Kategoriarkiv: Reportage

Att publiceras på nätet

De flesta av mina reportage finns enbart att läsa i respektive tidning. Men just nu har jag den stora glädjen att ha blivit utvald att publiceras i två olika tidningars nätupplagor. Härligt!

Så för den som vill läsa finns här reportaget om Madelene som höll på att dö innan hon fick hjälp.

Och här kan du läsa om Nina som är född som pojke och uppväxt i Jehovas vittnen.

En annan sak. För de flesta av oss bloggare går det lite upp och ner. Ibland tryter lusten och inläggen blir sällsynta. Sen får man jättelust igen, idéerna står på kö och man tycker att man har superintressanta saker att säga 😉 och bloggar så fingrarna glöder.

Vad tror ni – är bloggandet på utdöende? Eller ändrar den form och blir smalare, mera anpassad för olika områden som foto, inredning, böcker? Eller är det precis som för några år sen?

Imorgon ska jag på ett seminarium som Shenet.nu arrangerar som heter Digitala Trender. Förhoppningsvis kan de upplysa om hur det ser ut nu och framöver. Oavsett ska jag berätta.

PS. Tror ni att någon på DN läser min blogg? Inte långt efter att jag skrivit inlägget Det är fan inte lätt att vara vegetarian publicerade de denna klargörande artikel: Nu blommar det på krogen. Det är i alla fall roligt att leka med tanken 🙂

 

Sista chansen! Och en parkerad mås.

Det är en konstig känsla att se sig själv i en veckotidning: Kolla! Där är ju jag, kisande med vinden i håret. Och varför drog jag inte in magen lite till? Jo, för efter några timmars klättrande, hoppande, skuttande, strandpromenerande, sittande har man liksom tappat allvaret och all prestige och magen får pysa ut i sin naturliga form. Det blir lätt så när man i byiga orkanvindar (johodå, det var JÄTTEblåsigt den dagen) ska stå på en sten på vågbrytaren och se allmänt avslappnad ut, typ en millimeter från en säker död och fotografen flinande säger: ”Du ser lite stel ut”. Nu vet jag precis hur lyktstolpar känner sig. Eller när man ska klättra utanför staketet på den lilla bron och slå sig ner där på kanten och lite lojt dingla med benen och le glatt mot kameran medan man vet att sjutton centimeter inte är nog för ens rumpa (jag har en typisk nittoncentimetersrumpa, om någon undrar). Om man lägger till ett otroligt trevligt och glatt sällskap i form av journalisten Gunilla Hedenby och fotografen Drago Prvulovic som drar den ena dråpliga historien efter den andra – då blir man bara fnittrig. Har du provat att vara seriös under ständigt fnitter?

I Allas, nr 44, som kom ut den 22 oktober är det i alla fall ett flersidigt reportage om mig, min bakgrund och mitt skrivande. Hur kul som helst! På allas.se kan man vinna min bok Ur jord är de komna, sista dagen imorgon 28 oktober. In och klicka bara!

Bild 2 Allas

Den där måsen då. Ja, min ornitologiska ådra är obetydlig, för att inte säga obefintlig, så det kan ha varit en trut. Eller en glada. Skit samma. Flygfäet satt parkerat på ett biltak och fotografen tyckte det var en jättebra idé att jag skulle smyga mig fram där över parkeringen och parkera mig bredvid måsen/truten/gladan. Säga vad man vill, det var en upplevelserik dag! Säkert också för alla dem som råkade befinna sig på den där p-platsen.

20150723_120223

Gunilla Hedenby och jag på den där stenen som slapp bli min död.

 

 

Jag vill känna ett MC-gäng

Ibland skulle det vara skönt att ha ett gäng från en MC-klubb som kompisar. Jag menar en klubb av värsta sorten.

Jag har inte det. Tyvärr. Jag är alldeles för laglydig och rör mig i helt andra kretsar, fast jag gärna åkte motorcykel när jag var ung. Äsch, yngre menar jag förstås. Har till och med varit på en motorcykelsemester en gång. Den var blöt och tråkig, men det är en annan historia.

Anledningen till att jag önskar mig ett farligt gäng i bekantskapskretsen är att jag har intervjuat och skrivit reportage om en stark kvinna som heter Maria Blomqvist. Hon har skrivit den självbiografiska boken En vacker dag lämnar jag honom som handlar om hennes liv som misshandlad och torterad kvinna i ett förhållande och hur hon tog sig ur det.

image

Maria Blomqvist i Allas nr 9.

