Kategoriarkiv: Reportage

Reportage: Att leva med någon annans DNA

Guy Merkell är 52 år. Men han känner sig inte så. Han har fått en benmärgstransplantation av en mycket yngre man – och det har föryngrat honom. Och förändrat honom.

Guy Merkell ger mig en liten guidad tur genom sitt fräscha hotell, sen går vi in på kontoret. Medan han hämtar kaffe ser jag mig omkring. Det är ordning och reda, på en hylla står tandkrämer, schampon och sånt som glömska gästerna kan köpa. I receptionsluckan trängs godis med turistinformation. Svag musik bildar en behaglig ridå, på själva hotellet är det tyst. Inga gäster rör sig här en tidig eftermiddag, de kommer lite senare.

Guy 2 - Kopia

Guy älskar att resa. Han jobbar för att kunna resa. Som liten reste han med familjen en hel del, det var då som lusten att upptäcka andra miljöer och kulturer grundlades. Därför kan det tyckas ironiskt att det var under en resa som han insjuknade i leukemi – blodcancer – ett av de allra mest skrämmande av alla ord. Jag ber Guy berätta hela historien.

– Det började när Inger, min särbo och jag var på en weekendresa till London i februari 2008. Jag orkade inte gå, det kändes som mjölksyra i benen, jag var tvungen att sätta mig hela tiden. Redan då förstod jag att det var något fel. Några dagar senare blev jag förkyld men fortsatte att jobba. Fjärde dagen gick det inte längre. När jag vaknade kunde jag inte se slutet på rummet och alla färger var självlysande. Då hade jag 41,3 i feber. Och då blev jag rädd, säger Guy öppenhjärtigt.

Så fnissar han till och det glittrar i de bruna ögonen. Jag märker att Guy har väldigt lätt att skratta, ett småfnissigt smittande skratt.
– Men du vet, jag tillhör dem som tycker att man inte kan åka till doktorn oduschad. Men mitt badrum ligger en trappa ner och benen höll inte för att gå i trappan. Så jag åkte på rumpan ner  – för in i duschen skulle jag, skrattar han.

Massor med prover togs på akuten och han lades snabbt in på hematologiavdelningen.
På morgonen dagen efter fick han besked.
– Jag var inte överraskad, jag hade förstått att något var väldigt fel och hade förberett mig på ett svårt besked.

Sedan följde en tid av undersökningar, ryggmärgsprover, cellgiftsbehandlingar och biverkningar. För att klara av den extremt tuffa cellgiftsbehandlingen, tre gånger/dygn i tio dagar i fyra omgångar, måste man ha god fysik och ett starkt hjärta. Och det hade Guy trots att han absolut inte levt som någon renlevnadsmänniska.

Andra egenskaper som har hjälpt Guy är humor och envishet.
– Ja, de var nog rätt trötta på mig ibland på avdelningen, jag bara tjatade om att få komma hem, få permis, få gå ut en sväng. De kallade mig Oxen, haha! Och flera gånger sa de: ”Begriper du inte att du är allvarligt sjuk?!”.
Han såg till att ha att göra hela tiden, tog dit datorn, höll lite koll på de företag som han var delägare i, läste, letade efter hotell som var till salu. För drömmen om ett hotell släppte han inte.

När han lades in i februari sa de att han skulle bli kvar till juni.
Han var ute första gången efter ett par dagar. Då åkte han hem och gjorde i ordning alla papper. Ifall. Så att det inte skulle bli besvärligt för någon om han inte skulle klara sig.

I viloperioden efter den andra cellgiftsbehandlingen ville han åka hem. Efter mycket tjat ringde sköterskan till jourläkaren, som sa: ”Är det den där jävla oxen på 5:an? Ja ja, skicka hem fanskapet!”.

Guy 7

Det tog tre månader innan han kunde få besked om behandlingen hjälpte.
– Det var lite jobbigt förstås. Att stå där vid frukosten och se hur de kom rullande med övertäckta bårar, människor som hade haft samma sjukdom som jag, det var ju rätt tungt, suckar han.
Så fick han äntligen beskedet att cellgifterna hade tagit. Men inte tillräckligt. En benmärgstransplantation var nödvändig för att han skulle kunna bli helt frisk. Om man hittade någon donator, vill säga.
– Jag hade hoppats slippa transplantation, för att den är så farlig, jag var livrädd för den. De måste slå ut ens eget immunförsvar totalt innan. Det innebär att minsta lilla förkylning dödar.

I väntan på en transplantation fick Guy återhämta sig hemma under sommaren – efter att man mätt vattentemperaturen, slängt alla blommor och förbjudit honom att gå på gräsmattan. Trots täta sjukhusbesök kunde han leva ganska vanligt och var till och med iväg på en liten resa till Bornholm mot slutet av sommaren.

Guy hade den enorma turen att hans DNA matchades av två personer i världen.
– Ja, det var faktiskt en solskenshistoria, myser han.
En benmärgstransplantation är inte en enkel historia. Definitivt inte. Risken för dödliga infektioner är stor och isolering krävs i fyra veckor.
– Då mådde jag riktigt dåligt faktiskt, tillstår Guy.

Jag slås av hur sakligt Guy berättar om allt, inte alls som den vanliga bilden av en sjuk man som gnäller och klagar. Det mest dramatiska han sagt är: ”Då mådde jag rätt dåligt faktiskt” eller: ”Det var jobbigt när jag tappade alla slemhinnorna i munnen och inte kunde äta, men det är ju bra nu”. Jag kollar med Guys särbo om han verkligen var så stoisk och liksom känslolös under hela sjukdomstiden som det låter.
– Guy var otroligt positiv hela tiden. Skämtade och skojade och försökte verkligen vara som vanligt. Men det är klart att det var upp och ner. I början var han ganska grinig och lättirriterad och visst grät han mycket i de värsta stunderna, berättar Inger.

Guy 10

Efter två och ett halvt års sjukskrivning, massor med förkylningar, eftersom immunförsvaret var borta, mår Guy bra idag. Mycket bra. Bättre än innan leukemin. Fast han blir fortfarande lite nojjig om han får ont någonstans.
– Jag är så pigg, jag orkar så mycket, har så mycket energi. Det måste bero på att mitt DNA bara är 29 år, sprudlar han och avbryter sig för att svara i telefon.
När samtalet är klart och rumsbokningen gjord fortsätter han:
– Det måste bero på DNA:t, jag var ju inte sjuk länge innan det bröt ut.

På frågan om han har upptäckt något annat nytt i sin kropp eller sin personlighet efter transplantationen blir svaret:

– Ja, det är faktiskt lite spooky. Jag är högerhänt och har aldrig kunnat använda vänsterhanden till något, den har varit nästan obrukbar. Men nu kan jag göra massor med den, snudd på skriva, utbrister han entusiastiskt. Och mat som jag älskade förut, som bacon, är jag nästan äcklad av nu. Men frukt och grönsaker som jag aldrig har gillat, det äter jag massor nu!

Vid transplantationen visste Guy bara att donatorn var en 25-årig tysk. Två år efter en donation går det ut en förfrågan om givaren vill ge sig tillkänna och om mottagaren vill veta vem det var. Båda ville. Så Guy vet att han har en tysk kille som heter Martin att tacka för sitt liv. De har kontakt via Facebook och har chattat lite.
– En dag ska jag åka till Tyskland, krama honom och ta en öl med honom! säger Guy varmt.

En tid efter att Guy fått börja jobba igen, sålde han och kompanjonen sina företag och köpte ett hotell: En dröm blev sann.

Han reser igen. Bergen, Thailand, Lanzarote, Svalbard, New York, Madeira och Amsterdam har han hunnit med efter sjukdomstiden. För att nämna några. I april bär det av till New York igen. För 15:e gången.

Självklart har han en uppsjö av anekdoter från sina resor att berätta. Som till exempel att man måste bära gevär på Svalbard, ifall en isbjörn skulle komma tassande. Men restaurangerna är vapenfria.

Guy Merkell Restaurang Svalbard

Eller när han var på en genuin restaurang i Tokyo, där matsedeln var på japanska och ingen pratade engelska.
– Det var bara att chansa så jag pekade på nåt i menyn och servitören skakade på huvudet och liksom brölade.
Guy demonstrerar så att kinderna fladdrar, samtidigt som han fnissar.
– Jag pekade på en till, samma svar. En till och så höll vi på så där ett tag. Vi tyckte att det var konstigt att de inte hade någon av rätterna. Till slut fick vi ett jakande svar, slog ihop menyerna och väntade spänt. Vi hade ju inte en aning om vad vi beställt. Efter en stund började servitörer komma ut på ett långt led, alla bar på ett fat. Och alla var till oss. Huvudskakning betyder ja i Japan …

Guy har två kontroller, ett år, kvar innan han blir friskförklarad. Som vanligt ser han positivt på framtiden och lever fullt ut.
Gäster börjar komma för incheckning och hans avslutsord blir:
– Jag är så tacksam mot Inger, hon har varit mitt stöd hela tiden. Och personalen på hematologiavdelningen på Huddinge, de är fantastiska – helt fantastiska.

