Kategoriarkiv: Krönikor

En tid av dofter

Maj sprang förbi, stannade inte ens för att ta av sig skorna. Den ljuva maj. Nä, i år var hon allt förklädd till Kung Bore eller hans lilla fula syssling Borelia. Men eftersom jag har haft hur mycket som helst att göra har jag inte riktigt hunnit längta efter det spirande utelivet. Det har i alla fall inte gått att sitta ute och mysa mer än någon enstaka stund. I tio minuter eller så.

För att jag inte skulle gå miste helt om den ljuva årstiden har jag plockat in de underbara dofterna. I vardagsrummet har det i åtminstone två veckor stått en bukett

image

Och i köket har de allra vackraste

image

spridit sin väldoft.

Doftminnet lär vara det starkaste minnet. Därför undrar jag nu om jag för alltid kommer att förknippa syren- och liljekonvaljdoft med de framgångar som min bok Ur jord är de komna har haft. De är inte direkt av kioskvältande art men i alla fall. Att i omgångar har legat i topp på bibliotekets lista över utlånade favoriter, det är inte illa det. Bland megakända författarnamn och pappersböcker. Jo jo, tillräckligt för att hamna på förstasidan i lokaltidningen och bli rusigt lycklig.

Täby bibliotek Ur jord är de komna

Täby bibliotek 2

En av mina kompisar tänker jag på lite nu och då. Ja, det gör jag förstås med alla mina vänner. Men just henne tänker jag på varje gång disktrasan börjar lukta ruppad utter. Hur kul är det då? Hon är världens mysigaste och roligaste, jag gillar henne verkligen. Men hon är för evigt förknippad med sur disktrasastank eftersom hon lärde mig hur man blir av med stinket och därmed kan använda trasan ett tag till.

Nu har ytterligare en vän blivit ett doftminne. Det är min bloggvän Anneli, esseus.blogg.se. Hon fotograferar som en gudinna, jag brukar säga att hon kan få havregrynsgröt att se sexig ut, så hon skulle ta författarporträtt av mig. Jag menar om gröten kan … ja, du fattar. I alla fall så kom hon susande, fart och fläkt, mycket skratt, en genomhärlig människa, lagom galen och jättekul att ha som nattgäst. Och hade med sig en present som luktade som ett komprimerat skithus i presentförpackning.

Vilka underbara ostar! Oj oj, så gott. Det var en riktig killer i den där påsen, en sån där som fick hela kylskåpet att stinka och knoddarna att yla. Så varje gång jag öppnade kylskåpsdörren i en vecka efter Anneli hade åkt: Ah. Just det. Annelis ostar. Inom parentes kan jag avslöja att den Camemberten är tidernas bästa mordvapen. Bara att ta några tuggor och sen andas på sitt offer. Stendöd. Vapnet borta.

image

I Krusidullans gäng har alla tjejer Victoria’s Secret Body Mist. En del har uppåt en sju olika dofter. Ööö? När jag var i tio, elvaårsåldern lekte jag med Barbie. I vilket fall, ibland sprejar hon i sitt rum. Har jag berättat att hon är generös? Det är hon. Det får till följd att när hon sedan öppnar dörren till sitt rum känns det som man får hela Åhléns parfymavdelning i skallen, en riktig käftsmäll som liksom rinner in i näsan och så smått förlamar hjärnan.

Sen kommer Kloker hem med ett gäng av sina kompisar. 13-åringar. De luktar inte gott. Alls. Jag har nu lärt mig att undvika hallen när ett gäng kommer inramlande, det är liksom bara ben och armar som fladdrar okontrollerat hit och dit. Och stanken. När de tar av sig skorna. Käftsmäll nummer två. Om de sedan är i hans rum med stängd dörr och äter chips. Alltså. Fotsvett i kvadrat plus grillchips. Ingen bra kombo. Madonna mia. Käftsmäll nummer tre upphöjt till tio.

Nu hoppas jag att livet återgår till sin normala hastighet. Så att jag har tid med några bloggvändor nu och då. Vare sig de doftar eller ej.

Var inte så förbannat kränkt!

Säkert har de flesta av oss noterat att människor blir väldigt kränkta nuförtiden. Ofta. Om småsaker. Och inte så sällan utan anledning. Ungefär som om det är en ny allemansrätt att vara kränkt och alla vill ha sin beskärda del.

Det senaste exemplet som figurerat i media är Alex Schulman som blev kränkt när en polis påtalade att han stod parkerad där det var stoppförbud. Patetiskt, tycker jag. Du kan läsa hans krönika här om du vill.

Folk uppträder ofta som om jag kränker dem när jag berättar om mina val. Till exempel har det faktum att jag är vegetarian, jag har varit det i mer än halva mitt liv, verkat kränka många människor. De går nämligen genast in i försvarsposition när de får reda på det och häver, ofta stridslystet, ur sig sånt som: ”Tror du inte att det gör ont i morötterna när du äter upp dem?!” och ”Människan har alltid ätit kött och vi mår dåligt av att bara äta grönsaker!” och en massa annat larvigt.

