Det här reportaget var publicerat i en lokaltidning i våras.
—————————————————————————————–

Sagan om en mörkhyad Alfons

Anna Munyua upptäckte en brist i bilderböckerna för barn, insåg att hon kunde rätta till den och gjorde det: böckerna om Melvin föddes. När hon inte skriver är hon högstadielärare.

Regnet hotar och det är klibbigt i luften. Inne på konditoriet är det svalt, lunchrusningen har ännu inte kommit igång, det slamrar försynt i bakgrunden när vackra Anna Munyua och jag tar plats vid ett fönsterbord. Mitt första intryck av Anna är att hon är en ganska lågmäld person, men att hon vet vad hon vill. Det visar sig snart att hon är lätt att prata med och generöst bjuder på sig själv.

Anna Munyua är uppväxt i Boden, av norrländskan är det mest bara fina sch-ljud som hörs, äldst av tre syskon, svensk mamma och kenyansk pappa. Under hennes uppväxt fanns det inte speciellt många mörkhyade i Boden och de flesta var adopterade, så alla visste vilka barnen Munyua var. Men det var inget som Anna tyckte var konstigt eller jobbigt.
– Det var det enda jag kände till. Och då på 80-talet sågs inte invandrare som ett hot och Boden var dessutom väldigt socialistiskt – alla var lika mycket värda. Men i början av 90-talet när Ny Demokrati kom, då blev det svalare, det kände vi av.
Sen skrattar hon till och säger:
– Kommer du ihåg tv-serien ”Familjen Cosby?” Den blev vi förknippade med, den lite roliga mörkhyade familjen.
Men hennes mammas ord: ”Om ni gör något dumt kommer ni aldrig undan – andra kan komma undan men inte ni” är djupt förankrade i minnet.

Anna har bott på många olika platser, bland annat Nairobi i Kenya, Märsta, Uppsala, Los Angeles, Luleå och Hallonbergen.
– Faktiskt så är det bara i Los Angeles som jag blivit helt accepterad, konstaterar Anna och betonar helt.
Därmed inte sagt att Anna trivdes där. Nej, hon trivs bäst i Sverige och är som alla andra svenskar. Som till exempel gillar att bli solbrända. Leende berättar hon om sina fastrar i Kenya.
– De förstår inte det, för dem är en hud finare ju ljusare den är. ”Men Anna, förstör inte din ljusa hy!” säger de.

När Anna flyttade till Stockholm och läste på universitetet var hon inte längre någon alla visste vem det var.
– Jag tyckte det var lite skönt att få smälta in, att ingen visste vem jag var. Men min syster som varit Fröken Norrbotten tyckte det var hemskt att bli anonym, säger Anna och det glittrar i de stora bruna ögonen.

  På universitetet hittade Anna sin kärlek, de flyttade till Hallonbergen och fick två barn. Men sen blev Annas längtan efter Norrbotten och en mindre stad för stor. Hennes sambo Bechir tyckte att Boden var för litet och för långt bort, så det fick bli Luleå. Men det är trots allt lättare att bo i Stockholm och Bechir som är stockholmare i själ och hjärta längtade tillbaka. Alltså gick flyttlasset tillbaka till storstaden och Anna fick jobb som högstadielärare i Hallonbergen.

Det var när Anna var gravid med sitt första barn och skrev sin C-uppsats i litteratur om karaktärerna i barnbilderböcker som första boken om Melvin – Melvin Viktigast i Världen – kom till. Då upptäckte hon att det inte hänt speciellt mycket i barnlitteraturen på 30 år. Huvudkaraktärer med ett annat utseende än det traditionellt svenska och utan att de för den skull betraktades som annorlunda eller något speciellt, saknades fortfarande.
– Till och med i gravidtidningar var det bara kvinnor med traditionellt svenskt utseende som fick vara på förstasidan. Jag ringde faktiskt en av tidningarna och frågade varför och fick svaret: ”Mörkhyade ser för amerikanska ut för svensk smak”, berättar hon och tar en klunk ur tebaljan.
Tillsammans konstaterar vi att antingen har mörkhyade slutat se amerikanska ut eller så accepteras det av oss svenskar numera. För nu publiceras mörkhyade på ett helt annat sätt i tidningar.

  I sin lärarroll har Anna märkt att många barn med invandrarbakgrund inte alltid känner sig helt accepterade i det svenska samhället.
– Många tänker inte på hur litteraturen påverkar oss som människor, från barnböcker till vuxenlitteratur. Litteraturen påverkar vad vi anser är normalt och inte – våra normer, berättar Anna engagerat.
Och eftersom böcker är identitetsskapande och barnbilderboken är den första litteratur som barnen möter beslöt hon sig för att skriva böcker om barn med varierande etnisk bakgrund.
– Det är klart att det ska finnas en mörkhyad Alfons i barnlitteraturen, säger Anna bestämt.

