Läser DN:s artikel Okänt konstverk av da Vinci avslöjat genom fingeravtryck. Man borde vara generös och storsint och säga ”Grattis! Så underbart roligt för dig. 100 miljoner kan man ha mycket skoj för. Åh, det var pund, host host, ännu mera skoj alltså. Haha!” Och så ler man tills tänderna är helt torra och läpparna fastnar i leläget. Då ser man också ut som den idiot man känner sig som.

Men orden kommer inte flygande på små luddiga generösa moln, de fastnar någonstans mellan stämband och läpp och får tvingas ut. Däremot kommer avundsjukan glidande, enkelt och elegant, i egen gräddfil tillsammans med tanken: ”Varför händer det aldrig mig?”.

Varför är det aldrig jag som hittar en liten ful glasfågel på loppis som visar sig vara värd 20 000? Och varför är det där trista grå fatet just bara ett trist grått fat, värt en tjuga? En bra dag.

En antikvitetskunnig uttalade sig om en ohyggligt tråkig tavla i arvet. Aha, en känd konstnär. Genast spirar hoppet och det börjar pirra i mage och ben. Tänk om… Men jag ska givetvis skänka bort en del av pengarna. Rädda Barnen kanske… Va? 500 spänn. Kanske hela 800 om man hittar en samlare.

Jag må vara en liten människa, men jag är åtminstone ett problem fattigare: jag behöver inte grubbla över hur jag ska fördela fantasisumman. Nu ska jag gå och rota bland tavlorna som ligger och samlar damm ovanpå skåpet. För det är ju som det sägs – hoppet är det sista som dör. Och en Picasso ska ju inte behöva bli dammig.