Sista chansen! Och en parkerad mås.

24 svar

Det är en konstig känsla att se sig själv i en veckotidning: Kolla! Där är ju jag, kisande med vinden i håret. Och varför drog jag inte in magen lite till? Jo, för efter några timmars klättrande, hoppande, skuttande, strandpromenerande, sittande har man liksom tappat allvaret och all prestige och magen får pysa ut i sin naturliga form. Det blir lätt så när man i byiga orkanvindar (johodå, det var JÄTTEblåsigt den dagen) ska stå på en sten på vågbrytaren och se allmänt avslappnad ut, typ en millimeter från en säker död och fotografen flinande säger: ”Du ser lite stel ut”. Nu vet jag precis hur lyktstolpar känner sig. Eller när man ska klättra utanför staketet på den lilla bron och slå sig ner där på kanten och lite lojt dingla med benen och le glatt mot kameran medan man vet att sjutton centimeter inte är nog för ens rumpa (jag har en typisk nittoncentimetersrumpa, om någon undrar). Om man lägger till ett otroligt trevligt och glatt sällskap i form av journalisten Gunilla Hedenby och fotografen Drago Prvulovic som drar den ena dråpliga historien efter den andra – då blir man bara fnittrig. Har du provat att vara seriös under ständigt fnitter?

I Allas, nr 44, som kom ut den 22 oktober är det i alla fall ett flersidigt reportage om mig, min bakgrund och mitt skrivande. Hur kul som helst! På allas.se kan man vinna min bok Ur jord är de komna, sista dagen imorgon 28 oktober. In och klicka bara!

Bild 2 Allas

Den där måsen då. Ja, min ornitologiska ådra är obetydlig, för att inte säga obefintlig, så det kan ha varit en trut. Eller en glada. Skit samma. Flygfäet satt parkerat på ett biltak och fotografen tyckte det var en jättebra idé att jag skulle smyga mig fram där över parkeringen och parkera mig bredvid måsen/truten/gladan. Säga vad man vill, det var en upplevelserik dag! Säkert också för alla dem som råkade befinna sig på den där p-platsen.

20150723_120223

Gunilla Hedenby och jag på den där stenen som slapp bli min död.

 

 

Att förstå män, del 847

30 svar

Vi har lagt nytt golv i hallen. När vi köpte huset sa vi att vi så fort som möjligt skulle byta ut den trasiga, fula parketten som låg där. Vi täckte över den provisoriskt.

Det tog bara 13 år att få dit ett nytt golv. Måste vara rekord av något slag. I somras åkte jag helt enkelt och köpte klinkers. Jepp. Och nu är det lagt. Jepp. Om man är lagd åt det masochistiska hållet kan man undra hur lång tid det ska ta innan socklarna kommer upp. Jag tycker vi struntar i det så länge. Jepp.

I helgen skulle vi äntligen kunna använda hallen igen. Jag skulle bara våttorka det. Då utspelade sig följade:

”Jag ska bara torka av golvet, sen kan vi gå på det. Vi ska nog ta och köpa en ny dörrmatta.”

”Ja!” utbrast sambon och de två små bokstäverna dröp av ordet äntligen. ”Den här gången kan vi väl köpa en riktig dörrmatta?”

På knä i hallen tänkte jag. Oj, vad jag tänkte. Och skurade. En riktig dörrmatta? Har vi haft oriktiga dörrmattor förut?

”Vad menar du med riktig dörrmatta?”

”Ja, en riktig, inte en sån där som vi har nu”, förtydligade han på mäns vis.

Cellen jobbade förtvivlat i min skalle. Den gamla dörrmattan kallade jag för en riktig dörrmatta, den var ju liksom född som dörrmatta. Det har alla våra dörrmattor varit.  Vi har inte direkt använt örngott eller gamla bruna strumpor med en blomslinga på som dörrmattor. Ihärdig som jag är frågade jag igen:

”Vad är en riktig dörrmatta? Jag förstår inte vad du menar.”