Fakta:

Ålder: Utanpå 52 år, inuti 29 år.
Familj: Särbon Inger Johansson, syster Agnetha.
Bor: Uppväxt i Sollentuna, som han länge vägrade att lämna. Bor nu i Tumba.
Yrke: Ägare, hotelldirektör, frukostvärd, piccolo på Hotell Stjärnan på Ekerö.
Hobby: Att resa.
Favoritresmål: New York, har varit där 14 gånger.
Drömresmål: Antarktis.
Antal besökta länder: Vid senaste räkningen var det 49.

Korta fakta om Tobias Registret, Källa: tobiasregistret.se
• Sveriges nationella register för givare av blodbildande stamceller.
• Registret startades 1992 och fick namnet Tobias Registret – efter Tobias som avled 17 år gammal i en blodbristsjukdom den 30 december 1991. Man lyckades inte finna en givare med passande stamceller till honom.
• Administreras av Stockholm Care AB som tillhör Stockholms läns landsting.
• Tack vare Tobias Registret har cirka 500 stamcellstransplantationer genomförts och därmed har dessa svårt sjuka patienter fått chansen att bli friska.
• Består av ca 40 000 personer som anmält sig som potentiella givare.
• Är ett av många register i världen och över tolv miljoner personer finns registrerade.
• För att anmäla sig som givare ska du vara 18-40 år och fullt frisk. Denna åldersgrupp saknas i Registret, är en prioriterad målgrupp just nu.

—————————————————————————————-

Text & foto: Lotta Modin.
Foto Svalbard: Guy Merkell.

Reportage tidigare publicerat i Magasin Sollentuna och Magasin Ekerö.

 

Kaxigt värre. Om Kluriga Klara.

Det känns konstigt att se sig själv i Magasin Täby. Speciellt framsidan. På bilden tidningen valt ser jag ut som ett begagnat tuggummi. Du vet en stor, vit, oformlig massa som man har klämt fast någonstans. Barnen skrattade och sambon sa Oj! och flinade.

IMG_6636

Den duktiga journalisten Mia Bornberger har skrivit bra, riktigt bra. Kaxigt. Men hellre kaxigt än menlöst.

IMG_6633

För ingen vill ju framstå som menlös.

IMG_6634

En ny och spännande erfarenhet är det i alla fall.

 

Reportage: En mörkhyad Alfons och Anna Munyua

Det här reportaget var publicerat i en lokaltidning i våras.
—————————————————————————————–

Sagan om en mörkhyad Alfons

Anna Munyua upptäckte en brist i bilderböckerna för barn, insåg att hon kunde rätta till den och gjorde det: böckerna om Melvin föddes. När hon inte skriver är hon högstadielärare.

Regnet hotar och det är klibbigt i luften. Inne på konditoriet är det svalt, lunchrusningen har ännu inte kommit igång, det slamrar försynt i bakgrunden när vackra Anna Munyua och jag tar plats vid ett fönsterbord. Mitt första intryck av Anna är att hon är en ganska lågmäld person, men att hon vet vad hon vill. Det visar sig snart att hon är lätt att prata med och generöst bjuder på sig själv.

Anna Munyua är uppväxt i Boden, av norrländskan är det mest bara fina sch-ljud som hörs, äldst av tre syskon, svensk mamma och kenyansk pappa. Under hennes uppväxt fanns det inte speciellt många mörkhyade i Boden och de flesta var adopterade, så alla visste vilka barnen Munyua var. Men det var inget som Anna tyckte var konstigt eller jobbigt.
– Det var det enda jag kände till. Och då på 80-talet sågs inte invandrare som ett hot och Boden var dessutom väldigt socialistiskt – alla var lika mycket värda. Men i början av 90-talet när Ny Demokrati kom, då blev det svalare, det kände vi av.
Sen skrattar hon till och säger:
– Kommer du ihåg tv-serien ”Familjen Cosby?” Den blev vi förknippade med, den lite roliga mörkhyade familjen.
Men hennes mammas ord: ”Om ni gör något dumt kommer ni aldrig undan – andra kan komma undan men inte ni” är djupt förankrade i minnet.

Anna har bott på många olika platser, bland annat Nairobi i Kenya, Märsta, Uppsala, Los Angeles, Luleå och Hallonbergen.
– Faktiskt så är det bara i Los Angeles som jag blivit helt accepterad, konstaterar Anna och betonar helt.
Därmed inte sagt att Anna trivdes där. Nej, hon trivs bäst i Sverige och är som alla andra svenskar. Som till exempel gillar att bli solbrända. Leende berättar hon om sina fastrar i Kenya.
– De förstår inte det, för dem är en hud finare ju ljusare den är. ”Men Anna, förstör inte din ljusa hy!” säger de.

När Anna flyttade till Stockholm och läste på universitetet var hon inte längre någon alla visste vem det var.
– Jag tyckte det var lite skönt att få smälta in, att ingen visste vem jag var. Men min syster som varit Fröken Norrbotten tyckte det var hemskt att bli anonym, säger Anna och det glittrar i de stora bruna ögonen.

  På universitetet hittade Anna sin kärlek, de flyttade till Hallonbergen och fick två barn. Men sen blev Annas längtan efter Norrbotten och en mindre stad för stor. Hennes sambo Bechir tyckte att Boden var för litet och för långt bort, så det fick bli Luleå. Men det är trots allt lättare att bo i Stockholm och Bechir som är stockholmare i själ och hjärta längtade tillbaka. Alltså gick flyttlasset tillbaka till storstaden och Anna fick jobb som högstadielärare i Hallonbergen.

Det var när Anna var gravid med sitt första barn och skrev sin C-uppsats i litteratur om karaktärerna i barnbilderböcker som första boken om Melvin – Melvin Viktigast i Världen – kom till. Då upptäckte hon att det inte hänt speciellt mycket i barnlitteraturen på 30 år. Huvudkaraktärer med ett annat utseende än det traditionellt svenska och utan att de för den skull betraktades som annorlunda eller något speciellt, saknades fortfarande.
– Till och med i gravidtidningar var det bara kvinnor med traditionellt svenskt utseende som fick vara på förstasidan. Jag ringde faktiskt en av tidningarna och frågade varför och fick svaret: ”Mörkhyade ser för amerikanska ut för svensk smak”, berättar hon och tar en klunk ur tebaljan.
Tillsammans konstaterar vi att antingen har mörkhyade slutat se amerikanska ut eller så accepteras det av oss svenskar numera. För nu publiceras mörkhyade på ett helt annat sätt i tidningar.

  I sin lärarroll har Anna märkt att många barn med invandrarbakgrund inte alltid känner sig helt accepterade i det svenska samhället.
– Många tänker inte på hur litteraturen påverkar oss som människor, från barnböcker till vuxenlitteratur. Litteraturen påverkar vad vi anser är normalt och inte – våra normer, berättar Anna engagerat.
Och eftersom böcker är identitetsskapande och barnbilderboken är den första litteratur som barnen möter beslöt hon sig för att skriva böcker om barn med varierande etnisk bakgrund.
– Det är klart att det ska finnas en mörkhyad Alfons i barnlitteraturen, säger Anna bestämt.

  I hennes böcker är inte bara barnen annorlunda utan även de vuxna. Till exempel är Elsa adopterad och har en romsk mamma och en vit svensk pappa och en kvinna i burka syns här och där.
– Henne har jag fått kritik för, säger Anna lite förundrat.
Sedan lutar hon sig fram över bordet och tillägger:
– När jag har läst för barn har det visat sig att de ofta tror att hon är ett spöke!

  Annas grundidé om att alla barn ska se sig själva positivt representerade i bilderböcker gör att ingens utseende förklaras eller kommenteras i texterna – alla bara är med, precis som de är. Som läsare tycker jag att det är skönt, inga pekpinnar, inga förklaringar.

Anna har hela sju färdiga manus liggande som väntar på utgivning. I kommande böcker är olika barn huvudpersoner, i den tredje är Matilda storasyster. Jag undrar förstås vad hennes egna barn tycker om böckerna.
– Åh, de gillar dem! Och Matilda är så nöjd med att få vara storasyster i nästa bok! Men Melvin är inte så glad åt att vara lillebror, skrattar Anna med sitt bländvita leende.

