Jag är ingen djurpratare. Tyvärr, får jag säga. Lite då och då gör jag mina försök à la The Dog Whisperer med daghunden. Det ser ju så lätt ut när Cesar Millan gör det. Ofta behöver han bara ställa sig på ett visst sätt så slutar den allra envisaste hund att springa ut och hoppa när det kommer folk.

När jag gör det brukar hon knuffa bort mig. Eller ge mig en helt oförstående blick – och sen glatt fortsätta med det hon inte ska göra. Nä, djurpratare, det blir jag aldrig.

Därför blev jag väldigt förvånad när jag fick prata med en papegoja när jag ringde till min styvmors hemtjänst en morgon. Samtalet lät ungefär så här, efter att jag presenterat mig och berättat vem det gällde.

– Jag ville bara kolla att ni vet att Inger kom hem från sjukhuset i natt.

– Inger kom hem från sjukhuset? sa papegojan.

Fast då anade jag inte än att det var en papegoja jag pratade med.

– Ja, ni kanske inte fått besked om att hon åkte in akut i går kväll?

– Åkte in akut? bräkte aran.

– Ja, Inger åkte in akut igår, visste ni det?

– Visste vi att Inger åkte in akut? upprepade papegojan.

Nu började jag känna att samtalet inte var så givande som jag önskade och ansträngde mig att bli tydligare, inga svåra ord, korta meningar.

– Inger kom hem från sjukhuset i natt.
– Jag vill vara säker på att ni vet det.
– Så att ni tar hand om henne enligt schema.
– Hon måste få frukost nu på morgonen, sa jag långsamt och så tydligt att logopederna skulle jubla om de hört mig och bums utnämna mig till Första-Tydlighets-Talaren 2013.

– Äh, Inger ska ha frukost på morgonen? tjattrade den bevingade men icke flygfärdige.

Vid något tillfälle är det bäst att ge upp, att sluta framhärda, att se sig slagen. Av en papegoja. Alltså bestämde jag mig för att be om att få prata med någon annan.

– Prata med någon annan? kväkte det lusiga flygfäet.

 

Som sagt, någon djurpratare är jag inte.