”Inte en sån där sladdrig, i tyg, utan en riktig.”

Dörrmatta i tyg? TYG? Vad menade han? Efter några rundor till som inbegrep ordet riktig visade det sig att han pratade om trasmattan i tvättstugan. Som vi inte använder varken som in- eller utgång och därför alltid har varit helt dörrmattefri.

Och hur kom tvättstugan in i bilden?!

Det nya golvet. Längst upp en dörrmatta. Om den är falsk eller riktig låter jag vara osagt.

Nä, det här med att förstå män, det kräver flera lektioner.

Hur som helst är jag verkligen nöjd med golvet. Dörrmattan, äkta eller falsk, riktig eller oriktig får ligga där så länge. Och som vi vet kan så länge betyda SÅ länge.

PS. För några år sedan skrev jag Vad jag inte förstår med män. Del 1 (av 782. Ungefär). Det är tydligt att jag inte blivit klokare med åren, är ju uppe i 847 nu. Hur ska detta sluta?

Kyrkligt grupptryck

28 svar

För några veckor sedan var vi på ett dop. En händelse under själva dopgudstjänsten och efterföljande kommentarer har fått mig att fundera lite över det här med grupptryckets dynamik. I kyrkan. Kanske inte den plats som oftast diskuteras och debatteras när det handlar om grupptryck. Alltså Svenska Kyrkan, inte någon obskyr sekt som mer eller mindre är uppbyggd av grupptryck, det är en helt annan diskussion.

Uppenbarelsekyrkan. VÄLDIGT stor och mycket vacker kyrka.

Vad som hände var att vid ett tillfälle när prästen sa att vi kunde sitta ner så var vi bara fyra stycken av kanske ett trettiotal som hörde det. Knoddarna, jag och en vuxen till som satt på samma rad som vi, satte oss ned. Resten förblev stående. Efter kanske ett par minuter sa prästen igen ”Ni får sätta er nu” och gjorde en gest med båda armarna och de andra satte sig.

En tid efter dopet fick vi kritik för att vi hade satt oss ner. Då, när prästen sa åt oss att sitta ner. Det är sällan roligt att få kritik, särskilt inte när man inte gjort något fel. Det sas att vi hade uppträtt respektlöst, eller något liknande. Jag blev faktiskt rätt arg över det. Skitförbannad, om vi ska prata ren svenska.

Jag är inte religiös men så pass gammalmodigt fostrad att jag ”uppför mig ordentligt” i kyrkan. Och trots att TV1:s Tro, hopp och kärlek gör vad de kan för att ge prästerna en mjukare framtoning så är jag ljusmilslångt ifrån att trotsa vad de säger under en gudstjänst. Jag är fortfarande i det där läget att jag inte kan ens tänka mig att till exempel ha knallrött nagellack i kyrkan.

Vi fyra var alltså de enda som hörde vad prästen sa, trots att vi inte satt närmast. Man kan också säga att vi var de enda som faktiskt lyssnade på och hörsammade prästen, den lilla handfull personer som inte pratade svenska har naturligtvis dispens.

Hur gör man i ett sånt här fall? Finns det någon kutym? Jag föll inte för grupptrycket – då hade jag ju rest mig igen. Hade jag gjort det hade jag visat prästen att jag hörde henne men struntade i vad hon sa. Hade det varit mera ”rätt”, att göra ”fel” som de flesta andra? Tyvärr var kyrkan alldeles för stor för att metoden teaterväsning skulle ha fungerat, så det var inget alternativ.

20150926_135416

Njäe, det är liksom inte min grej – att göra fel för att alla andra gör det. Om vi ska hårddra hela frågan och ställa den på sin spets så är det så i väldigt många mobbningsfall. Folk står inte emot grupptrycket och på så sätt medverkar de i mobbningen. Ja, jag vet att det är ett långsökt exempel, men fundera lite på det.