  Anna har inte som mål att leva på sin barnböcker, de är för dyra att producera och ger i princip ingen förtjänst.
– Jag ska satsa på saker runt omkring böckerna. Nu håller jag på att ta fram Melvinsmycken för barn tillsammans med en sten- och silversmed i Boden. Och så håller jag på att skriva en ungdomsbok! Skrivandet är lite som min hobby – en ganska dyr sådan, haha – men jag har en förstående sambo.

Jag kan inte låta bli att fråga vad Anna anser om den nyligen omtalade tårtan som föreställde en svart kvinna och som kulturministern skar en bit av.
– Svårt det där. Men jag kan knappast vara arg på kulturministern, tycker att det är lite hårt att lägga skulden på henne. Tyvärr kom ju frågan om tårtans utseende i bakgrunden, att konstnären hade gjort den som ett statement mot rasism och kvinnlig omskärelse. Men om konstnären inte hade varit färgad hade jag nog tyckt annorlunda, svarar Anna eftertänksamt.

  När vi lämnar konditoriet upptäcker jag förvånad att lunchrusningen både kommit och gått – hela två timmar har förflutit. Just det ja, den sympatiska Anna är verkligen lätt att prata med. Vi kommer att få höra mera om hennes barnböcker, det är jag säker på.

Kort om Anna Munyua

Ålder: 37 år.
Familj: Sambon Bechir, barnen Melvin 8 år och Matilda 6 år.
Yrke: Författare, driver det egna förlaget Avaltea, lärare i svenska och engelska på Kulturama i Hallonbergen.
Aktuell med: Andra boken om Melvin: Melvin, Elsa och Krokodilia som handlar om barns rädslor, illustrerad av Johan Eriksson.
Favoritställe i Sundbyberg: Området runt Lötsjön.
Gillar: Skor!
Saknar: Sjungandet. Finns inte tid längre till det.
Favoritförfattare barnböcker: Astrid Lindgren, Gunilla Bergström, Inger och Lasse Sandberg.
Favoritförfattare vuxenlitteratur: Danske författaren Peter Høeg.

Böckerna om Melvin finns att köpa på: Adlibris.se, Bokus.com, Bokia.se

Reportage: Ola Forssmed

Reportage publicerat i Magasin Täby våren -12.

—————————————————————————————-

Ola Forssmed

Han roar oss på scenen – vi har sett honom ramla lite här och där. Privat lever han ett svenssonliv i Täby med barn, hund och kombibil. Vi har precis kunnat se honom i R.E.A på Hamburger Börs.

Det är strax efter lunchtid på Zanders Bageri & Café i Täby Centrum, rushen har lagt sig och det finns lediga bord. I kön står Ola Forssmed med sonen Ian i barnvagn.
– Ja, de ringde från dagis och sa att han var lite krasslig. Men det är ingen fara, säger Ola lugnt och beställer kaffe till sig och en kanelbulle till Ian.

Jag upptäcker fort att det är lätt att prata med Ola. Han är lättsam och rolig, men också allvarlig ibland, bjuder på sig själv hela tiden. En och annan som går förbi sneglar försynt på honom, på det där sättet som man gör när man inbillar sig att det inte märks. Det märks, kan jag berätta. Kanske känner de igen honom som Micki, gayfrisören i tv-långköraren ”Rederiet”, rollen som gjorde Ola känd för Sverige.

Ola har just avslutat årets R.E.A (Roligt.Elakt.Aktuellt) på Hamburger Börs. Showen gick för tolfte året och det var femte säsongen som Ola var med. I och med att han har jobbat kvällstid har han kunnat vara hemma ganska mycket med barnen.
– Jag har alltid försökt vara en närvarande pappa, det är till exempel alltid jag som lämnar och hämtar barnen. Och går ut med hunden, berättar Ola.
Som för alla småbarnsfamiljer är det förstås en hel del logistik som måste klaffa. Det var en av anledningarna till att familjen flyttade från radhuset i Byle i Täby kyrkby. Och oljudet.
– När vi köpte radhuset var det mest området vi föll för, det var lugnt och fint. Men ganska snart förvandlades det till en byggarbetsplats i och med alla nybyggen i Byle. Lastbilar dånade förbi hela dagarna, hur lugnt och skönt är det, säger Ola ironiskt och drar fingrarna genom håret till en platt snedbena.
Plötsligt ser han ut som en smörsångare från 30-talet.
En annan anledning var resorna in till stan.
– Ja men alltså, Roslagbanan går ju inte om det ligger ett löv på rälsen och mina knän pallar inte att stå ute i kylan och vänta, garvar Ola.
Så för ett år sen flyttade de till ett hus i Skarpäng i Täby.
– Det är faktiskt stor skillnad i tid att åka till och från Skarpäng, jämfört med Kyrkbyn. Större än vad man tror.

Ola är född i Växjö och uppväxt i östergötska Österbymo tillsammans med sin pappa. Hans mamma flyttade plötsligt ifrån dem när han var sex år.
– Pappa trodde antagligen att jag var mer bedrövad över det än jag var, säger Ola rättframt och snurrar några varv på snusdosan.
Sedan berättar han om när pappan tog med sig den lille Ola på en boxningsmatch.
– Antagligen ville han göra en grabbgrej. Men jag blev fullständigt förskräckt över hur boxarna slog på varandra och blodet sprutade! skrattar Ola, spärrar upp ögonen och viftar med armarna.
Ian tittar lugnt på och fortsätter förvandla bord och golv till något fågelbordsliknande.

I Österbymo ägnade man sig åt frikyrkor, fotboll eller musik. För Olas del blev det musik och han startade punkbandet ”Elvis armhålor”. Men så tog teaterintresset över och när han var 15 år flyttade han till Linköping. Själv. Där gick han i gymnasiet, en teaterskola, och bodde inackorderad hos Ingeborg, 92 år.
– Hon ville nog ha någon hos sig, om hon skulle dö. En gång trodde jag att hon hade dött, berättar Ola.
När han kom hem en dag tyckte han att allt var precis som på morgonen, alltså hade Ingeborg inte varit uppe. Och hennes dörr var låst.
– Så där stod jag, 15 år, och visste inte vad jag skulle göra. Det hördes inget från hennes rum. Skulle jag ta en stol och slå in dörren eller? Så kom jag på att jag kunde resa en stege utanför hennes fönster först och kika in. Och visst låg hon i sängen?
Mitt i Olas bryderier om han skulle våga slå sönder dörren kom Ingeborg hem och undrade vad han hade för sig. Just den dagen hade hon känt sig så pigg och åkt in till stan.
Olas agerande visar på både mod och mognad, tycker jag. Inte många 15-åringar hade handlat som han gjorde. Men när jag säger det, slår han ifrån sig.
– Vad skulle jag ha gjort då? Hon kunde ju ha legat där och varit död.


Ill: Elina Höglander, magicpen.dk

Efter Linköping blev det Stockholm och Calle Flygare teaterskola och 1996 slog Ola igenom i ”Rederiet”. Sedan dess har det blivit många farser och komedier, både på scen och på film.
– Jag hade turen att hitta ett scenspråk som blev efterfrågat – den akrobatiska komedin, säger Ola och drar återigen handen genom håret. Nu blev han en buspojke.
Redan i gymnastiken i skolan upptäckte Ola att han var extremt mjuk i kroppen och kunde konsten att ramla roligt.
– Det är otroligt roligt att spela komedi och fars. Jag är trygg i den typen av roller, jag förstår vad som efterfrågas och vad regissören menar.

Numera får Ola ofta frågor om att vara med i både det ena och det andra.
– Det är en så lyxig position att bli tillfrågad om olika saker. Varje gång någon ringer …, bara vetskapen att någon vet att jag finns! Och frågar mig! säger han lite förundrat.
Fingrarna i håret igen och buspojken blir en backslick från Stureplan. Nästan – han ser för snäll ut.
– Det som är logistiskt möjligt tackar jag ja till och det jag gör är huvudprojekt för stunden.
På frågan om vad som är roligast att spela kommer svaret tveklöst:
– R.E.A! Det var som en dröm att komma till R.E.A! Tjusningen är att varje föreställning är unik. Det är som att dansa på kanten till katastrof! utbrister han och skiner upp. Han tar en klunk kaffe, föser ihop lite av Ians bullgegg och fortsätter:
– Allt går så snabbt, man måste vara på tårna hela tiden. Risken för black-out är enorm! Haha! Safe is boring!

