Om någon frågat mig för ett par veckor sedan vad lycka är för mig hade jag svarat: friska barn som det går bra för, några miljoner, långt liv, fred på jorden, en förläggare som vill ge ut mina böcker, ja du vet, det gamla vanliga. Men om någon frågat mig förra veckan hade svaret blivit helt annorlunda. När man har varit hemma med sjuka barn i två veckor sjunker nämligen kraven väsentligt och landar i något av det allra mest grundläggande: Lycka är att få vara ensam på muggen.

Tänk fem minuter i lugn och ro och total ensamhet. Bara få sitta och fundera och filosofera. Eller göra absolut ingenting. Det finns inte så många ställen där vi kan göra det. Tystnaden är min bästis.

Trots att barnen nu är ganska stora så blir jag otroligt saknad så fort jag går på toa. Det spelar ingen roll om de var fullt upptagna med att måla eller djupt nersjunkna i soffan framför teven; trettio sekunder efter att toadörren stängts (det hjälper inte att låta bli att stänga dörren, tro mig, jag har provat) går en osynlig och ohörbar signal till barnen.

”Mamma, var är du? Jaha på toa.” Och så kommer de in och friden är över. Försöken att få dem att vänta utanför faller med ett plask ner i… ja, jag behöver kanske inte gå in på detaljer. ”Men jag måste fråga en sak! Men det är bara en liten sak, det går fort!” eller ”Men jag är jättekissnödig!” Ibland har jag lyckats få ut dem, men inte vunnit just något på det eftersom de då fortsätter samtalet genom dörren.

Jag har provat med att låsa in mig. Det hjälper inte. ”Va? Har du låst?! Men jag vill också komma in!” Så följer en stund med ryckande i handtaget och bankande på dörren. ”När kommer du ut? Är du klar snart?”

Förr i tiden (=innan barnen kom) läste jag gärna på toa. Då kunde det bli långa besök som lämnade djupa avtryck. Ja, kanske inte i själen men väl på låren och rumpan. Nu är jag själaglad över en ensam, tyst stund, gärna på en bekant mugg. Det blir liksom en liten återhämtningspaus.

Den här toan platsar inte på min lyckolista:

För se hur den ser ut inifrån! Här kan man tala om att känna sig utlämnad.

Även denna toa får mig att tveka och lyckas göra mig övertygad om att det var falskt alarm. Jag kan visst hålla mig hur länge som helst!

Barnen är friska och tillbaka i förskola och skola. Det finns en klar risk för, eller kanske snarare chans att denna dag kommer att bli en dag som lämnar djupa, lyckliga avtryck.