När är det bra att vika sig för grupptrycket och göra lika galet/fel som alla andra? Så där på rak arm kan jag komma på ett exempel och det är om ALLA plötsligt kör mot färdriktningen. Då är det korkat att försöka köra åt rätt håll. I vilket fall som helst blir man inte långlivad. Ett positivt grupptryck tycker jag att vi upplever just nu med alla insamlingar till flyktingar. Det är säkert många som har blivit påverkade att hjälpa.

Hur skulle du ha gjort? Jag har rannsakat mig själv och vet att jag skulle ha gjort samma sak igen. Och jag tar ingen skit för det.

Från prokrastinering till produktivitet

26 svar

Jag har varit i ett sånt där segt tillstånd, när allt är som fastkletat i tuggummi. Du vet, när man tänker att man ska göra något men aldrig kommer till skott. Tanken fastnar som i en tuggummisträng, dras tillbaka med ett schvung och kletar fast, helst i håret. Jag gör det en annan dag. Och så tycker man, i alla fall jag, att jag har så mycket att göra men när jag summerar dagen blir det inte ens en litterär tummetott. Prokrastinering alltså, uppskjutarbeteende i kvadrat upphöjt till en miljard.

Men så fick jag lite bränsle i form av ännu en jättefin recension av Ur jord är de komna. Du kan läsa den här om du vill. Det var som lite solljus för en halvvissen blomma som står i norrläge och genast föddes lusten för mera skrivande och att göra något. Och då fick jag en idé! En kanonidé förstås! Jo jo, redan här borde varningssirenen för ljushuvudanvändning har ljudit.

Ljushuvud

Ljushuvud. Varning! Vid tänt ljus kan oönskade händelser inträffa.

Eftersom jag inte hörde någon siren så lät tanken: Varför inte ta och göra något av några av mina rysliga noveller? som en alldeles superb sådan och jag lallade nöjt vidare.

Sagt och inte alls gjort i en handvändning. Jag borde ju inte gå på det där med att det tar en kvart att skapa en e-bok själv. Mööö. Det tar många kvartar. Det är pixlar hit, höjd dit, indragindragindraghelvetesindrag (ett nytt yogamantra), formatmallar åt skogen, avtal ska skrivas och helst förstås. Bara en sån sak. Men efter mycket klickande, dragande, huvudkliande och bruk av ett gäng svordomar så blev den klar. Du ser den till höger: I gränslandet.

Att du ser den till höger är resultatet av ett annat svordomsframkallande infall. Det är ju sååå lätt att göra en liten widget och placera varsomhelst på sin hemsida (ska läsas med väldigt ironiskt tonfall).

Så fan heller.

Jag ville ha den på min boksida, inte i menyn på varenda sida, det blir ju så tjatigt. Så är det någon av mina kära läsare som vet hur man gör så är ni mer än välkomna att höra av er. Själv har jag nämligen ledsnat på att bråka med alla system. Annars så finns den på Bokus, Adlibris, iBooks och Bokon. Snart kommer den på flera sajter, Amazon och biblioteken.

Trots allt grus i systemmaskineriet fortsätter produktiviteten att glimra. Så snart kommer Ur jord är de komna som ljudbok. Det ska bli så kul. En bra sak med det är att jag kommer att spara svordomar – någon annan kommer att ta hand om det tekniska.

Svenska språket is ugly

37 svar

Eller töntigt, omodernt, icke-säljande eller nåt. Tycker en del, inte jag alltså. Men tydligt är att svenska inte duger till vissa saker. Vad annars ska man tro när man ser detta:

Findus green peas

Svenska Findus gör en serie maträtter som säljs i Sverige som heter World Selection, eller rättare sagt world selection eftersom versaler börjar bli gammaldags. Då kan man ju tro att det är utländska maträtter. Men nej. Det är svenska green ärter, ärtbiffar. Eller green pea burgers. Det är också ett green meal. Och det är väl fine, gröna pea burgers sounds mycket hottare än grönaärtbiffar. Vi ska ju eat mera green och less meat.