För några veckor sen kom ett rop på hjälp på Facebook från Maria. Hon är stödperson till en kvinna med barn som nyligen har flytt, hals över huvud, från ett misshandelsförhållande. De bor nu i ett skyddat boende men fick inte med sig några kläder, ingenting från sitt hem. Mannen vägrar att ge dem något alls. Så vi var ett antal personer som samlade in kläder till både kvinnan och barnet och Krusidullan gick igenom sina lek- och pysselsaker och fick ihop en påse.

Polisen och socialtjänsten kan inget göra. Visst är det konstigt att polisen kan rycka ut och hjälpa till när en kund på en frisersalong inte är nöjd, men inte kan hjälpa till med detta? Det är ju faktiskt deras hem, deras kläder, barnets gosedjur och leksaker.

Maria fick rådet av polisen att gå in i deras hem utan att stänga ytterdörren och ha mobilen redo i ena handen med larmnumret färdiginknappat. Ifall mannen skulle bli våldsam.

Jo men tjena. Man kan ju storkna för väldigt mycket mindre än så.

Maktlösheten lägger sig över mig som en tung, stor, ful, illaluktande och gammal matta. Det är då jag önskar att jag känner ett gäng knuttar med skräckinjagande yttre och kedjor och basebollträn eller vad de nu har. Antagligen har de mycket värre vapen än så. Bara känslan att kunna gå in i kvinnans hem och plocka med sig deras saker medan knuttarna har naglat fast mannen med blicken. Mannen förvandlas till en liten lortfläck på golvet. Som man gärna kan trampa på.

Ja, jo det är säkert synd om honom, han har antagligen haft en pissig uppväxt. Men nu ligger mina sympatier hos kvinnan och barnet. De är rädda och inlåsta sedan en månad tillbaka, deras själar är säkert fulla med blåmärken som kommer finnas kvar resten av deras liv, de har inte kunnat gå till varken jobb eller skola på en månad. Men mannen bor kvar hemma, jobbar och lever som vanligt, kanske tar en öl med polarna efter jobbet. Det är galet att offren ska låsas in.

Om du eller någon du känner lever i ett misshandelsförhållande – gör något. En bra början är att läsa Marias bok.

image

Saxat från reportaget i Allas.

Klicka här för att vinna Marias bok.

DN: Polisen fick medla i frisersalong

Mitt möte med Loa – nya Ica-Stig

Tänk att reklamfilm kan engagera folket så! Det bara rasslade till i sociala medier när det igår släpptes att Loa Falkman tar över som Ica-Stig. Grattis till King som har skapat denna succé.

Loa Falkman är en person som jag haft på min lista över personer som jag gärna velat skriva reportage om. Så när jag blev tillfrågad om jag ville skriva om honom svarade jag Ja! snabbare än fort. Igår kom jag på att jag inte har lagt ut det reportaget här än. Det publicerades i några lokaltidningar våren 2014, här är det något förkortat. Varsågoda!

———————————————————————————————————————

Passion, inte pension för Loa

Visst pirrar det lite i magen när jag knackar på hos en av Sveriges mest välkända och uppskattade artister. Ateljén ser ut som ett ombyggt garage med enorma fönster och jag funderar över om garageporten verkligen är i bruk. Så hörs en bekant baryton:
– Är det någon där?
Naturligtvis var det fel dörr, runt hörnet står Loa Falkman i den riktiga ytterdörren och ler välkomnande. Nu är det upp till bevis om han är lika karismatisk i verkligheten som på scen och film.

Vi går in i den stora och mycket ljusa ateljén som verkligen inte känns som ett garage. Förutom flygeln är den möblerad med vackra sittgrupper av olika slag och ett stort matsalsbord med pappersbuntar i prydliga rader. På borden står flera buketter med blommor och sprider väldoft.
– Visst är de vackra, säger Loa Falkman stolt och visar på en stor bukett ljuvliga gulrosa rosor. Dem har jag fått av Jussi Björlings dotter.
Anledningen är att Loa för några dagar spelade den sista föreställningen av Spök som traditionsenligt avslutades med en stor fest.

Loa Falkman vid sin flygel. Foto © Lotta Modin

Redan innan målbrottet bestämde sig Loa för att bli både operasångare och skådespelare.
– Ja, det är lite ovanligt, de flesta brukar vänta tills efter målbrottet eftersom man inte vet vad som händer med rösten. Men i det fallet var jag målmedveten. Det är nog det enda också, skrattar han självironiskt.

