Etikettarkiv: skjutdörrar

Att bli betraktad som en idiot

Jag gillar inte att bli betraktad som en idiot. Vem gör väl det? Ändå händer det ibland. Just då är det oftast ingen hit direkt men det blir gärna rätt kul efteråt. Om man kan bjuda på sig själv.

Helt ofrivilligt blev jag idiotförklarad när syrran och jag var i Rom i våras. Det kan också tänkas att de blev lite rädda för mig och var beredda med en vit tröja med väldigt långa ärmar.

Så här var det:

Efter att ha promenerat hela dagen och oooat och aaaat med väldigt täta mellanrum var vi molto hungriga. Vi hade snurrat in oss i kvarter där det inte var så många turister och såg en restaurang som såg lovande ut. Vita dukar, stora italienska familjer som ivrigt lade sig i både tillagningen och serveringen av varje rätt utan att skämmas det allra lilla minsta (märkligt att italienarna inte får flera käftsmällar än de får, så som de viftar menar jag) och kypare som inte pratade engelska.

Efter en pasta med Karl Johansvamp som förpassade mig till Utopia och en syrra som hade slutat låta som Sally i ”När Harry mötte Sally” över sin pasta med hjärtmusslor, var det dags att besöka damrummet. Syrran först. Hon kom tillbaka med orden: ”Tror du inte att det var en skjutdörr igen!”

Vi hade nämligen träffat på ovanligt många sådana i Rom. På värkande fötter, någon storlek större än normalt, knallade jag lite käckt till damrummet. Och försökte skjuta undan den snygga, svarta glasdörren. Inget hände. Trög rackare. Men inget lyste rött så det var inte upptaget – bäst att ta i lite hårdare då. Jag kände hur kyparna, som hade sin kassa bakom min rygg, slutade jobba och stirrade. På mig. Turistidioten. Beslutsamt slängde jag väskan på ryggen och smackade fast båda handflatorna på dörren och tog i.

Den rörde sig inte en ynka millimeter. Det gjorde däremot personalen som ställde sig bekvämt tillrätta, ungefär som på en ståplats på teatern. Nåja, en bra kvinna reder sig själv, dags att ta till kvinnors vapen. Alltså naglarna.

Det var en liten liten springa mellan karmen och dörren där mina naglar, äkta vara, ingen gele här inte, precis skulle få plats. Eftersom jag är en handlingskraftig person så skred jag genast till verket. In med åtta äkta naglar och hmpf. Den jävla dörren – har jag sagt hur ful den var? – vägrade samarbeta. Nu är ju jag rätt bestämd av mig och naglar växer ut igen, så med svettpärlor på överläppen tog jag i molto.

Och jo då. Det lilla stycket till dörr behagade äntligen öppna sig. Inåt.

Det var en helt ordinär dörr, en sådan som man trycker upp. SEN var det en skjutdörr in till själva toan.

Skjut mig! tänkte jag när jag ramlade in. Eller ta bort mig härifrån. Gör mig osynlig eller något.

Redan de gamla romarna ville inte vara med på bild ibland.

Redan de gamla romarna ville inte vara med på bild ibland.

Lätt tilltufsad men mätt gick jag därifrån. Jag hade i alla fall intakta naglar.