  I hennes böcker är inte bara barnen annorlunda utan även de vuxna. Till exempel är Elsa adopterad och har en romsk mamma och en vit svensk pappa och en kvinna i burka syns här och där.
– Henne har jag fått kritik för, säger Anna lite förundrat.
Sedan lutar hon sig fram över bordet och tillägger:
– När jag har läst för barn har det visat sig att de ofta tror att hon är ett spöke!

  Annas grundidé om att alla barn ska se sig själva positivt representerade i bilderböcker gör att ingens utseende förklaras eller kommenteras i texterna – alla bara är med, precis som de är. Som läsare tycker jag att det är skönt, inga pekpinnar, inga förklaringar.

Anna har hela sju färdiga manus liggande som väntar på utgivning. I kommande böcker är olika barn huvudpersoner, i den tredje är Matilda storasyster. Jag undrar förstås vad hennes egna barn tycker om böckerna.
– Åh, de gillar dem! Och Matilda är så nöjd med att få vara storasyster i nästa bok! Men Melvin är inte så glad åt att vara lillebror, skrattar Anna med sitt bländvita leende.

  Anna har inte som mål att leva på sin barnböcker, de är för dyra att producera och ger i princip ingen förtjänst.
– Jag ska satsa på saker runt omkring böckerna. Nu håller jag på att ta fram Melvinsmycken för barn tillsammans med en sten- och silversmed i Boden. Och så håller jag på att skriva en ungdomsbok! Skrivandet är lite som min hobby – en ganska dyr sådan, haha – men jag har en förstående sambo.

Jag kan inte låta bli att fråga vad Anna anser om den nyligen omtalade tårtan som föreställde en svart kvinna och som kulturministern skar en bit av.
– Svårt det där. Men jag kan knappast vara arg på kulturministern, tycker att det är lite hårt att lägga skulden på henne. Tyvärr kom ju frågan om tårtans utseende i bakgrunden, att konstnären hade gjort den som ett statement mot rasism och kvinnlig omskärelse. Men om konstnären inte hade varit färgad hade jag nog tyckt annorlunda, svarar Anna eftertänksamt.

  När vi lämnar konditoriet upptäcker jag förvånad att lunchrusningen både kommit och gått – hela två timmar har förflutit. Just det ja, den sympatiska Anna är verkligen lätt att prata med. Vi kommer att få höra mera om hennes barnböcker, det är jag säker på.

Kort om Anna Munyua

Ålder: 37 år.
Familj: Sambon Bechir, barnen Melvin 8 år och Matilda 6 år.
Yrke: Författare, driver det egna förlaget Avaltea, lärare i svenska och engelska på Kulturama i Hallonbergen.
Aktuell med: Andra boken om Melvin: Melvin, Elsa och Krokodilia som handlar om barns rädslor, illustrerad av Johan Eriksson.
Favoritställe i Sundbyberg: Området runt Lötsjön.
Gillar: Skor!
Saknar: Sjungandet. Finns inte tid längre till det.
Favoritförfattare barnböcker: Astrid Lindgren, Gunilla Bergström, Inger och Lasse Sandberg.
Favoritförfattare vuxenlitteratur: Danske författaren Peter Høeg.

Böckerna om Melvin finns att köpa på: Adlibris.se, Bokus.com, Bokia.se

”Kvinnan som gjorde vad som föll henne in”. Ja, så vill ”Full of keys”, eller Anni Bernhard som hon heter, att vi ska tänka om henne. Hon är sångerskan som söker annorlunda uttryck och letar efter udda ställen att uppträda på.

En råkall vinterdag träffar jag Anni Bernhard på ett café i Täby utanför Stockholm. Hon ger ett stillsamt intryck, den romantiska spetsblusen skapar en intressant kontrast till den bestämda blicken som säger att hon vet vad hon vill och kan. Den stora nyckeln som hon har runt halsen symboliserar hennes artistnamn.

Anni släppte sin första skiva ”Traces of a human” i februari och har nyligen avslutat sin spektakulära turné. Den har spelats i ett badhus, en gruva och i ett urblåst flygplan på Skavsta, för att nämna några av de okonventionella platser som hon har valt ut för sina konserter. I en av sina videor äter hon mask. Det är tydligt att Anni tänker i nya banor.
  – Ja, jag har alltid haft någon sorts dragning till folk som uttrycker något med sin kropp, sitt smink och som vågar utmana, berättar Anni.