Efter debuten 1973 har rollerna avlöst varandra, Loa har uppträtt på stora scener både utomlands och hemma. Jag undrar om karriären varit en dans på rosor.
– Visst fan har jag fått kämpa och försaka. Men jag hade tur med min debut på Operans 200-årsjubileum eftersom världens alla operachefer var där då.
Loa fortsätter berätta att medan sönerna var små var familjen alltid med på utlandsuppdragen. När pojkarna började skolan var de, han själv och frun Rosy som är VD i Loas bolag, konsekventa med hans uppdrag för att han inte skulle vara hemifrån för mycket.
– Det var något uppdrag i Prag som blev för långt, så det fick vi ta igen efteråt. Det är ju så att man inte kan tacka nej till för många roller för då försvinner man. Så tillägger han med ett nöjt leende:
– Innan barnen föddes bodde vi i Paris i några år. Det gjorde ju inte ont, haha.
Sen följer en något lyrisk utläggning om den franska maten, kollegorna, Paris, kulturen och jag ser hur han försvinner bort i angenäma minnen.

Loa brukar beskrivas som mångfasetterad, en person med ett brett register som behärskar allt från klassiska operor till tv-komedier och långfilmer.
– Jag är nyfiken som fan, jag vill prova på allt. Och det är ju så att jobb genererar jobb, allt man gör med passion brukar ge utdelning.
Passionen är viktig, att kunna väcka känslor – det är vad det handlar om.
– Det här är inte ett jobb man gör för försörjning, det här handlar om en passion, en vilja att förmedla något, utbrister han och gestikulerar med armarna för att understryka sina ord. Och även om du har en dålig dag är det din förbannade plikt att vara inspirerande och energigivande när du väl står på scen.

Loa Falkman har fullt upp. Just nu förbereds årets Esprit! LOA på Drottningholm, inspelning av Bit för bit med Loa pågår och på flygeln står notbladen till Xerxes.

Esprit! förbereds genom ett antal möten där Loa, teaterchefen Sofi Lerström, orkesterledaren Maria Lindal och regissören Philip Zandén bollar idéer. Det utlovas att bli musikaliskt (förstås) och lekfullt med arior och duetter ur Così fan tutte, Don Giovanni och Figaros bröllop.
– Det är så fantastiskt att uppträda på Drottningholms Slottsteater, det är en oerhört fin arbetsmiljö som drivs av verkliga eldsjälar. Det är den enda 1700-talsteater i världen som fortfarande använder originalmaskineriet regelbundet.
Jag frågar om det stämmer att han är den som har uppträtt flest gånger av alla på Drottningholm.
– Ja, det lär vara det. Så studsar han smidigt upp och hämtar en lapp från en av högarna på matsalsbordet, tar på glasögonen och räknar högt. Ja, femton får jag det till.

DonGiovanni2_ DrottningholmsSlottsteater2010_fotoBoLjungblom

Loa som Don Giovanni på Drottningholms Slottsteater 2010. Foto: Bo Ljungblom

Drottningholms Slottsteater och Loa har ett långt gemensamt förflutet.
– Det måste vara i mer än 50 år som jag har varit där. Jag började redan som 14-åring att vara pingelpojke, alltså den som ringer in till föreställningarna, förklarar han. Sen blev jag biljettrivare, läskförsäljare, scenarbetare och statist.

Därefter vet vi hur det gick.

Några planer på pensionering har Loa inte.
– Nej, verkligen inte, utbrister han bestämt. Så länge jag har passionen och är frisk finns det ingen anledning. Jag fyller ju 67 år i sommar men känner mig jämnårig med mina unga kollegor. Gör inte du det? frågar han.
– Jo, ofta. Men ibland känner jag mig stenålders, tillstår jag.
– Ja! Precis så! Som häromdagen när jag nämnde Victor Borge och såg att inget hände i ögonen på dem jag talade med. Men herregud, fast man är ung måste man veta vem Victor Borge var. Och skämmas om man inte känner till Lennart Hyland.

Nog är Loa en passionerad man. Vare sig det gäller yrket, familjen, god mat eller sin mintgröna Porsche cabriolet, som i skrivande stund inte har fått komma ut efter vintern. Och visst är han både karismatisk och charmig även privat. Ibland överträffar som bekant verkligheten dikten.

 

Fakta om Loa Falkman
Ålder: 66 år.
Familj: Frun Rosy, sönerna Daniel och Jacob. Delad vårdnad av Måns Zelmerlövs hund Messi.
Känd som: Operasångare, operett- och musikalartist, skådespelare, radiopratare.
Tränar: Motionscyklar, promenerar, åker skidor, går på gym.
Utmärkelser i urval: Guldbagge för Pensionat Oskar 1995, Guldmasken för My Fair Lady 1997, Litteris et artibus 2002, Hovsångare 2003, Guldmasken för Obesvarad kärlek 2009.
Mest stolt över: Att vara far till Daniel och Jacob.
Drömroll: Ingen speciell. Det viktiga är att det är en bra roll med en bra dirigent eller regissör.
Aktuell med: Esprit! LOA på Drottningholm, Drottningholms Slottsteater 7-15 juni, Bit för bit med Loa, P2 i sommar, Xerxes på Artipelag i september.

