Uttrycket ”med ålderns rätt” har haft en positiv klang för mig. Förut. Tydligen kan det betyda att man får uppföra sig hur man vill, bara man är tillräckligt gammal. 

Vi gjorde en liten höstlovskryssning till Åbo med barnen. De var förstås eld och lågor, det är sååå spännande med stora båtar, sova i hytt, alla lekrummen och allt. När vi satt i vänthallen innan avgång kom plötsligt en gammal gubbe och föste bort vår femåriga dotter med käppen samtidigt som en ilsken finsk ramsa sprutade ur munnen på honom. Snäll finska låter inte speciellt vänlig i mina svenska öron och arg finska låter som en kulspruta gödslad med hårda R och T, fick liksom lust att ta betäckning. Dottern tog skydd bakom mig och vågade inte titta på gubben. Just då stod jag upp med ryggen mot honom, annars hade jag förstås erbjudit honom min sittplats. Men, varför inte ge sig på mig? Varför gå på den minsta personen på hela raddan av stolar? Feghet månne? Gubbstrutt.

När vi en halvtimme senare satt i restaurangen och åt middag slänger sig plötsligt dottern av stolen och gömmer sig hos sin pappa. En annan gammal gubbe står då vid hennes stol och har gjort ett trick med fingrarna så handen ser ut som en levande klo, vilket skrämmer skiten ur henne. Då kan man ju tro att han ser hennes rädsla och avbryter, han är ju gammal och klok, men icke. Men en lätt överförfriskad blick – rödskimrande och glansig – låter han istället klon fortsätta jaga henne. Suck. Inte ens mitt ”Hon blir rädd!” får honom att sluta. Först när jag säger till på skarpen en gång till drar han tillbaka sin levande blålila klo.

Vad är det med dessa gubbar som tror att de får bete sig hur som helst? Ska man inte bli klokare med åldern? Det verkar som om ”med ålderns rätt” betyder att man får uppföra sig precis hur som helst. Bara man är tillräckligt gammal är det helt okej att jaga femåringar med käppen och skrämma livet ur småflickor. Hur kul kan det vara?

Inte så konstigt att många av oss inte vill bli gamla.