Det funny är att on the back side försvinner engelskan och Swedish och Finnish tar över. Weird. Tycker jag.

Green pea baksida

Det är like the burgers smakar better in English. Eller att they want us to tro att Swedish gröna peabiffar är en nationalrätt, som meatballs. Frågan är om mealet blir greenare för att det is in English. Anyway var det tasty. Det tyckte the whole family. Hinten of chili and lime lyfte tasten. We hade thought det if de were in Swedish också, I promise er.

Green pea burgerOch även om we not agree om språkbruket så kan we enas om att the burgers are illgreen. Tror inte jag har eaten such a väldigt, very GREEN green mål before.

 

Chokladälskare! Vi är bönhörda!

28 svar

I dessa tider när vi mest läser om elände så blänkte en liten rubrik till. Ett positivt blänk bland allt det svarta. Jag tänkte att jag nog sett fel, men visst var jag både förväntansfull och hoppfull när jag skrollade tillbaka. Och TJONG! Den inte bara blänkte, den lyste upp himlen och fick snålvattnet att börja härma en yster bäck om våren. Rubriken lydde:

Nya rön: Därför ska du äta MER choklad!

Men va?! Genast såg jag chokladkakor svävande framför mig. Lider jag av någon sorts chokladdelirium kanske?

image

Den lilla pessimisten pep att det bergis gäller mörk choklad. Igen. Som det brukar göra. Men icke. Det gällde mjölkchoklad. Också. Den mjuka, söta, underbara livskvalitetshöjaren, min trogna följeslagare genom livet. Så här stod det:

”En ny brittisk studie, som pågått i 12 år och innefattat över 21000 deltagare, har visat att ett dagligt intag av både mörk choklad och mjölkchoklad (max 100 gram) ger flera tidigare okända fördelar för din hälsa.”

Det där stycket text kan jag läsa om och om igen. Visst är det ett hallelujamoment för oss chokladälskare? Vilka är fördelarna då? Jo, bland annat:

Friskare hjärta
Smartare hjärna
Bättre kondition
Vackrare hud
Skydd mot cancer
Ökad matsmältning
Och en hel del annat. Tänk att den lilla bönan gör så mycket gott!

Så nu är jag frestad att gå och lägga mig i soffan och både få bättre kondis och bli smartare av en Marabou Japp (Har du provat den? Beroendeframkallande god.) Det är verkligen fantastiskt att jag dessutom kommer att bli smalare på kuppen! Tjoho!

Här hittar du forskningen. Läs och bli lycklig.

Efter dessa glädjestrålande nyheter ramlar jag över detta recept vilket inte kan betyda annat än att jag måste vara inne på den breda, bruna vägen nu:

Mmmm.

Samtidigt som jag planerar inköp av smördeg och chokladkaka (visst måste väl Marabou helnöt göra sig finfint i en smördegsfläta?) så lider jag. Det är 2-dag idag. Min masochistiska ådra sväller över. Men imorgon ska jag minsann smörja ådrorna med choklad.

En flygresa att glömma

20 svar

Det är berikande att resa sägs det. Jag håller med, absolut. Men själva resan behöver inte vara mycket att hänga i julgranen. Inte i påskriset heller för den delen. Om man inte tågluffar, åker med Rosa bussarna i Afrika eller något sånt. Jag tänker mera på en vanlig flygresa. En sån som man helst inte vill återuppleva.

På påsklovet åkte vi på vårt livs första all inclusive-resa till Gran Canaria. Att det visade sig vara en almost all inclusive kan du läsa om här, nu tänkte jag mest på själva flygresan dit.

Att väckarklockan ringer före 4 på morgonen är rätt tufft bara det, redan från början är man kanske inte sitt allra mest sprudlande, hurtfriska jag. Men ändå en barnlek jämfört med det som komma skall som visade sig bli en prövning av det större slaget.