———————————————————————————————————–
DN: Han blir nya Ica-Stig
SvD: Loa Falkman tar över Ica-Stig

Våra älskade orkade inte leva

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

Idag har jag den äran att gästbloggas av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. I februari släpps hennes reportagebok ”Våra älskade orkade inte leva” där anhöriga öppenhjärtigt berättar om hur det är att vara anhörig till någon älskad som tagit sitt liv. En bok om ett tabubelagt ämne som säkert kan stötta andra i samma situation.

Eftersom jag själv intervjuar och skriver reportage var jag nyfiken på hur det är att intervjua någon man inte känner om ett så svårt ämne. Därför bad jag Joanna berätta om det. Varsågoda!

——————————————————————————————————————————–

Som journalist har jag intervjuat ett par statsministrar, ett stort antal popstjärnor och en och annan direktör. Men allra mest har jag ändå intervjuat det som brukar kallas vanliga människor. Människor som du och jag. Människor som varit med om något och har något att berätta. Vartenda möte, alldeles oavsett vem det handlat om, har varit både intressant och givande.

Joanna Björkqvist

Joanna Björkqvist

I min reportagebok Våra älskade orkade inte leva, som släpps den 16 februari, intervjuar jag åtta personer som mist en nära anhörig genom självmord. Det har varit väldigt speciella intervjuer eftersom förutsättningarna varit ganska annorlunda jämfört med att vara nyhetsreporter på Sverige Television eller dagstidningsjournalist.

På SVT var det snabba klipp som gällde. Intervjun varade på sin höjd någon kvart och ett inslag var sällan över två minuter långt när det sändes. Dessutom var det deadline samma dag. Samma sak gäller i tidningsvärlden. Oftast gör man en eller två artiklar på en dag och nästa dag är det något annat på agendan.

Arbetet med reportageboken har varit tvärtom. Här har det funnits gott om tid att samtala och ingen av intervjuerna har varat under fyra timmar. Ibland faktiskt uppemot sex. Och sidorna i boken har blivit minst femton men ofta fler än så.

Omslag Våra älskade

Vi, den intervjuade och jag, har tagit oss tid att tala om många detaljer för att ge en fyllig bild av det som hänt. Frågorna jag ställt har varit många och svaren jag fått väldigt öppna och generösa. Många gånger har jag rörts till tårar och samma sak har upprepats när jag suttit vid datorn och skrivit ner historierna efteråt. Det har varit fullständigt omöjligt att inte bli berörd av allt mina intervjupersoner gått igenom. Alla dessa upplevelser, tankar och känslor. De kommer nära.

Känslorna har varit det som genomsyrat berättelserna. De anhöriga har berättat hur det kändes i samma sekund som de fick veta att deras älskade tagit sitt liv, hur de gått vidare i sorgen och hur det känns när folk ställer frågor. De berättar också vilken hjälp de fått och hur de önskar att de bemötts.

De flesta jag intervjuat har jag träffat på ett ställe som betyder mycket för dem och det gav en extra dimension till deras berättelser. Det kändes väldigt rörande att få sitta på samma klippa som en älskad son brukade sitta på och det kändes som ett knytnävsslag i magen att besöka en annan älskad sons grav och se siffrorna på stenen. Så ung han var.

Eller när en dotter tände ett ljus för sin mamma i minneslunden. En mamma som tog sitt liv för två decennier sedan.  Så mycket hon missat av sina barn.

Det är i nära möten med andra individer man själv växer som människa. Tårarna trillar, hjärtat bultar och perspektivet vidgas.

Men det känns ändå fint.

——————————————————————————————————————-

”Våra älskade orkade inte leva” och Joannas andra böcker finns bland annat på Adlibris och Bokus. Om du vill läsa mer av Joanna kan du titta in på hennes blogg Bokcirkelflickorna. Jorå, boknördar är vi.

Reportage: Åsa Schwarz

Jag har några reportage som jag inte har lagt ut på bloggen än. Det här är ett av dem. Det har varit publicerat i några lokala stockholmsmagasin hösten 2013.

Skräck från Stuvsta

För några år sedan behövde IT-säkerhetsexperten Åsa Schwarz en hobby och gick en skrivarkurs. Idag har hon gett ut fem romaner – översatta till 17 språk.

