Varje rapport om att jämställdheten ökar mottas med glädje. Självklart ska kvinnor ha samma lön och samma arbetsvillkor som män, och vice versa. Lika självklart är att karriär inte borde påverkas av vilket kön man tillhör.

På ”Agenda” igår kväll visades ett reportage om en ung tjej som bestämt sig för att hon skulle bli bäst i något, om det var som professor i fysik eller i brott och våld spelade ingen roll – bara hon var bäst. Hon valde slagsmål, att beväpna sig och att råna. Hon var övertygad om att hon var den värsta trettonåriga tjejen i Sverige just då, för sex år sedan.

Flickor och unga kvinnor är en ökande grupp inom brott och våldsbrott. I Dalarna står flickor för en tredjedel av anmälda ungdomsbrott – vilket är en ökning. Tyvärr hade inte det totala antalet brott minskat. Det här innebär att vi snart har uppnått jämlikhet i den brottsliga karriären för unga tjejer. Yippieee. Eller?

Som en äcklig liten mask ligger tanken och krälar, tanken att vårt genustänkande – att små flickor och pojkar ska behandlas lika – kan ligga bakom det här. Det är ju i all välmening som vi köper svärd till våra döttrar och stoiskt går förbi de rosa kläderna, för experterna säger att allt blir bättre om flickor blir mera som pojkar. Vore det inte bättre att alla accepterades på sina villkor?

”Inget gott som inte för något ont med sig” brukar viktigpettrarna säga. Fast i den här aspekten hade jag gärna varit utan det onda.