Ingredienser:
Ett stycke 10-åring som beslutsamt gick in för att hinna prata tre miljarder ord innan klockan slagit sex. Glatt och positivt i och för sig men väldigt, väldigt mycket. En vråltrött 12-åring som fått för sig att han var flygrädd och bara malde på om det medan han blev blekare och blekare. En sambo som är flygrädd på riktigt och är tvungen att ta några stänkare för att lugna sig. Som kanske alla vet har stänkare vid femsnåret på morgonen vissa oönskade effekter. De kan göra vem som helst både larvig, döv och omständlig. Hade det varit en tävling hade han fått full pott och vunnit stort.

Handling:
Väl på planet hade jag den ständigt pratande Krusidullan på ena sidan och på andra sidan en man som sovit i en askkopp ända sedan de släppte ut honom. Antagligen hade han stoppat i sig en hel del mindre nyttiga ämnen under sin karriär för hans spasmer var inte att leka med. De sparkar och armbågar jag fick motta i flera timmars tid motsvarar minst tre och ett halvt års stockholmsköer i mellandagsrearusningen. Flera gånger var jag tvungen att väcka honom när han sparkade på min väska. Under MIN stol. Och det här med att säga till sina telningar att de MÅSTE gå på toa INNAN maten kommer, det är löjligt. Barn blir alltid kissnödiga när alla på raden just fått sin mat. Det är någon sorts naturregel.

Framför mig hade jag Kloker och sambon. Väl i luften insåg Kloker att han inte alls är flygrädd (vilket mamma visste eftersom mammor vet allt) och kom förstås på att han hade MASSOR att ta igen. I pratform. Sambon var ju döv av stänkarna och hörde absolut inget av vad besättningen sa, frågade mig, som svarade typ: dricka ingår inte till maten, och kände sig tvungen att fråga flygvärdinnorna. Om allt. Varvid hans sambo suckade och insåg att både sympati- och överseendekontona var svårt dränerade och fick kämpa för att komma upp till åtminstone lägstanivå igen.

Jag behöver inte berätta om barnen bakom som masserade min rygg på ett mindre skönt sätt hela resan. De var en bagatell i sammanhanget.

20150404_201255

Flying high. Fast på marken.

Resultat:
Väl utsläppta ur flygplanet hittade vi vår buss. Och glad i hågen sa jag ja till att vi skulle sitta längst fram. Antagligen var jag rätt utmattad, cellen hade väl gått för att ta en välbehövlig vila. Men hur dum får man va?! Sitta längst fram i en buss på de oförskämt smala bergsvägarna?! Där inte ens den minsta buss har plats att vända?! Jaja, jag fick bekräftat att både svettkörtlar och pumpen fungerar som de ska.

Vänstern bara lägger sig i

26 svar

Det är bara att inse – vänstern har blivit arbetslös. Kanske lika bra det, det blir enklare så. Eller rättare sagt: Det borde bli enklare så.

Men gamla vanor dör inte så lätt, nähädu. Vänstern gillar inte att vara utanför. Därför lägger den sig i med jämna mellanrum och utan förvarning. Speciellt när högern minst anar det, då bara vräker den sig in och tar plats, försöker ta över, ta tillbaka sina gamla domäner.

Genast blir det förvirring. Vem ska göra vad? Och när?

– Vad gör du här? Du bara bromsar upp saker och ting, fräser högern och blir lite grinig, knuffar till vänstern och försöker återta sin plats.
– Men jag vill vara med! skanderar vänstern och fortsätter slåss för vad den tycker är sin rätt och därmed blir faran uppenbar.

Och så där kan de hålla på. Som de allra flesta vet blir det lätt rörigt och förvirrat när flera ska vara med och bestämma, flera som har noll koll på det demokratiska tillvägagångssättet.

Kör fram    Stopp

Ungefär som Stopp! och Kör! samtidigt.