Ola förklarar att R.E.A-gänget, som i år förutom han själv bestod av Anders Lundin, Sussie Eriksson och Anna Carlsson, har fyra publikrepetitioner innan premiären, där man helt enkelt testar om materialet är roligt. Det är mängder av material som tas bort eller ändras. Och så kan de ju lägga till något baserat på en aktuell händelse.

Hur blir en sketch till då?
– Ett sätt är att vi träffas allihopa, någon säger ett aktuellt ämne och så spånar vi fritt, bara säger det som vi kommer att tänka på. Anders skriver ner allt och sen testar vi, förkortar, skriver om. Vi tittar på bilder på dem vi parodierar, lyssnar på deras sätt att prata, ser hur de rör sig – vi vill förstås vara så porträttlika som möjligt.
Jo, titta på bilden av Ola som Eric Amarillo bara – visst är de lika!


Foto R.E.A: Stephan Ahldén

Ola knäpper fast Ian i vagnen och vi går mot parkeringshuset. Jag undrar vad han ska göra nu när R.E.A är slut.
– Nu är det två veckor semester, säger Ola belåtet. Sen blir det Göteborg och börja repa pjäsen ”Ladykillers” som ska spelas under sommaren. Lycka att få spela med Claes Malmberg! Vi har hängt mycket, vi trivs med varandra, skrattar åt samma saker.

Visst skulle det vara roligt att vara den berömda flugan på väggen och vara med när de repar, oj vad många goda garv det måste bli då. För det är roligt att umgås med Ola.

 

Kort om Ola Forssmed

Ålder: 38 år.
Familj: Sambo med Martina Beer, dottern Thea 6 år, sonen Ian 1,5 år, hunden Iggy Pop.
Bor: Skarpäng i Täby.
Favoritställen i Täby: Ähum … inga speciella. Äsch, ljug och hitta på något!
Aktuell med: Har just avslutat R.E.A på Hamburger Börs, Ladykillers på Gunnebo Slott i Göteborg.
Urval produktioner: Frisören Micki i Rederiet 1995-2002, LasseMajas detektivbyrå 2008, Göta Kanal 2 2006, LasseMajas detektivbyrå (TV-serie) 2006, Jönssonligan spelar högt 2000, Den stora premiären 2007, där han fick Guldmasken för sin roll som Groucho Marx, Fyra bröllop och ett bad 2008, The Producers – Det våras för Hitler 2008, Viva La Greta 2011, R.E.A.
Förebilder: Monty Python, Peter Sellers.
Läser: Gärna biografier.
Dröm kvar: Spela konferencieren i ”Cabaret”.

Reportage: Full of keys – Sveriges nya Madonna?

”Kvinnan som gjorde vad som föll henne in”. Ja, så vill ”Full of keys”, eller Anni Bernhard som hon heter, att vi ska tänka om henne. Hon är sångerskan som söker annorlunda uttryck och letar efter udda ställen att uppträda på.

En råkall vinterdag träffar jag Anni Bernhard på ett café i Täby utanför Stockholm. Hon ger ett stillsamt intryck, den romantiska spetsblusen skapar en intressant kontrast till den bestämda blicken som säger att hon vet vad hon vill och kan. Den stora nyckeln som hon har runt halsen symboliserar hennes artistnamn.

Anni släppte sin första skiva ”Traces of a human” i februari och har nyligen avslutat sin spektakulära turné. Den har spelats i ett badhus, en gruva och i ett urblåst flygplan på Skavsta, för att nämna några av de okonventionella platser som hon har valt ut för sina konserter. I en av sina videor äter hon mask. Det är tydligt att Anni tänker i nya banor.
  – Ja, jag har alltid haft någon sorts dragning till folk som uttrycker något med sin kropp, sitt smink och som vågar utmana, berättar Anni.

  Som treåring började hon sminka sig, till sin mammas stora förtvivlan, och blev tvärarg när hon inte fick ha ”skara” på sig på dagis. När hon var sex år meddelade hon dagispersonalen att hon hade slutat sminka sig till vardags: ”Jag sminkar mig bara till fest numera”. Några år senare skrev hon låtar och spelade in radioshower på kassettband och fortsatte sitt experimenterande. Hon hade sina gömställen i skogen runt Mörtsjön där hon satt och skrev.
  – Grupptrycket bet inte på mig, så någon sorts självförtroende måste jag ha haft, säger hon eftertänksamt och smuttar på latten.
  Barndomen fortsatte i samma spår – Anni ville vara mogen, vuxenvärlden lockade och hon testade olika saker. Som lite äldre utvecklades testandet till sociala experiment. 
  Nyfiken undrar jag förstås hur de experimenten gick till.
  – Jag har alltid tyckt att det är spännande att göra sånt som folk reagerar på, att utmana sociala sammanhang. Det kunde vara att någon av kompisarna fick ett uppdrag när vi var ute på en klubb, att till exempel gå fram till någon, spela ledsen och säga att han påminner om hennes bror som har flyttat till Australien, och fråga om hon fick smeka hans skägg.
  – Uppdragen gick alltid bra för mig! skrattar Anni glatt. Och den som klarade sitt uppdrag fick hitta på ett nytt.
  Säkert är det rätt många personer som har blivit duperade av Anni och hennes kompisar.

Efter Täby musikklasser, sånglektioner och Viktor Rydbergs gymnasium gick Anni på Kulturama i tre år. Där läste hon även till musikproducent. Hon upptäckte att hon varit begränsad med sin sång och bara sin akustiska gitarr och utökade sitt musikaliska kunnande. Och drömmarna om att bli den nya Madonna som mosades under den tråkiga gymnasietiden återuppväxtes.
  – Nu är jag väldigt glad att jag inte bara är sångerska utan även musikproducent. Nu kan jag få fram dramatiken i min musik, säger Anni och slänger undan det långa rödbruna håret.
  Sedan berättar hon att musikbranschen är så otroligt svår och tuff så man måste satsa allt om man vill komma någonstans.
  – Jag har inte haft som mål att bli signad av något större skivbolag nu i början eftersom små artister får så lite av deras kaka. Jag vill själv ha kontrollen och friheten att utveckla mig själv som artist initialt.
  Därför startade Anni sitt eget produktionsbolag tillsammans med sin pappa.
  – Men när karriären är i full gång är de stora bolagen välkomna att höra av sig, ler Anni med glimten i ögat.

Anni har jobbat aktivt med skivan i ungefär två år och samtidigt jobbat deltid, bland annat som skidlärare och på förskola. Men mycket av materialet på skivan har sin grund från tiden på Kulturama.
  – Jag mådde inte så bra då, berättar Anni öppenhjärtigt. Men det var bra för mig att vara på Kulturama och jag satt ofta kvar till inpå nätterna. Jag är en väldigt känslomässig person, mycket upp och ner. Och det är när jag är på botten som jag påbörjar saker, men jag kan inte slutföra dem då. Det gör jag när jag mår bra och då får jag också ett mera objektivt perspektiv i efterhand – vilket är bra.
  Annis musik kan kallas elektronisk mörk pop/rock, hon berättar historier i sina sånger. Med titlar som ”I’m dead” och ”Suicide bridge” är det lätt att förstå att de är skrivna under jobbiga perioder i hennes liv.

  Trots all sin fantasi hade Anni svårt att hitta på ett artistnamn. Men en natt hade hon en makaber dröm: hennes mage sprättades upp och ut kom en massa nycklar.
  – Jag vaknade och visste ”Full of keys” skulle bli mitt artistnamn.

Skivan och singlarna som har släppts har fått goda recensioner och innehåller ord som drömskt, magiskt, vackra melodier och oväntade vändningar. Ord som stämmer in även på personen Anni.

  Vad som än händer med hennes musik och konserter i framtiden så kan vi vara säkra på att det inte blir som förväntat, för det är ju inte Annis stil.
  Nu satsar hon på att bli internationellt känd.
  – Intresse finns från några länder i Europa, mer än så kan jag inte berätta, säger Anni och ler hemlighetsfullt. Och belåtet.

  Lägg namnet ”Full of keys” på minnet, vi kommer säkert att få höra mera om henne framöver. Men till dess är jag, och säkert många med mig, nyfiken på hur maskar smakar.
  – Ja, inte är det någon festmåltid inte! blir det skrattande svaret.

