Som relativt nybliven bloggare var jag inte medveten om de oskrivna regler som finns i bloggvärlden. Det är jag nu, en del av dem i alla fall. Men att jag är medveten om dem betyder inte att jag förstår dem. Det verkar vara en Aftonbladet eller Expressenfråga.

Å ena sidan är det tydligen så att när någon länkar till mig förväntas jag länka tillbaka – det är bloggvett och bloggetikett. ’I’ll scratch your back if you scratch mine’. Pannan i golvet och förlåt, förlåt alla ni som länkade till mig under november och december! Doktorinnan i Puskallavik: Varsågod! Jag gillar din stil. Smörigt va?

Men somliga bloggar vill jag inte förknippas med – sådana där som bara berättar om när väckarklockan ringde (=jättespännande), hur trötta de var då (=nagelbitare) och hur jobbiga barnen var (=cliffhanger) och vad de valde för kläder den dagen (=olidligt intressant) eller de som har sju stavfel i en mening och har tappat bort Shifttangenterna på sitt tangentbord. Eller så har de aldrig hittat dem.

Å andra sidan är det blogghoreri (finns det inget bättre ord!?) om man försöker locka besökare till sin blogg, både genom länkning, frestande rubiker och genom att kommentera nyheter. Men… har man inte en blogg för att andra ska läsa den? Om inte, kan man väl ha en dagbok istället. På papper (tror att det finns att få tag i fortfarande i välsorterade pappersbutiker). Eller åtminstone låta bli att skriva ner dem som försöker skaffa besökare.

I bloggen ’Så där lagom kul’ skriver William om blogghoreri, rakt på sak, garanterat krusidullfritt: Oh snälla, du kan väl länka till mig (för jag länkar ju till dig)? Rolig läsning, kan rekommenderas.

Tydligen är jag ibland en blogghora och ibland en ouppfostrad bloggare. Det tänker jag fortsätta vara.