Jag står utanför det gamla gulrappade huset i Stuvsta söder om Stockholm och försöker tänka mig hur det såg ut när det var Elias mjölk- och livsmedelsbutik en gång för länge sedan. Sandlådan, gungan och färgglada leksaker utspridda på den charmiga tomten avslöjar att här bor en barnfamilj nu. När jag har plingat på hörs hastiga steg i en trappa och Åsa Schwarz öppnar dörren med ett brett leende.

Asa S gungar hojd 2

Den gamla fina parketten knarrar vänligt när vi går in i det slitna köket med brunt korkgolv.
– Vi har inte hunnit renovera nedervåningen än, ler Åsa medan hon brygger kaffe med en bit vaniljstång i. Det knepet har hennes syster som bor i Paris precis lärt henne.
Det är gott, kan jag berätta.

När vi har bänkat oss vid bordet ber jag Åsa berätta hur det kom sig att de flyttade till Stuvsta. Eftersom hon är uppväxt i Danderyd känns det som ett ganska stort hopp.
– Vi bodde inne i stan och det blev så bökigt med barnvagn och alla trappor och minimala hissar. Och så såg vi det här huset på nätet och blev kära i det, vi bara måste ha det! skrattar Åsa och sopar bort några smulor från frukosten. Vi hade en jättebra plan som vi inte följde, att köpa nytt eller färdigrenoverat så vi skulle slippa jobba med huset. Och nu sitter vi här i ett hus från 1923 med varierad inredning från 20- till 70-talet med stort renoveringsbehov!

Åsa fortsätter entusiastiskt berätta att det är 500 meter till tåget, 500 meter till Huddingehallen och 200 meter till bra sushi – så mycket bättre kan det inte bli. Dessutom har de gångavstånd till både skola och förskola. Jo, nog trivs de både med området och huset.

– En gång räcker, brukar jag säga. Jag vill prova nya ställen och skulle aldrig flytta tillbaka till ett ställe jag redan har bott på – det har jag ju redan provat, säger Åsa bestämt och lägger sitt långa rödbruna hår bakom örat.

Åsa S skriver i soffan bredd

När Åsa var i tjugoårsåldern och färdig med sina studier i data- och systemvetenskap, företagsekonomi plus en halv MBA jobbade hon mycket. Alldeles för mycket. Efter några slitsamma år med IT-bubblan som sprack och involvering i ett antal start-ups, insåg hon att hon behövde en hobby. Därför gick hon en kvällskurs i hur man skriver deckare på Skrivarakademin.
– Då hade jag inte skrivit något sedan jag gick på gymnasiet. Ja, förutom en massa torra säkerhetsrapporter då, skrattar hon. Tack vare kursen fick jag ett självförtroende i mitt skrivande – det räcker inte med att bara tycka att det är roligt.

Tre år senare kom hennes första bok ut.
– Jag kan inte göra något halvt, då får jag ingen balans i min tillvaro.
Det är lätt att hålla med, fem böcker senare och en sjätte på gång. Åsas böcker följer ingen genreindelning, till förlagens stora förtvivlan. De är en blandning av skräck med övernaturliga toner, chick lit, actionthriller och psykologiska romaner.
– Hahaha, ja förlagen vet inte vilken etikett de ska sätta på mina böcker! Fast man kan ju fråga sig om det är bra med dessa genrer. Visst underlättar det till exempel på biblioteken, att man vet vilken hylla man ska gå till, men är det egentligen bra för läsarna?

Att Åsa skulle skriva blandgenre var inget planerat, det bara blev så.
– Nej, jag har absolut ingen politisk agenda. Jag bara skriver det jag vill.

Man skulle kunna tro att en skräckförfattare är en allvarlig och mörk person – men inte Åsa inte. Hon skrattar mycket och ofta och berättar glatt om nästa boks huvudperson som vrider nacken av sin fågel.
Det är vanligt att småbarnsföräldrar har svårt att både läsa och skriva om barn som far illa, som barn gör i ”Lust”. Jag undrar om Åsa inte hör till den skaran.
– Jo, det var jättesvårt. Jag tänkte att nu ska jag ta itu med det! Men det var en kontrast att ha min lilla bebis i famnen och samtidigt utsätta barnen i manuset för otäcka saker. Annars har jag inga skrupler om vad man får skriva om. Fast när folk som har läst mina böcker säger: ”Åsa, nu känner jag dig mycket bättre”, då blir jag nervös.

När jag frågar var hon får sin inspiration ifrån ser hon helt ställd ut.
– Har inte en susning! Det bara kommer.

