Det är söndag natt, det saknas en timme till midnatt, det är mörkt men inte svart. Det står en man vid ingången till Katarina kyrkogård på Södermalm. På håll ser jag att han gör något med en cykel som verkar fastlås. Är han en tjuv eller är det hans cykel? När jag kommer fram till ingången har mannen gått därifrån och kyrkogården ser helt öde ut.

Med orolig beslutsamhet går jag in. Det är ljummet i luften men mina händer är iskalla. Gatlyktorna kastar långa skuggor, vinden går i träden. Det rasslar och prasslar. Jag går till höger, mot minneslunden. Några gravljus fladdrar lätt bland blommorna – rosa, gult, rött blänker till. Jag är själv. Tror jag. Hoppas jag.

Skuggorna sträcker sig efter mig. Jag tittar snabbt över axeln. Sitter det någon där? Det blänker i den lilla dammen. Hägg och syren. Jag böjer mig för att se om någon ligger bland buskarna. Det är svårt att se. Jag vill bara därifrån. Det dunkar snabbt i bröstet. Jag håller hårt i väskan, som beredd att använda den som försvar.

Jag går varvet runt. Sedan ut, mot den asfalterade friheten. Glad över att inte ha hittat henne skadad eller död, arg över polisens bristande resurser.

—————————————————————————————–

Man kan tillbringa sina söndagskvällar på olika sätt. Gångna söndagskvällen tillbringade jag mest i telefon. Min dementa styvmor hade försvunnit från sitt hem på Söder. På kvällen polisanmälde jag hennes försvinnande. Polisen undrade om jag kunde tänka mig något ställe som hon kunde ha gått till. Det enda jag kunde tänka mig var minneslunden vid Katarina kyrka där hennes man, min pappa, har sin sista vila. Det är svårt att veta vad som rör sig i en hjärna som inte längre kan skapa varken tal, ord eller känslor.

– Då vore det bra om du kan börja med att söka av den innan du åker hem till henne, säger polisen.

Motviljan är som ett slag i solar plexus. Jag vill INTE gå omkring på kyrkogården på natten. Jag säger:

– Är det inte bättre att ni gör det? Det kommer ta mig ungefär en timme innan jag ens kan vara där.

– Tyvärr kommer det att ta ännu längre tid innan jag kan skicka dit en patrull. Vi har helt enkelt ingen tillgänglig, svarar hon.

Efter genomsökning av kyrkogården och senare även av källare, tvättstugor och liknande utrymmen inklusive gård och närområdet tillsammans med en polispatrull, blev jag dagen efter mera arg. Den här gången över att sjukhusets och polisens rutiner inte fungerat. Min styvmor hade legat på SöS sedan söndag förmiddag, dit polisen hade ringt flera gånger.

Vi hade alltså gjort allt i onödan. Jag förstår att polisen har ont om resurser. Och jag är glad över att min styvmor inte är illa skadad.