de inte alls var helt betagna av utsikten mot en grå betongvägg. Att tanken med att åka kollektivt är att åka flera tillsammans har lyckats undgå dem. Så alla ni som nu känner er trampade på axelremmen: Ta en taxi nästa gång! 

Sen är det Huliganparkerarna. I området där jag bor finns det endast två korta trottoarer, som sällan vidrörs av sulor. Vi har nämligen grannar som tror att trottoar= p-plats. Men hallå! Om de har ett minimum av syn, vilket jag verkligen hoppas eftersom de kör bil, borde de se att det finns gott om plats på vägen för möten. Till och med nu med all snö. Hur tänker de? Att det är bättre att alla gående, barnvagnar och rullstolsburna får hålla sig mitt i vägen så att de kan stå tryggt på trottoaren? Undrar om de brukar köra på gångvägarna också? ”Snabbaste vägen till centrum? Jo, då tar du gångvägen här, du kan säkert komma upp i en 80-90 för det brukar inte vara någon trafik alls där.” Det märkliga är att alla deras besökare parkerar på samma sätt: på trottoaren. Lika barn leka bäst.

Det roliga med att fundera över hur folk tänker är att kunna konstatera att det fortfarande går att förundras. Och det lär vara positivt, håller kvar ungdomen – har jag hört. Så, tack till den man som efter att ha gått igenom isen med sin bil, raskt körde ut med en hjullastare för att dra upp den. Det är ingen större idé att fråga sig hur han tänkte – han tänkte nog inte alls.