  Som treåring började hon sminka sig, till sin mammas stora förtvivlan, och blev tvärarg när hon inte fick ha ”skara” på sig på dagis. När hon var sex år meddelade hon dagispersonalen att hon hade slutat sminka sig till vardags: ”Jag sminkar mig bara till fest numera”. Några år senare skrev hon låtar och spelade in radioshower på kassettband och fortsatte sitt experimenterande. Hon hade sina gömställen i skogen runt Mörtsjön där hon satt och skrev.
  – Grupptrycket bet inte på mig, så någon sorts självförtroende måste jag ha haft, säger hon eftertänksamt och smuttar på latten.
  Barndomen fortsatte i samma spår – Anni ville vara mogen, vuxenvärlden lockade och hon testade olika saker. Som lite äldre utvecklades testandet till sociala experiment. 
  Nyfiken undrar jag förstås hur de experimenten gick till.
  – Jag har alltid tyckt att det är spännande att göra sånt som folk reagerar på, att utmana sociala sammanhang. Det kunde vara att någon av kompisarna fick ett uppdrag när vi var ute på en klubb, att till exempel gå fram till någon, spela ledsen och säga att han påminner om hennes bror som har flyttat till Australien, och fråga om hon fick smeka hans skägg.
  – Uppdragen gick alltid bra för mig! skrattar Anni glatt. Och den som klarade sitt uppdrag fick hitta på ett nytt.
  Säkert är det rätt många personer som har blivit duperade av Anni och hennes kompisar.

Efter Täby musikklasser, sånglektioner och Viktor Rydbergs gymnasium gick Anni på Kulturama i tre år. Där läste hon även till musikproducent. Hon upptäckte att hon varit begränsad med sin sång och bara sin akustiska gitarr och utökade sitt musikaliska kunnande. Och drömmarna om att bli den nya Madonna som mosades under den tråkiga gymnasietiden återuppväxtes.
  – Nu är jag väldigt glad att jag inte bara är sångerska utan även musikproducent. Nu kan jag få fram dramatiken i min musik, säger Anni och slänger undan det långa rödbruna håret.
  Sedan berättar hon att musikbranschen är så otroligt svår och tuff så man måste satsa allt om man vill komma någonstans.
  – Jag har inte haft som mål att bli signad av något större skivbolag nu i början eftersom små artister får så lite av deras kaka. Jag vill själv ha kontrollen och friheten att utveckla mig själv som artist initialt.
  Därför startade Anni sitt eget produktionsbolag tillsammans med sin pappa.
  – Men när karriären är i full gång är de stora bolagen välkomna att höra av sig, ler Anni med glimten i ögat.

Anni har jobbat aktivt med skivan i ungefär två år och samtidigt jobbat deltid, bland annat som skidlärare och på förskola. Men mycket av materialet på skivan har sin grund från tiden på Kulturama.
  – Jag mådde inte så bra då, berättar Anni öppenhjärtigt. Men det var bra för mig att vara på Kulturama och jag satt ofta kvar till inpå nätterna. Jag är en väldigt känslomässig person, mycket upp och ner. Och det är när jag är på botten som jag påbörjar saker, men jag kan inte slutföra dem då. Det gör jag när jag mår bra och då får jag också ett mera objektivt perspektiv i efterhand – vilket är bra.
  Annis musik kan kallas elektronisk mörk pop/rock, hon berättar historier i sina sånger. Med titlar som ”I’m dead” och ”Suicide bridge” är det lätt att förstå att de är skrivna under jobbiga perioder i hennes liv.

  Trots all sin fantasi hade Anni svårt att hitta på ett artistnamn. Men en natt hade hon en makaber dröm: hennes mage sprättades upp och ut kom en massa nycklar.
  – Jag vaknade och visste ”Full of keys” skulle bli mitt artistnamn.

Skivan och singlarna som har släppts har fått goda recensioner och innehåller ord som drömskt, magiskt, vackra melodier och oväntade vändningar. Ord som stämmer in även på personen Anni.

  Vad som än händer med hennes musik och konserter i framtiden så kan vi vara säkra på att det inte blir som förväntat, för det är ju inte Annis stil.
  Nu satsar hon på att bli internationellt känd.
  – Intresse finns från några länder i Europa, mer än så kan jag inte berätta, säger Anni och ler hemlighetsfullt. Och belåtet.

  Lägg namnet ”Full of keys” på minnet, vi kommer säkert att få höra mera om henne framöver. Men till dess är jag, och säkert många med mig, nyfiken på hur maskar smakar.
  – Ja, inte är det någon festmåltid inte! blir det skrattande svaret.

Kort om Full of keys
Namn: Anni Bernhard, artistnamnet är ”Full of keys”.
Ålder: 27 år.
Familj: Ja.
Bor: Uppväxt i Täby, bor nu i Sundbyberg.
Aktuell med: Släppte nyligen skivan ”Traces of a human”, som hon även varit med och co-producerat.
Om körsång: Mäktigt. Alla jobbar för att bli en röst, som ett fiskstim som rör sig för att hålla undan fienden.
Hobby: Gillar att åka slalom, träna, springa. Utmaningar av olika slag!
Drömmer om: Att slå igenom internationellt. Finna balans i livet.
Förebild: Madonna. Hon är en ikon, utmanande, såg bra ut, exhibitionistisk, kvinnlig och en riktigt duktig musiker.

——————————————————————————————-

Detta reportage har varit publicerat i en lokaltidning. Det är något redigerat.
© på foto och text.