Den 19 november är det World Toilet Day. Samtidigt startar WaterAid kampanjen ”I love toa”.

Förutom att jag blir lite nödig av språkblandningen är det faktiskt en bra sak – mycket bättre än sådana där dagar som kladdkakans dag och liknande. Det här handlar om att 2,5 miljarder människor inte har tillgång till toalett med förödande konsekvenser. Till exempel dör fler barn i diarrésjukdomar än av aids, malaria och mässling ihop.
Här kan du läsa mer och bidra genom att rösta på din favoritmugg: I love toa och WaterAid.

Jag tror jag röstar på Martin Kellermans toalett. Bild från ilovetoa.se.

Allt detta om att älska sin toalett för mina tankar till ett speciellt torrdass. Det var så här:

För många år sedan fick jag och dåvarande låna hans brors sommarhus en tid. Det var ett stort mysigt hus med många kakelugnar. Men det spelar ingen roll eftersom det här utspelade sig i juli och behovet av kakelugn var obefintligt. Det fanns rinnande vatten i köket men sen var det stopp på bekvämligheterna. Vi hade fått en noggrann beskrivning av hur vi skulle hitta till torrdasset, som brorsan precis hade renoverat. Han var mycket stolt över det, på det där sättet som människor med tummen i axelnivå brukar vara när de gjort något med händerna.

”Gå direkt till vänster utanför ytterdörren, följ stigen genom det höga gräset, så kommer ni till dasset.”

Jodå, det gjorde vi. Och det var blått. En blå nyans på väggarna, en annan på golvet, en tredje på bänken. Ingen av dem hade torkat utan klibbade under sulor och nyfikna fingrar. Tunnorna var tömda och kungafamiljen lyste med sin frånvaro och allt var frid och fröjd.

Det var ett stereodass. Eller vad heter det när det är två hål? Och varför hade man förr i tiden så ofta tvåhålsdass? De måste varit extremt sällskapssjuka. Verkligen extremt. Jag vill helst fisa i ensamhet.

Exempel på singeltorrdass.

Så som man gör när den bekvämlighetsinrättning som erbjuds är i form av torrdass, klarade vi av kvällskissningen på tomten vid någon lämplig buske. Men eftersom jag fick fästingar varje kväll slutade jag med det efter några dagar och gick till dasset. Attans vad snabba de är de där små krypen. När man hukar blir det ju ingen långsittning direkt, men nog hann de ta sig upp.

Semestern var skön, vi badade, solade, läste böcker och njöt. Till sist var det dags att packa ihop och åka hem. Brodern ringde för att ge några förhållningsorder angående stängning av huset.

”Ja, allt har funkat”, hör jag dåvarande säga. Sen låter han lite förbryllad:

”Jo, dasset är fint.” Han avslutar samtalet och tittar på mig och ser konsternerad (Ha! Äntligen fick jag använda det ordet!) ut.

”Vad är det?” frågar jag förstås.

”Han undrade om tapeterna satt kvar på dasset.”

”Tapeterna?!” Sen börjar jag vrålgarva. Han med. Det tog en stund innan vi kunde ge oss ut på dassjakt. Till slut hittade vi det – det rätta dasset. Men rosablommiga tapeter, gamla tidningar, kungaporträtt och allt som hör dass till.

Vårt dassmisstag är preskriberat nu, men tack snälla granne för lånet. Och förlåt. Vi lämnade i alla fall lite toapapper.