Kort om Full of keys
Namn
: Anni Bernhard, artistnamnet är ”Full of keys”.
Ålder: 27 år.
Familj: Ja.
Bor: Uppväxt i Täby, bor nu i Sundbyberg.
Aktuell med: Släppte nyligen skivan ”Traces of a human”, som hon även varit med och co-producerat.
Om körsång: Mäktigt. Alla jobbar för att bli en röst, som ett fiskstim som rör sig för att hålla undan fienden.
Hobby: Gillar att åka slalom, träna, springa. Utmaningar av olika slag!
Drömmer om: Att slå igenom internationellt. Finna balans i livet.
Förebild: Madonna. Hon är en ikon, utmanande, såg bra ut, exhibitionistisk, kvinnlig och en riktigt duktig musiker.

——————————————————————————————-

Detta reportage har varit publicerat i en lokaltidning. Det är något redigerat.
© på foto och text.

 

 

 

 

Serieboksmingel med Posy Simmonds och Julien Neel

Serieböcker.
Grafiska romaner.
Serieromaner.

Vad de än kallas så är de ny mark för mig. Min bokhylla har hittills innehållit endast en serieroman: ”Watchmen”. Det var därför med stor nyfikenhet som jag läste ”Tamara Drewe” av Posy Simmonds och några av böckerna om ”Lou!” av Julien Neel.

Jag slukades. Hel och hållen. Valkar och allt. Lite till min förvåning, måste jag erkänna. De var varken platta eller fulla med klyschor. Det var därför med stor glädje som jag, tillsammans med ett tiotal andra, minglade och åt middag tillsammans med de två författarna på Bistro Barbro. En middag som var en smygstart av Stockholms Internationella Seriefestival  som gick av stapeln i Kulturhuset under helgen.

Posy Simmonds är en väldigt mysig, typiskt engelsk dam. Lågmäld, artig, försynt rolig. Hon har jobbat på The Guardian sedan 70-talet och både illustrerar och författar, gärna om engelska medelklassen. Pennan är både känslig och vass och humoristisk. Posy har alltid en penna i handen och brukar rita på väggarna hemma, till makens stora ogillande.
– Ta lysknappar till exempel, de riktigt inbjuder till att bli ansikten! myste hon.
Tamara Drewe är löst baserad på Thomas Hardys Fjärran från vimlets yra men förlagd till nutid. Vissa sidor är mest text, andra är vad posy kallar ”silent pages”, alltså bildserier utan text. Helt klart läsvärd!
Tamara Drewe är nominerad till ”Urhunden”.

Fransmannen Julien Neel är pappa till böckerna om ”Lou!”, i Sverige kända från bland annat Kamratposten och som filmer i Barnkanalen. När jag såg honom undrade jag var han hade baguetten – så fransk ser han ut. Ständigt puffande på sin elektroniska cigarett. Även han är ganska försynt och lågmäld.

Vi fick veta att serieböcker är mycket större och mer vanliga i Frankrike än här. Men Julien saknade en serie för barn, inte pojkar eller flickor. Serier för pojkar är endimensionella, utan känslor och med mycket pangpang och robotar och för flickor är det rosa och prinsessor och smink och mycket känslor, menar han.
Så föddes serien om Lou. Otroligt pricksäker och charmig. Och rolig fast med en mörk underton. Lous slarviga och tv-spelstokiga mamma är Julien själv förebild till.
Jag gillade verkligen böckerna om Lou. Fast jag är vuxen. Tror jag.

De är lite roliga de här ritande författarna. När de ska signera böcker måste de ju rita lite också. Och fint blev det!

Vi har Lisa Wibom på Wibom Books att tacka för att dessa böcker finns på svenska. Vad gjorde vi utan dessa eldsjälar? Det är Lisa som har låtit översätta och gett ut dem. Nu väntar vi bara på flera! Det var också Wibom Books som stod för inbjudan till det trevliga arrangemanget, som Skugge & Co fixat.

Stämningen, pratet, maten, vinet – det blev en sådan där kväll som lever kvar, som man har glädje av länge. 

————————————————————————————

Läs gärna vad några andra skrivit:
Breakfast Bookclub
Simona Ahrnstedt

Tamara Drewe kan du köpa här
Den senaste boken om Lou kan du köpa här

Reportage: Maria Akraka – Miljömedveten djurvän

Det var länge sedan Maria Akraka lämnade löparbanorna och prispallarna bakom sig och sadlade om. I dubbel bemärkelse eftersom hästarna har en stor del i hennes liv nu.

Vintern är snöfri den morgon jag svänger in på hästgården Brännskogen i Upplands Väsby, glad över att jag tog gummistövlarna på mig. Det är lerigt, mycket lerigt. Maria Akraka tittar leende ut genom en dörr tillsammans med sin ståtliga grand danois Alex. De passar bra ihop, långbenta och graciösa båda två. Vi slår oss ned i det kombinerade fika- och omklädningsrummet och Maria ska bjuda på kaffe. Och kaka, för kaffebröd är en av Marias svagheter. Alex, som är ett och ett halvt år, tror att han är en liten valp och slänger upp ett framben i mitt knä. Det känns ungefär som att få ett mindre träd dumpat över sig.

Maria får Alex att lägga sig på sin plats så att vi kan prata i lugn och ro.
– Det är lite som att ha en bebis igen! säger Maria när hon sätter sig ner och häller upp kaffe.
Hon berättar att Alex är en omplaceringshund som familjen har haft i ungefär ett halvår.
– Det var Tord som ville ha en grand danois. Jag är uppvuxen med hund och ville egentligen inte ha någon. Men när vi träffade Alex, så, ja då bara blev det så, skrattar Maria med sitt bländvita leende.

Eftersom Maria är en stor djurälskare har familjen också två katter och hon är delägare i två travhästar som är uppstallade här på Brännskogen. Den ena tränar hon själv.
– Jag har alltid haft ett stort djurintresse och hade velat bli veterinär, men studierna till det fungerade inte med allt tävlande, berättar Maria och fortsätter:
– Jag har ridit sedan jag var liten, tills jag var ungefär nio år. Då föddes lillasyster Veronica och vi hade inte längre råd med ridskola. När jag bodde på Väddö hade en kompis häst och senare på högstadiet jobbade jag extra i ett travstall.

Det var då som Marias kärlek för travhästar väcktes. När löparkarriären tog fart fanns det inte tid för hästar längre, fast de fanns i bakgrunden hela tiden. År 2000 köpte Maria sin första tredjedels travhäst. Lite senare blev det en tredjedels häst till och så ytterligare en halv till. Nu har hon även B-licens vilket betyder att hon får träna sina hästar men inte köra lopp.

Maria har flyttat runt en del men har nu funnit sin plats. Hon föddes i London av svensk mamma och nigeriansk pappa och flyttade till Rågsved som treåring. Sedan blev det Väddö, Norrtälje, Nigeria, USA, Tyskland, Malmö och Stockholm.
När barnen kom blev det jobbigt att bo inne i stan och de började leta hus. Ett krav var att de skulle flytta till någon ort längs med Roslagsbanan så att äldsta dottern skulle kunna gå kvar i sin skola i stan. Familjen förälskade sig i ett sekelskifteshus i Täby kyrkby och köpte det.
– Så blev det ju nära och bra till stallet också, menar Maria.

Under sin uppväxt kände sig Maria alltid annorlunda.
– Jag var inte vit, inte svart, men svensk.
På sjuttiotalet fanns det inte flera färgade och svarta i stockholmsområdet än att alla kände till varandra. Medan Biafrakrisen blev känd i Sverige och omvärlden försökte Maria och hennes syskon vara som alla andra – fast de hade afro och grannarna trodde att de var adopterade. Att vara annorlunda födde ett behov av att hävda sig och idrotten är en lämplig plats för det.
– Idrotten förbrödrar och försystrar, det är idrottens finaste sida. Och när du väl är känd suddas ”olikheten” ut, säger Maria eftertänksamt.
På frågan om det var därför Maria började springa svarar hon med ett skratt:
– Nej, det var håret! Jag såg en bild av Valerie Brisco Hooks, en amerikansk svart löpare. Hon gjorde intryck och hon hade rakt hår, hår som fladdrade i vinden. Det ville jag också ha.
Och därför började Maria träna, hon var då arton år. På rekordsnabba tiden tre år gick hon från nybörjare till en plats i landslaget.
– Fast jag fick oförtjänt mycket utrymme i media, på grund av min hudfärg, säger Maria sakligt och stoppar in en hårtest bakom örat.
Med tanke på Marias alla medaljer och resultat och att hon fortfarande är innehavare av rekordet inomhus på 800 meter, kan väl det där med oförtjänt kanske diskuteras. Mindre känt är att hon också har varit utsedd till världens bästa kvinnliga hare.