Åsa S signerar bredd

Idag jobbar Åsa tre dagar i veckan som sälj- och marknadschef på Knowit Secure och som författare två dagar i veckan. Och så skriver hon krönikor i Computer Sweden. På frågan om hon funderar på att skriva på heltid svarar hon:
– Njäe. Jag har verkligen två jätteroliga jobb. Och med barn och amorteringar får jag nog fortsätta att vara en förståndig mamma ett tag till, hahaha! Men det kräver verkligen att man är disciplinerad och använder tiden väl. Någon gång ibland får jag en helg själv i vårt sommarhus på Munsö – då skriver jag hela dagarna.

Åsa fyllde nyligen 40 år, så det är läge att fråga om hon har haft någon fyrtioårskris.
– Nej, jag har inte tid att ha fyrtioårskris. Dessutom har jag det alldeles för bra. Däremot hade jag en hejdundrande trettioårskris med sportbil och höga klackar. Det var kul.
Det känns som ett typiskt Åsasvar. Inget halvdant, ska det vara så ska det.

På vägen därifrån undrar jag om hon vågar ta upp en ny hobby – och vad det i så fall skulle bli. Säkert en framgång i alla fall.

Utdrag ur ”Lust”:

”I ett sista desperat försök körde Mia in fingrarna i hundens svarta ögon, tryckte till med all kraft hon hade. Blondie gnällde till och släppte taget. Då slängde sig Mia över djuret, pressade med hela sin tyngd ner henne på marken. Hon lyckades få ett hårt grepp om halsen och försökte styra de vassa tänderna åt motsatt håll. Hon tryckte allt vad hon kunde mot strupen. Tassarna sparkade vilt, käkarna högg i luften, hela kroppen ålade sig för att komma loss. Men hon höll kvar sitt hårda grepp. Det här var hennes möjlighet att överleva.”

Fakta om Åsa Schwarz
Ålder: 40 år.
Familj: Maken Mikael, dottern Fanny 6 år och sonen Oskar 1,5 år.
Bor: Stuvsta i Huddinge.
Yrke: Sälj- och marknadschef på Knowit Secure och författare.
Läser gärna: John Ajvide Lindqvist och Patrick Süskind.
Utgivna böcker: Och fjättra Lilith i kedjor (2005), Stigma (2006), Nefilim (2009, har just fått en jättefin recension i Library Journal i USA), En död ängel (2011) samt Lust (2013).

————————————————————————————————————————–

Åsa kommer snart med en ny spännande roman, hennes ”Lilith i kedjor” går att ladda ner gratis här.

Mitt möte med Kim Anderzon

För ungefär två år sedan hade jag den stora glädjen att träffa denna speciella kvinna. Kim Anderzon hade varit en av mina favoriter sedan jag sett, eller snarare upplevt, pjäsen ”Vivagina” på Mosebacke och att möta henne kändes stort. Och väldigt roligt.

Det blev ett oförglömligt möte. Sällan har jag träffat och intervjuat någon som var så i nuet, så fokuserad och så generös med sig själv och sin tid. Hon var ju rolig också och skrädde inte på orden. Efter en stund var det som att prata med en gammal bekant, hon bad om råd (hon var lite nervös inför sitt installationstal på Mittuniversitetet där hon blivit utnämnd till hedersdoktor) och hon rekommenderade mig en klädbutik. På typiskt Kim Anderzonmanér kunde hon byta samtalsämne tvärt och mitt i något om sin historia säga:

– Du gillar turkost, eller hur? frågade hon mig vid ett tillfälle, lade handen på min arm och hennes knallblå vackra ögon träffade mig som laserstrålar.

Där satt jag i min turkosa tunika, min lika turkosa väska stod på golvet och mina turkosa naglar var inte direkt osynliga. Så tipsade hon mig om Boutique Turquoise, tror jag den hette, på Söder.

IMG_5924 - Kopia

Kim med sin hund Kelly. Bakom skymtar hagarna där hennes får och hästar gick. Promenader med hunden var ett sätt att återhämta sig och kunna andas ut, berättade hon. Fotot fick hon och använde på sin Facebooksida.

Vi gick in i huset för att titta på en del foton, hon hade en hel vägg i hallen mer eller mindre täckt med fotografier från olika pjäser och filmer. På ett foto var det hon och kungen och det var hon väldigt stolt över. På min fråga om hur det gick ihop med hennes radikala feministgrund skrattade hon glatt och sa frankt:

– Jag är smygrojalist!

Det är så jag vill komma ihåg Kim Anderzon, en väldigt levande kvinna som stod för sina åsikter. En intensivt blå blick, en vilja att förändra världen och en benhård tro på att det går. Och det gärna med en punchline. Som hon sa:

– Man kan inte sitta och vänta på att någon ska bjuda upp, det är bättre att fixa själv.

