Ålderstecken finns det gott om, det är nog alla 40+ högst medvetna om. Men förutom rynkor, ett ökande intresse för håll-dig-ung-saker, funderingar på pensionsförsäkring och att tycka det är skönt att lämna festen redan vid ettsnåret, vill jag påstå att det finns ytterligare ett ålderstecken. Ett språkligt sådant.
Petig med språket har jag alltid varit och är fortfarande. Gillar inte särskrivningar och angliseringen av svenskan. Samtidigt inser jag att språket är en levande företeelse som hela tiden utvecklas, kanske främst genom att nya ord uppstår. Men på senare tid har jag börjat undra om jag inte var mera mottaglig och okritisk förut. Och sen kom bevisen.
Den första tankeställaren fick jag för ett tag sedan när vi köpte en ny teve. Jag tackade då nej till en extra försäkring, vilket tydligen retade tjejen i affären. Hon blev påstridig och menade att eftersom vi hade små barn så borde vi faktiskt ha en. Kan tyckas svårt att argumentera emot eftersom två ungefär meterhöga varelser sprang omkring i butiken och såg till att min och sambons pulsar fick jobba för högtryck. Min förklaring att vi redan var skyddade genom en otursförsäkring föll inte i god jord. Den förlänade mig en tom blick och kommentaren: ”Ja ja, du är bäst.” Häpenheten och förvirringen gjorde mig svarslös. Jag är fortfarande osäker på om det var ironiskt menat eller rentav en komplimang.
Däremot så vet jag numera att personalen tjänar bra med pengar på att sälja dessa försäkringar.
Nummer två kom lite senare när en av alla dessa innantilläsande, kvällsförpestande telefonsäljare ringde. Ja, jag vet att jag kan stoppa dessa samtal via Nix-registret, men det har inte blivit av. Hur som helst, jag ställde en fråga som hon inte kunde svara på. Tjejen var serviceminded (se där, ett icke-svenskt uttryck, gammalt i och för sig, men jag är nog ungdomligare än jag tror) och skulle fråga en kollega. ”Håll lite” sa hon.
Det var då det hemska hände. Det där som gamla, mossiga människor gjorde när jag var ung och som jag aldrig någonsin skulle nedlåta mig att göra, hur gammal jag än blev. Det Överseende Småleendet gjorde entré, tillsammans med orden ”Vad ska jag hålla lite i, tycker du?” Vissheten drabbade mig hårt. Jag hade nu passerat gränsen för både vuxen och mogen (för övrigt ett hemskt ord).
Bortsett från motviljan att acceptera nya ord, man måste ju faktiskt inte använda dem själv – det blir mest bara patetiskt, så finns det ett ytterligare ett klockrent språkligt ålderstecken. Det är när man börjar använda ”ungdomlig” om sig själv. För min del är det alltså rätt kört – mossan har börjat krypa upp utefter smalbenen.
Intressant och rolig läsning 🙂