Maria är nöjd med tillvaron och saknar inte det egna tävlingslivet. Nu är det travtävlingar som gäller. Hästen Highspeed Call har sprungit in en del pengar och Romero Bob har nyligen kunnat starta igen efter en lång konvalescens.
– Glöm travet, var glad om han kan bli promenadhäst, sa veterinären, berättar Maria.
Men hon ville inte ge upp hoppet. Efter operation och ett halvårs vila och rehabilitering är han på gång igen.

Idag jobbar Maria deltid på Intersport, som internationell proffskommentator för travtävlingar och driver sitt egna företag Sportcore. I Sportcore engageras före detta elitidrottare av näringslivet för olika typer av evenemang, det kan vara föreläsningar, hälsoupplägg, fysiska aktiviteter och mycket annat. Hästarna sköter hon på morgnarna.
Visst får man känslan att en del har längre dygn än vi andra?

Maria har också ett stort engagemang för klimat- och miljöfrågor.
– Vi måste sluta slösa med jordens resurser. Konsumtionsinställningen i samhället är ohållbar, jag är förvånad över att det inte görs mer för att stävja konsumtionen, utbrister hon engagerat och fortsätter:
– Jag har slutat äta kött och kyckling och handlar så mycket ekologiskt som möjligt, det är mitt bidrag. Men det räcker inte, det måste göras mera i samhället. Ta till exempel en så enkel sak som sopsorteringen – vi måste få möjlighet att enkelt sortera mera, utan att behöva åka iväg själva med våra sopor.
Maria fortsätter att prata om nutidens totala nonchalans inför djur och djurhållningen.
– Vi har helt tappat kontakten med djur och natur. Så som mänskligheten beter sig idag är som en cancersvulst, vi håller på att gräva vår egen grav. Jag menar – om vi inte kan ta hand om vår egen närmaste omgivning, ta bara vargfrågan som ett exempel, hur ska vi då kunna ta hand om Jorden?

Någon åldersnoja har Maria inte drabbats av och är mest förvånad över medias intresse när hon fyllde 45 år förra året.
– Jag gillar verkligen livet! Jag har lugnat ner mig, behovet av att jaga är mycket mindre nu än när jag var yngre. En anledning tror jag är hästlivet, att jag är ute så mycket oavsett väder och får följa naturens växlingar, det är rogivande.

Just idag har Maria inte tränat hästen eftersom en kompis ville rida. Hon har istället passat på att springa åtta kilometer i skogen med hunden. Vilket inte syns alls, hon ser nästan oförskämt fräsch ut.

Ja, det märks att vackra Maria Akraka mår bra. Hon är inte bara glad och opretentiös utan också en öppen och stark person som utstrålar trygghet och harmoni och står för sina åsikter. Hon trivs med livet helt enkelt. Och precis som de flesta andra hästägare blev hon säkert glad när snön kom.


Kort om Maria Akraka

Ålder: 45 år.
Familj: Gift med f.d. trestegshopparen Tord Henriksson, döttrarna Mica 15 år och Moa 10 år, katterna Hanna och Pontus och hunden Alex.
Bor: Täby kyrkby utanför Stockholm.
Sportkarriär: Bland annat 18 individuella SM-guld i 800 meter och 1500 meter.
Jobb: Modell för Twilfit och programledare för trav- och galopprogram. Arbetar nu som marknadsförare för Intersport och med det egna företaget Sportcore.
Fritiden ägnas åt: Familjen och hästarna.
Tränar: Springer 4-5 gånger i veckan.
Drömmer om: Att få fram en riktigt bra travhäst.

———————————————————————————-

Detta reportage har varit publicerat i en lokaltidning. Det är något redigerat.

Reportage: Babben – En nyfiken trädälskare

Vi ser henne med jämna mellanrum i teve och på olika scener runt om i landet. Hon är cool, giftig, rolig och lugn. Hon har fått flera prestigefyllda priser bland annat Karamellodiktstipendiet, blivit utsedd till Bästa kvinnliga komiker och skrivit boken ”Jag vägrar dö nyfiken”.

Det är morgon på Bromma flygplats och planet från Trollhättan har just landat. Strax kommer Babben Larsson gående, med rullväskan bakom sig. Jag tänker att nu slipper i alla fall jag dö nyfiken på hur Babben är lite mera privat.

Vi slår oss ner på fiket, Babben med en cappuccino och en banan. Hon tar fram sminkväskan och börjar lugnt sminka sig.
– Prata du, fota går också bra, jag har varit med om värre, säger hon på sitt speciella sätt och lägger på ögonskugga.
Folk runt omkring sneglar, fast de försöker se nonchalant ointresserade ut. De misslyckas, kan jag berätta.
– Jag gör en full scenmake-up på mellan 15 och 18 minuter. Och då ingår omklädning också, berättar hon med läppglanset i högsta hugg.
Så mycket mer avslappnad och opretentiös går det inte att bli.

När man har hela landet som arbetsplats blir det förstås mycket resor. Det är många föreläsningar och företagsgig – Babben är en mycket efterfrågad artist. Men eftersom hon har varit utbränd tar hon det lite lugnt, vilket är svårt att tro när man ser hennes spelplan.
– Fast jag säger faktiskt nej till ungefär två förfrågningar om dagen, skrattar hon gott med precis det där skrattet vi har hört på teve.
På frågan om hur hon väljer, vilka jobb hon tackar nej till blir svaret:
– Det är först till kvarn som gäller. Har jag tid så tackar jag ja.
Men erfarenheten har lärt henne att de som börjar pruta och diskutera priset ibland har en undermålig utrustning vilket går ut över kvaliteten på hennes arbete.
– Ofta har de haft till exempel en dålig ljudanläggning så att de längst bak inte hör mig. Och det är inte kul, säger hon och tar den sista tuggan av bananen.

Babben brinner för träd och är engagerad i Vi-skogen, en organisation som planterar träd i Afrika.
– Dom är ju dumma i huvudet dom som håller på och förgiftar träd inne i stan, det är helt vansinnigt. Vi måste ha träd, jorden måste ha träd, klimatet, människorna – alla är vi beroende av träd.
Babben vill gärna se träd utanför sina fönster. Innan hon skilde sig, bodde hon i lummiga Duvbo.
– Jag vill gärna flytta dit igen, men inte själv, det är för mycket jobb. Jag letade efter en lägenhet i Sumpan, men det finns inte så många större lägenheter där. Så nu bor jag ofrivilligt i Solna. Men väldigt nära gränsen till Sumpan, lägger hon till med glimten i ögat.

Nyfikenheten på Afrika och kärleken till träd har resulterat i två resor till bland annat Kenya och Tanzania. Engagerat berättar hon om de enorma flyktinglägren i Östafrika, där ibland hundratusentals människor trängs på liten yta. Familjerna är ofta stora och många har också en get med sig.
– De får ett tält, ris och vatten men inget att elda med och inget foder åt sina getter. Alltså går alla ut och hugger ner vegetationen. Det måste de ju, utbrister hon med eftertryck.
Ju fler de blir i flyktinglägren och ju längre tiden går, desto längre måste de gå för att hitta ved och foder. Men ingen återplantering görs. Varje flyktingläger blir alltså en lokal ekologisk katastrof.

När hon var i Kenya första gången passade hon på undersöka hur det var med ståuppen där. Vad är kul i Afrika liksom? Reseagenten ordnade så att hon fick träffa en lokal stjärna. Är man nyfiken så är man. De fikade och pratade och han sa:
– You’re funny. Come to the studio tomorrow!
Det hela ledde till att Babben fick en roll i en kenyansk sitcom som heter ”Vioja Mahakamani”. Varje avsnitt är en rättegång och serien har gått en gång i veckan i hela 29 år.
– Om man säger ja vid fel eller rätt tillfälle händer det saker, säger Babben leende.