IMG_5921 - Kopia

Kim i sitt kök med en del av sina egenhändigt plockade kantareller.

Naturligtvis visste jag att hon var sjuk i cancer, men jag blev ändå bestört och ledsen när tv-nyheterna meddelade att hon gått bort i fredags. Det var alldeles för tidigt, hon hade så mycket kvar att ge. Men så typiskt henne att avsluta med en hejdundrande fest för sina närmaste och vänner. Hatten av för Kim Anderzon.

Kim, jag hoppas att du rider i full fart över gröna ängar i en värld som uppskattar dig, en värld som inte har ”mannen som norm”, en värld där ”nödvändig teater” inte behövs.

DSC_0245

Avslutningsvis ska jag berätta att tidningen som beställt reportaget plötsligt ändrade sina planer: det skulle inte bli någon ny tidning i Vallentuna. Vad Kim Anderzon sa när jag ringde och berättade det, ska jag inte skriva här. Jag tror att ni kan föreställa er det själva.

Mina tankar går till hennes livspartner, barn och barnbarn. She was one of a kind.

Fuck cancer.

Vinnare av Fotografen är …

… jamen så himla enkelt ska det väl inte vara, att vinnarna slängs ut så där direkt. Ingen spänning då ju.

Får väl lägga in en bild för att ta upp lite utrymme.

Måste hålla scrollningen vid liv. Trist att bli stel i långfingret.

Häromdagen var det CAPS LOCK-dagen, snart är det säkert scrolldagen, så öva på!

Eva på språng med bok beskuren

Här kommer Eva Rydinger i full fart med ett exemplar av sin bok. Till tre av alla er som ville ha en.

Vilka då, kanske någon nyfiken undrar.
Mmm, det skulle säkert Nicke Nyfiken ha gjort också.

Okej. Här kommer de:

Karin
Beppan (ny bekantskap för mig, roligt!)
Anneli

Stort GRATTIS till er!

Och alla ni som inte vann, ni får lite hemgjord hallonmoussetårta att trösta er med.

IMG_5491 (800x533)

Jag har mejlat till vinnarna. Snart dimper en skön läsupplevelse ner i era brevlådor.

Utlottning och reportage!

Eva uppfyllde sin dröm

Eva Rydinger har skrivit sedan hon var liten. I våras uppfylldes hennes dröm – debutboken ”Fotografen” kom ut. Efter många års slit.

I blå jeans, blågrå skjorta och slitna sneakers kommer Eva Rydinger gående till vår mötesplats. Mångas första intryck av Eva är antagligen att hon är en ganska lugn och lågmäld person, harmonisk och trygg i sig själv. Men alla som har sett henne släppa loss på en scen och leverera en stand up-show i Norra Brunnklass vet att hon även har en annan sida: den spexiga och komiska där hon bjuder stort på sig själv.
– Det är nog så att boken har förlöst en instängd del av mig själv, berättar Eva öppenhjärtigt när vi har beställt vår mat. Inte bara kvinnorna i handlingen har blivit hjälpta av att linsen har riktats mot dem utan även jag själv.

Eva med bok ögon-öga, höjd

I boken kan man läsa en del tekniska termer om fotografering, skärpedjup, mättnad och sånt. Därför är det lätt att anta att Eva är en duktig fotograf.
Eva skrattar glatt och det glittrar i de blå ögonen.
– Nej, inte alls! Jag blev tvungen att gå en fotokurs för att reda ut begreppen och förstå vad jag skrev om. Tydligen lyckades jag med det för det är många som har trott att jag är proffsig på att fota.

Eva berättar hela historien.
– Jag har alltid velat skriva, ända sedan jag var liten. Det var därför jag blev copywriter. Jag har faktiskt sparat mina gamla skrivhäften från skolan. Åh, kommer du ihåg bubbelböckerna? avbryter sig Eva entusiastiskt och börjar rota i sin handväska. Hon hittar mobilen och bläddrar fram en bild på ett gammalt skrivhäfte med bubblor på.
Efter att vi har förirrat oss på minnenas stig en stund fortsätter hon berätta.
– Jag skriver ju i jobbet, men jag ville prova att skriva en roman. Se om jag skulle klara av det, säger Eva och tar en klunk vatten.

Hon gick en skrivarkurs för att få de rätta verktygen. Sen några kurser till. Hon anslöt sig till en grupp skrivarvänner som hon lärde känna via Facebook och som har träffats varannan vecka.
– De har betytt oerhört mycket för mig. Vi har läst och kritiserat varandras texter, ärlig feed back är jätteviktigt. Gruppen har också hjälpt mig att hålla fokus på boken.

