Särkullsbarn. Smaka på det ordet: sär-kulls-barn. Jag gillar det inte, det har en vilseledande och småsur smak. Om man hör till dem som skriver svenska på engelska blir det sär kulls barn. Det blev det inte bättre av.
Förut var jag barn till mina föräldrar. Punkt. Men när min pappa dog blev jag i juridiska sammanhang ett särkullsbarn. Och det kommer jag att vara tills pappas fru har gått bort, då blir jag bara barn igen.
Det låter som om min mamma var en vänsterprasslande hund som rymde från sin makehund och fick en kull ungar vid sidan om – så där en sex-åtta stycken. För så många brukar det väl vara i en kull? Inte bara en i alla fall, och både syrran och jag föddes som enlingar. Ingen direkt kull att snacka om alltså. Eftersom jag har en äldre syster ska mamma dessutom ha gjort det två gånger. Sprungit ifrån pappa och fått en kull särad från honom alltså, skulle inte tro det.
Nej, jag gillar inte ordet särkullsbarn eller de associationer som det medför. Våra föräldrar var ju faktiskt både gifta och levde ihop när vi föddes. Dessutom i en minimal tvårummare. Inte minsta lilla sär där inte, snarare tvärtom.
Fantasin drar som vanligt iväg med mig och jag ser en jurist och en vanlig dödlig framför mig. Juristen frågar: ”Hur många ungar är det i din kull?” Den vanliga svarar: ”Va? Jag är pälsdjursallergiker.”
Här är förresten en bild på syrran. Visst är vi rätt lika?
har försökt klura ut vad du menar med den här bilen. haha, men jag är lost. so, what do you mean?
fius! Hehe, min humor är lite skum bland… Om min mamma var en hund, vad är då min syster? Och jag själv förstås. Glasklart!
/Krönikören