I somras blev inspelningen av. På kenyanskt vis. Det betyder att det utlovade manuset aldrig kom, antagligen existerade det inte och att repetitionen var avklarad på trekvart. Dessutom insjuknade Babben i en kraftig magsjuka och svimmade på hotellrummet kvällen innan inspelningen och var alltså inte i toppform.
– Det var nyttigt att se en annan produktionsmiljö än den vi är vana vid i Sverige. I Kenya är replokalen ett plåtskjul och varje dag måste man börja med att damma av alla möbler eftersom allt täcks av brunt damm. På ena sidan om studion ligger en bilverkstad, på andra sidan en hög med stilla brinnande sopor. Mysig atmosfär! Äter gör man under ett tak utanför. Alla äter ur samma fat och skålar, man tar en klick gröt och rullar i händerna.
Babben gestikulerar och visar med händerna och lägger till:
– Och nu snackar vi om den statliga kenyanska teven, som ändå gör högkvalitativa program.
Det var meningen att Babben skulle spela en svensk sexturist, men man backade på det. Istället fick hon spela holländsk turist som var misstänkt för bedrägeri.
– Det var i princip det enda jag fick reda på innan. Jag frågade om kläder och de svarade: ”Det ser bra ut det du har, ta det och ryggsäcken imorgon”, skrattar Babben.
Improvisation i den högre skalan alltså.
Jag frågar om det inte var svårt, på engelska dessutom.
– De här skådespelarna är så vana vid att improvisera, så de fattar genast vad de andra menar, plockar upp tråden och spinner vidare.
Det blev två avsnitt men Babben har fortfarande inte sett dem.
– De har lovat att skicka en skiva, men … Och inte skulle jag få betalt heller. Det verkar som om de tycker att en ”mzungo” som jag (swahili, ungefär: en vit person) inte behöver få gage.
Imponerad undrar jag om hon kan mera swahili. Svaret blir nekande men hon lägger till på sitt typiska sätt (kan man kalla det Babbianska?):
– Fast jag kan ragga på swahili, alltid bra att kunna liksom!
Och hon fick betalt – efter visst argumenterande.

På väg till bilen säger jag att hon verkar vara så chosefri, att svinfarmardottern med båda fötterna i myllan inte har försvunnit i och med berömmelse och kändisskap. Hon instämmer och bjuder på en liten men rackarns träffsäker improvisation av Björn Ranelid.

Nej, Babben gillar inte märkvärdiga människor med stora egon. Hon är den som gärna stryker kollegornas kläder bakom scenen när hon har tid över. Hon är inte bara rolig – utan praktisk och snäll också.

 

Kort om Babben Larsson
Ålder
: 55 år.
Familj: 19-årig dotter, särbo och hundarna Socker och Tårtan.
Bor: I Solna nära Sundbyberg.
Karriär: Teater, ståupp, skriva manus, regissera, föreläsa, jazzsång, teveproduktioner, författare, programledare. För att nämna några.
Dricker: Vatten, Cola light och max fem öl per år.
Läser: En bok i veckan mest blandad skönlitteratur och biografier.
Förebilder: Berta i ”2 ½ män”, Bette Midler, Rolf Harris, Danny Kaye.
Är dålig på: Ta hand om sig själv.
Oväntat: Var med i Bokcirkeln i P1 i våras. Kulturpoäng!
Drömmar kvar: Spela in en skiva med 2:nd Edition och se mer av Afrika.

Några citat:

  • Jag växte upp på en svinfarm på Gotland. Sen började jag på scenskolan i Stockholm. Och jag märkte fan ingen skillnad.
  • Att föda barn är som att skita ut en soffgrupp.
  • Män är som blandfärs, hälften nöt och hälften svin.

—————————————————————————————-

Foto: © Annelie Esséus, esseus.se

Det här reportaget var publicerat i en lokaltidning i november -11. Det är något redigerat.

 

Reportage: Nanne – Om små och stora kärlekar

Det här reportaget skrev jag i höstas för några lokaltidningar, strax innan Nanne hade premiär med ”Boeing, Boeing”.

Alla foton: © esseus.se

————————————————————————————–

Liten och nätt, på skyhöga klackar och med kepsen på sned kommer Nanne med klapprande steg. Hon struntar i min utsträckta hand och ger mig istället en rejäl kram. Och jag börjar förstå varför hon är så folkkär.

 

Vitlöksdoften är påtaglig när Nannes och maken Peter Grönvalls mat kommer in på bordet.
– Vad härligt att de faktiskt har i rejält med vitlök när man ber om det! utbrister Nanne glatt och smakar på pastarätten. Och börjar sedan skratta, lite rått.
– Tänk i morgon på repetitionerna på teatern! Det här blir kul när vi ska kyssas!

Trots ett fullbokat schema har Nanne tagit sig tid för en intervju i Mörby Centrum och passar på att äta middag samtidigt. Hon har repeterat på Riksteatern i Hallunda hela dagen, blivit fotograferad och ska efter middagen vidare till studion för att fortsätta med skivinspelningen. Jo, nog är Nanne i farten alltid.

Det senaste halvåret har varit hektiskt: Nanne har bland annat haft i sitt eget radioprogram ”Nanne i P4”, varit sommarpratare i P1 och programledare för ”Svensktoppen”, hon har varit med i ”Allsång på Skansen” och ”Gäster med gester”, repetitionerna för komedin ”Boeing, Boeing” pågår och en ny skiva spelas in. Och så håller hon på att skriva sina memoarer.
– Det blir så när man är med i något – det leder till mera förfrågningar, förklarar Nanne som tycker det är kul när det är mycket på gång.
– Ja, det händer alltid mycket runt Nanne. Man vaknar på morgonen och ser att Nanne är där – fast på teven, skrattar Peter och ger sin fru en kärleksfull blick.

Kärleken mellan Nanne och Peter är mycket synlig. De lysande blickarna när de tittar på varandra, smekningarna, komplimangerna – det är svårt att tro att de faktiskt har varit ett par sedan 1986 och känt varandra i många år innan dess. De beställde in samma mat och samma dricka också – precis som nyförälskade gör.
– Peter är inte bara mitt livs stora kärlek, han är också min bästa vän, säger Nanne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Nannes stora hjärta finns det plats för flera än sönerna och maken, nämligen barn som har det svårt på olika sätt. Trots att hon har väldigt mycket att göra tar hon sig tid att jobba ideellt med barn. Hon är ambassadör för stiftelsen Min Stora Dag som har till uppgift att uppfylla svårt sjuka barns drömmar. Det kan handla om att ett barn får vara med Nanne bakom kulisserna på en teveinspelning eller gå på Skansen eller bara få ett besök av Nanne på sjukhuset.
– Jag har hunnit besöka många svårt sjuka barn på sjukhus runtom i landet och vet hur mycket det betyder för dem när man kommer och hälsar på. Det är också viktigt för familjen att få ett avbräck, berättar Nanne.
Hon fortsätter att berätta om sitt första möte som var med lilla Moa, 4 år, som tyvärr gick bort ett halvår senare. Ett möte hon aldrig glömmer. Moa var en fantastisk liten tjej och kommer alltid att finnas kvar i Nannes hjärta.

Nanne håller även på att starta en egen stiftelse: Nannestiftelsen. Jag ber henne berätta lite om den.
– Nannestiftelsen ska jobba för att barn som har varit med om samma saker och barn med liknande situationer ska sammanföras. Vi kan bara försöka förstå hur det till exempel känns att vara mobbad, men en som själv är eller har varit utsatt för det VET hur det är. Förhoppningen är att barnen ska hitta styrka i att träffa andra som varit med om samma sak, berättar Nanne engagerat.

Mycket av Nannes engagemang för barn som har det svårt kan man spåra till hennes egen uppväxt, som hon berättade öppenhjärtigt om när hon sommarpratade i P1. Att växa upp hos en mormor som försörjde dem genom att sälja sprit och en mamma med missbruk har gett Nanne förståelse och insikt i hur det kan vara att ha en annorlunda uppväxt. Men, som Nanne säger, det fanns också väldigt mycket kärlek och hon har alltid varit älskad.

Nanne brukar kallas en av Sveriges folkkäraste artister och jag undrar hur hon själv ser på det.
– Jag vet inte, jag brukar inte tänka på det själv, säger Nanne och tar en klunk av sin Cola light. Hon funderar en stund till och fortsätter:
– Folk kommer ofta fram till mig och pratar och tycker att de känner mig. Och jag brukar ta mig tid att prata med dem. Jag har ett starkt engagemang i människor, jag menar, det är en tuff värld vi lever i och alla har inte fått samma förutsättningar. Fast det borde vara så – att alla får samma schyssta villkor.
Peter hoppar in och ger sin syn på saken:
– Jag tror att folk känner att du utstrålar en sån stark energi, en positiv känsla. Och trygghet, lägger han till och får en liten kram av Nanne.