Ja, så kan det vara att för första gången i sitt vuxna liv plötsligt köra automatlåda.

Vadå? Vad trodde du att jag pratade om?

Små djurplågare blir stora djurplågare

26 svar

Varning för argt och upprört inlägg!

Vi brukar åka till några badställen här hemmavid där det finns gräsänder. Gräsänderna hör till den svenska faunan, de är inte skadedjur och de är inte farliga. Bara för att förtydliga, de flesta vet det säkert. Vi lyckades pricka in någon av de tre soliga dagarna och åkte och badade även denna sommar. Och som vanligt fick jag en klump i magen när jag såg alla små blivande huliganer och deras slappa, oengagerade föräldrar.

Jo, så är det. Varje gång ser jag små barn som förtjust jagar, skrämmer, kastar sand och sten och skjuter med vattengevär. Tyvärr inte på sina liknöjda föräldrar utan på de små gräsänderna som flaxar och simmar för livet. Att ett- och tvååringar beter sig så kanske man inte kan säga så mycket om, mer än att man som ansvarskännande förälder självklart markerar att man inte får göra så. Men när lågstadiebarn gör det börjar det bli otäckt. För steget till att tycka det är okej att även plåga andra djur är inte stort. Och därifrån är steget till att förtrycka de svagare genom mobbning och rycka väskan från en gamling inte så svårt att ta. ”Det är ju bara en gamling”. Precis som ”det är ju bara några fåglar”. Sen är det full fart – åt fel håll. Vilket drabbar oss alla och därför angår oss alla.

Gräsandhona_och_unge

Gräsandhona med unge. Bild från Wikipedia.

Jag hör till dem som brukar säga till de här barnen. Varje gång ser de oerhört förvånade ut. Visst borde jag säga till deras föräldrar. Kruxet är att det är svårt att veta vilka de är eftersom de inte är ett dyft intresserade av vad deras barn gör alternativt tycker det är helt i sin ordning att plåga djur. Antagligen tycker de att det är skönt att ungarna roar sig själva så de slipper engagera sig.

Under sommaren har vi kunnat läsa om ungdomar som använder levande igelkottar som fotbollar. FOTBOLLAR! Igelkottarna blir också misshandlade på andra sätt, knivskurna och jag vet inte allt. Men det här är ju för jävligt!

Precis som den ansvariga för Kottecentralen säger i artiklarna (länkar nedan) så kan man undra hur dessa barn och ungdomar ska kunna utveckla empati för människor när de inte lär sig att utveckla empati för djur. Inom psykologin får man lära sig att barn som misshandlar djur, det kan vara att dra vingarna av en fluga, är ett illavarslande tecken. Och vad brist på empati leder till, det får vi höra om varje dag i media när de rapporterar om våld, brott, misshandel, mord och liknande.

Jag blir så jävla (ursäkta, det går inte att skriva om det här utan att svära) less på dessa slappa föräldrar. Ta ansvar för era barn. NU. När ni sitter där med Soc och polisen är det kanske för sent.

image-e1413810682458-224x300

 

DN: Levande igelkottar används som fotbollar
Aftonbladet: Igelkottar misshandlas

Två feta lögner

22 svar

Man brukar säga att det är fult att lura barn. Jaha? Underförstått att det är okej att lura vuxna? Det tycker inte jag.

Kolla på det här skoskåpet med två vika-ut-lådor med plats för en massa skor och två vanliga lådor:

image

Och så kolla på anvisningen om hur man sätter ihop den, på sex (6!) sidor:

image

Sommarens fetaste lögn! Att det skulle ta två timmar för en person utan borrmaskin att bygga ihop den!? Skulle inte tro det nejnejnej.

Ursäkta, det var meningen att det här skulle bli ett längre inlägg, även om lögn nummer två, men det får bli en annan dag. Först ska jag tillåta mig att asgarva.

Moahahahahahahahahahahahahahahaha.