När Eva väl hade fått idén till sin roman tog det bara tio månader att skriva den. Det blev några helger ensam i sommarstugan och en timme här och där av familjens tid. Men med deras godkännande.
– Men efter de första refuseringarna tappade jag lusten och tron på mig själv, suckar Eva och tittar ut genom fönstret.
Så småningom tog hon nya tag, omarbetade, redigerade, lät en bokcirkel provläsa, omarbetade igen, redigerade lite till. Och blev refuserad igen.
– Det är hårt jobb att skriva en bok, något annat ska man inte tro, säger Eva bestämt och hugger in på efterrätten.

Under en kväll med skrivargänget frågade plötsligt en av de andra deltagarna, Ewa Åkerlind, som precis hade startat det egna bokförlaget Ordberoende förlag om inte hon kunde få ge ut Fotografen. Och på den lyckosamma vägen är det. I början av maj släpptes den och Eva firades på en stor releasefest med buller och bång och bubbel.

Bubbel o röda hjärtan
Bubbel och hjärtan har en central roll i ”Fotografen”.

Eva är född och uppväxt i Ängelholm men flyttade till Järfälla utanför Stockholm för 20 år sen. Anledningen var att hon träffade sin blivande man Einar. I Järfälla hade de vänner, så det var ett naturligt val när de skulle köpa hus.
– Det bästa med att bo så här är närheten till naturen, säger Eva. Det är nära Mälaren, Görväln, Säby Gård, Järvafältet, Hummelmora – fantastiska naturområden runt knuten! Folk tänker inte på att det är nära till City också, det tar bara 15 minuter med pendeltåget in till Centralen.

Om du möter Eva i något av motionsspåren i Järfälla kan du vara ganska säker på att en scen, en karaktär eller en litterär konflikt håller på att utformas i hennes hjärna just då. Kreativiteten ökar nämligen när hon är ute och springer. Så stör henne inte då – roman nummer två är på gång. Och vi vill läsa ännu en varm, hudnära roman med sensuella övertoner.

Eva och Ewa
Eva och Ewa. Lycklig författare och lycklig förläggare.

Kort om Fotografen
När fotografen Vanjas mamma dör, flyr hon ännu ett förhållande genom att flytta till barndomshemmet i Skåne. Där träffar och fotar hon ett antal kvinnor, alla med sina egna hemligheter som exponeras i och med fotograferingen. Vanja börjar också nysta upp sina knepiga förhållanden till både mamman, männen och kameran. Det finns en anledning till att hon inte klarar av att bli fotograferad.

”Vanja granskade henne från sitt gömställe bakom gardinen. Det var en märklig syn att se en äldre kvinna i så svarta kläder mitt i den varma försommarkvällen. Ännu märkligare var det att hon stod i hennes egen trädgård. Klänningen såg ut att vara vald efter färg och inte efter väder. Ärmarna var långa och kragen trängdes uppe vid den smala halsen. Hennes gestalt skar sig mot fonden av allt det friska gröna och mot buskarna som stod i full blomning.”

 

UTLOTTNING AV FOTOGRAFEN!

Nu har du chansen att få ett eget signerat ex av ”Fotografen”! Tillsammans med Eva Rydinger och Ordberoende Förlag lottar jag ut inte mindre än 3 stycken. Skriv i en kommentar om du vill ha den, senast den 21 oktober behöver jag ha ditt svar.

Signerar händer

Lycka till!

PS. Reportaget har varit publicerat i Magasin Järfälla och är något redigerat och förkortat.

 

Att bli en bystmadame

Det hade jag väl aldrig trott – att mina behåproblem skulle vara intressanta för allmänheten är ju förmätet att tro. Väldigt förmätet.

Nu går det att läsa om dem i alla fall, intressant eller ej. Jupp. Behåar med innehåll och allt – ut med eländet bara. Till allmän beskådan. Helt utvikt.

I text alltså. Vad trodde du?!

Det är med andra ord första gången mina behåproblem är till någon glädje. För mig menar jag, eftersom jag faktiskt tjänar en slant på dem. Men visst är det hisnande att drygt 300 000 personer kanske läser. Om. Mina. Behåproblem. Vojne vojne.

Gästkrönika i Allas

Krusidullan började läsa krönikan, vände sig om och tittade väldigt allvarligt på mig.

”Mamma. Varför skriver du om dina bröst i en tidning?”

”Ehh… humhum… eh… ja? Äsch, det är vuxenhumor.”

Ja, hoppas kan man alltid.

Just det, i veckans nummer av Allas, nr 42, det är där jag har blivit en bystmadame. En sorts i alla fall, inte Dollysorten. Där kommer man inte långt med en B-kupa.