På frågan om det stämmer att Nanne gillar hot rods kommer svaret bestämt:
– Ja, hot rods, det är bilar det! utbrister hon och skrattar sitt speciella smittande skratt.
– Där ligger jag i lä! Inte ens om jag stod bredvid iklädd uniform skulle hon se mig, flinar Peter.
– Uniform? Varför ska du ha uniform? frågar Nanne och rådjursögonen tittar oförstående på maken innan skrattet tar över helt.
– Ja, du vet, kvinnor faller ju alltid för män i uniform. Men det skulle inte hjälpa mig om det stod en hot rod bredvid.
– Uniform! Som i ”En officer och en gentleman”! garvar Nanne och lutar sig mot honom.
Nej, Peter behöver ingen uniform, han har Nannes kärlek ändå.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns nästan lite fånigt att fråga vad en så upptagen person gör på sin fritid, vad hon gör för att koppla av. Kan man kanske se Nannes rumpa sticka upp i rabatterna hemma?
– Nej knappast! skrattar Nanne och fortsätter:
– Vi har en väldigt lättskött tomt, som tur är. Min moster har dragit med mig ut i skogen och försökt lära mig att plocka svamp men jag ser dem inte. Nej, när jag är ledig umgås jag med familjen.
– Och så är du ju bra på att passa på att åka bort när det blir en lucka på några dagar, inflikar Peter.
– Ja, jag reser gärna bort några dagar, till London till exempel. Då är jag bara själv och kopplar av helt.

På Nannes hemsida kan man läsa att hon samlar på troll och häxor. Med en blick på hennes keps undrar jag om hon kanske samlar på kepsar också.
– Oh ja! Jag älskar kepsar!
– Hon hur många som helst, flinar Peter.
– Kommer kepsarna före skorna, undrar jag.
Nanne hinner inte svara för Peter utbrister:
– Nej nej nej! Skorna ligger på första plats! Du skulle höra när hon får syn på några som hon verkligen gillar, då kommer den där trettio sekunder långa ahhhhh.
Peter illustrerar med handen på magen och en lång lång inandning. Bredvid står Nanne och ler.
– Jo, jag gillar verkligen skor och jag trivs i högklackat!

Mina tankar går till Nannes sommarprat där hon berättar att hennes mormor alltid lyckades hitta bruna rejäla skor med rågummisula, som inte gick sönder hur Nanne än gjorde. Och jag förstår att hon samlar på skor.

I Mörby Centrum har butikerna släckt och låst och det är nästan folktomt. De sista kunderna skyndar hem till sig, och efter en kram skyndar Nanne och Peter vidare till studion. Jo, nog är Nanne i farten alltid. Men när man älskar sitt jobb är det inte jobbigt – bara roligt.


Kort om Nanne:
Namn:
Marianne Grönvall, artistnamn Nanne, 49 år.
Familj: Maken Peter, sönerna Robin 25 år med tidigare sambo, Charlie 21 år och Felix 19 år.
Bor: Uppväxt i Västberga och Vasastan, har bott i Täby i 20 år, bor nu i Danderyd.
Äter helst: Asiatiskt.
Favoritplats i Täby: Pizzeria Eldorado i Gribbylund.
Favoritplats i Danderyd: Nya Coop Extra i Enebyängen.
Samlar på: Skor, kepsar, troll och häxor.
Kör: Lexus hybridbil.
Kvar att göra: En filmroll, gärna seriös.
Motto: Våga chansa! Våga misslyckas!

Reportage: Linda Skugge – Inte längre i blåsväder

Linda Skugge trivs med tryggheten i Sollentuna norr om Stockholm. Men som rebellisk tonåring var det city som gällde.
– Som tonåring från förorten kände jag mig som andrasortering, berättar Linda.

Mitt första intryck av Linda Skugge är en kvinna som är skir, tunn, blek, nästan lite bräcklig. Det gröna ljuset inne på fiket gör förstås sitt till. Men handslaget är fast och bestämt, blicken rak och vänlig och den framgångsrika affärskvinna som hon nu är blir med ens uppenbar. Punk- och rebelltiden har dock satt sina spår och blixtrar till ibland. Det blir en intressant kombination.

Linda har vuxit upp i Sollentuna och gillar det. Men som tonåring vantrivdes hon i förorten och längtade till stan.
– Hela tiden kände jag att ungarna som växte upp inne i stan var mycket bättre på allt, de blev säkrare, tuffare, tidigare mogna, fick göra saker själva som vi i förorten inte fick. Fattar du? frågar Linda och jag lär mig snart att det är så hon pratar, genom att avsluta med en fråga.

När hon var arton flyttade hon in till stan och bodde på ett antal olika ställen. Elva år, man och två barn senare återvände hon till sin hembygd. Det var åtta år sedan och hon har inte ångrat det.
– Det blev jobbigt att bo i stan med barn. Det var trångt, det var skitigt och det gick inte att släppa ut barnen, berättar Linda.
Om hennes döttrar kommer att känna likadant om förorten som hon gjorde när hon var tonåring – det kan bara tiden utvisa.
– Sollentuna är bra. Ta bara Sollentuna Musikklasser i Häggvik, den skolan är helt fantastisk! Jag är hög av lycka varje dag för att en av mina döttrar går där! utbrister Linda leende.

Lindas mobil blinkar och fingrar med välmanikyrerade naglar i mörkblåmetallic fladdrar snabbt över displayen. Ett evenemang blev inställt med kort varsel och det är därför en del akuta saker som måste åtgärdas. Snabbt och effektivt tar hon samtalet som inte kan vänta och fortsätter entusiastiskt:
– Fritidsgården Qben! Har du hört talas om den? Fantastisk, man är helt knockad när man är där, jag har aldrig varit med om något liknande! Men förstår du hur bra det är? säger hon på sitt medryckande sätt.

Idag driver Linda PR-företaget Skugge & Co. Det var ett naturligt steg när hon slutade på Expressen: hon har mycket kontakter, kan sälja och är en bra skribent. 2007 startade hon boksajten vulkan.se tillsammans med sin bror, och har fram tills nyligen varit VD även för den. Nu är hon med i styrelsen men inte längre involverad i den dagliga driften. De vassa krönikorna och bloggar på olika portaler är ett avslutat kapitel.
– Jag slutade blogga på grund av hot mot min familj. Personliga påhopp och skitsnack hör till, det rör mig inte i ryggen, sånt får man ta. Jag har ju själv gjort det, det var mitt uppdrag när jag skrev i Expressen. Men när min familj blev hotad, då hade det gått för långt, då var det dags att lägga av.

Linda har aldrig varit anställd, hon har drivit egna företag i tjugo år i olika former.
– Jag måste vara den som bestämmer, säger hon med ett tonfall som utesluter allt annat. Tänk om någon chef kom och sa till mig att nu ska du göra si eller så, då måste jag genast börja ifrågasätta varför jag ska göra just så. Nej, det skulle inte gå.

På frågan hur hon själv är som chef, funderar hon lite och svarar:
– Krävande. Alla måste vara som jag. Man måste kunna ta för sig, stå på sig, leverera, leverera, leverera, tänka annorlunda, brinna för media, knyta kontakter. Som ung var jag ute varenda dag och knöt kontakter – det har jag glädje av nu.
Linda smuttar lite på sitt Earl Grey och fortsätter:
– Och så är jag bra på att lyfta andra, det har jag alltid varit.

Linda beskriver sig själv som extremt målmedveten och tävlingsinriktad. Och hon börjar förstå att alla andra inte är det.
– Ta det här med att sälja. Många säger att det är så svårt att fortsätta ringa när man har fått nej på hundra säljsamtal. Det förstår inte jag! utbrister hon och slår ut med armarna. Jag måste ju få in kunder och då måste jag ringa. Så enkelt är det. Om jag inte säljer kan jag inte tjäna några pengar, eller hur?
Ljuset ändras till rött och plötsligt ser alla på fiket svagt rosa ut. Kanske är det något bättre än illamåendefärgen.
– Jag har ju världens roligaste jobb! fortsätter Linda, lutar sig fram över bordet och ser lika lycklig ut som en katt som just fått syn på en halt mus i en återvändsgränd.

Det är ingen tvekan om att Linda älskar sitt jobb och gärna jobbar mycket. Närmast i tiden har Linda målet att Skugge & Co ska växa. Kärntruppen består nu av fyra personer, flera vid själva eventen, och några till får det gärna bli.

Vi går ut på torget och blir förvånade över det hastiga väderomslaget till snö och hård blåst. Men Linda finner sig snabbt – hon är van att vara i blåsväder även om hon inte är det längre – jag tar några bilder och Linda hastar vidare hem till sina sjuka barn och jag till mina.

Fakta om Linda Skugge
Ålder
: 37 år
Bor: Sollentuna
Familj: Maken och tre döttrar 4, 8 och 11 år
Yrke: PR-konsult
Företag: Skugge & Co och vulkan.se
Skriver: Frågespalt för ungdomar i Icakuriren

Kuriosa om Linda Skugge
Motto: Hur svårt kan det vara!
Drivkraft: Revansch
Lyssnar på just nu: PJ Harvey
Favoritförfattare: Joan Didion
Favoritfärg: Svart

—————————————————————————————–

Det här reportaget var publicerat i en lokaltidning tidigare i år. Det är något förkortat.