Nu kanske en del skriker högt och tycker att jag är helt galen och det är okej. Skrik på du. Vi har pratat om det här, några vuxna alltså, och jämfört med vår egen uppväxt. Då var det mycket bus som vi tycker att dagens barn inte gör. Av en oskyldigare karaktär alltså.

Jag menar inte sånt som knoddarna gör när de är riktigt små och inte fattar vad de gör. Som den gången när jag kom hem och två lediga pappor satt i köket och fikade. Inga treåringar i sikte. Och det var tyst. Som alla småbarnsföräldrar vet är tystnad inte ett gott tecken. Oroligt frågade jag förstås var de var och fick till svar, med ansiktsuttryck som sa ”typiskt oroliga mamma – vi har koll på läget”, de är ute på tomten och leker SÅ bra. Jag gick ut och hittade två små killar som var i färd med att smörja in både fasad och fönster med lera. Vårt gula hus var brungrått upp till en dryg meters höjd.

Nej, jag menar att palla äpplen och sånt. En dag nyligen kom Kloker hem och såg skyldig ut. Det visade sig att han och en kompis hade fått en utskällning av en karl som de hade tittat på genom fönstret när han lagade mat. Då tog Den Pedagogiska Mamman över och berättade väl valda delar bus som hon gjort som barn. Som att smörja in undersidan av brevlådelock med tandkräm, sitta i äppelträd och kasta skrott på folk som gick förbi, plasta in toaletten och ett gäng andra bus. Att gå så långt som deras mamma gjorde när hon snöt sig i pappans nykemtvättade byxor behövde man ju inte gå.

Båda knoddarna tittade på mig med STORA ögon och ville höra mer. Och mer. Sällan har de väl lyssnat så uppmärksamt på mig – Den Pedagogiska Mamman myste och jäste och kände att där satt den.

Några dagar senare ville jag mest slå ihjäl den där Asjobbiga Pedagogiska Morsan. Då hade sonen faktiskt gjort som jag sa. Bara det att alla bus var hemma. Först försvann min mobil. Sen slutade datormusen att fungera. Sen slutade alla datormöss funka. NÅGON hade satt en liten tejpbit över sensorn på undersidan. Krusidullan var nära mord. Ett illvrål från badrummet avslöjade att även kranen hade blivit tejpad. Alltså över hålet där vattnet rinner ut. Det fick till följd att både Krusidullan och en stor del av badrummet blev blött eftersom vattenstrålen som vanligtvis sprutar neråt nu hade förvandlats till något opålitligt fontänaktigt. Medan detta hände satt jag i arbetsrummet och avtejpade min mus.

Vid läggdags kom ännu ett vrål. Inte ett glatt och muntert sådant. Denna gång var det en tandborste som hade blivit doppad i parfym eller nåt. Tydligen smakade den illa i alla fall. Det tog flera dagars idogt tvättande att få den munvänlig igen.

Det lär ta tid innan Den Pedagogiska Mamman vågar visa sitt fula tryne här igen.