Om det var så att jag försökte påtvinga andra mitt val, vore det en annan sak. Om jag träffade folk och sa: ”Jag är vegetarian och du borde verkligen sluta äta kött” så skulle saken hamna i ett annat läge. Det är bara det att jag aldrig säger något sånt. Min familj äter kött, jag lagar animalisk mat till dem (fast jag provsmakar inte) och jag handlar alltså både kött och fisk. Det är MITT val att vara vegetarian, inte något som jag pådyvlar andra. Så varför blir många så försvarsbenägna – kränkta – av mitt val? Det borde väl inte störa dem?

En annan sak som har dykt upp de senaste dagarna är det här med e-böcker kontra pappersböcker. Jag kommer snart ut med en kortroman som e-bok som heter Ur jord är de komna (den handlar inte om plågade morötter). Och smack! Genast får jag kommentarer som att ”Pappersindustrin måste också leva!” och liknande. Jamen hallå! Har jag sagt att jag föraktar pappersböcker? Att pappersböcker borde förbjudas? Nej. Det. Har. Jag. Inte. Jag läser själv pappersböcker, jag har medverkat i ett antal och jag har gett ut en barnbok. På papper.

Så varför dessa kränkta reaktioner? De är för mig väldigt omogna. Om det är så att somliga har dåligt samvete för sina val och därför reagerar som om jag och mina val, ofrivilligt, dansar tango på deras ömma tår, borde de göra något åt sitt val. Om inte, får de lära sig stå för det.

Vi gör val. Vi står för dem. Ibland gör vi fel val, då ändrar vi dem.

Parque Infantil

Uppsamlingsplats för kränkta.

 

 

Almost all inclusive

Vi har för första gången varit på en sol-och-bada-semester på Gran Canaria med all inclusive. Det är lätt att tro att all inclusive betyder all inclusive. HA! Det gör det inte. Det betyder almost all inclusive.

Det var lite som att vara kusinen från landet när man skulle klura ut hur allt hängde ihop. Tv:n till exempel är inte alls inclusive. Bör kanske säga att det inte var det allra billigaste hotellet vi bodde på. Wi-fi är absolut inte inkluderat. Det fick man köpa till och vackert gå och sätta sig i receptionen om man ville surfa. Och det ska jag säga att om det hade varit en riktig surfning hade samtliga drunknat eftersom vågmaskinen hade salt i maskineriet. Eller sand. Skit samma, långsamt gick det.

Men den äkta vågmaskinen, alltså Atlanten, var mer än lovligt vågad mellan varven. Tyckte mamman i sällskapet. Knoddarna tyckte den var fett cool.

I baren vid hotellets pool var allt inclusive. I baren på äventyrsbadet (av gigantisk storlek) som också hörde till hotellet var en del inclusive och en del exclusive. Läsk var gratis men inte kaffe, till exempel.

Mat fanns i överflöd liksom efterrätter. Bara att sleva upp. Gissa varför jag fastar idag? Vin och öl fick man dricka hur mycket som helst. Men kaffe efter maten – NO. Efter middagen kunde man gå till kvällsbaren och hämta gratis groggar, drinkar, vin, öl – hur mycket som helst. Men en kopp kaffe kostade 1 euro.

Hissarna var inkluderade. Tror jag i alla fall, det är lite oklart. I förra inlägget skrev jag om de skrämmande hisskyltarna. Det fanns flera.

image

Tydligen får man åka hiss med barn men inte ensam när det brinner. Jag har tänkt så det nästan har brunnit i skallen på detta men logiken undflyr mig.

image

Rullstolsburna får bara åka ner och vuxna människor upp. Det måste väl ändå räknas som gravt diskriminerande. Förresten finns det ju inga rullstolsburna som behöver åka ner eftersom de inte får åka upp.

Slutsats: Kaffe är ohyggligt dyrt i Spanien, ett land som helt klart behöver en tydlig hisspolicy.

Slutsats II: Jag dricker mycket kaffe.

Medan jag inte hade en tanke på varför påsken är gul (ärligt talat tänkte jag mest på brunt, alltså när jag skulle gå från blåvit till läckert solbrun med bara en kort mellanlandning i det rosa skicket) publicerades min påskkrönika i en lokaltidning. Om du känner för att peta dit en kommentar eller en gillaklick på den nyhetssidan ökar mina chanser att få skriva flera krönikor. Och du kommer att bli all inclusive i mitt hjärta.

Kökets snuskigaste pryl

Det är inte ofta det är framme, det snuskigaste vi har i köket. En del tycker att disktrasor är riktigt läbbiga. Men dem kan man ju slänga då. Eller slänga in i tvättmaskinen.

Det gör man inte ostraffat med ett våffeljärn.

Ser du hur det glänser fettigt? Fast jag har torkat och torkat och haft mig. Urk.

Varje gång jag använder det, och det blir inte så ofta men på Våffeldagen är det ett måste, så funderar jag på hur i hundan (som Lina i Emil skulle ha sagt) det är meningen att man ska hålla det fräscht. Man har ju smält smör i och smör blir härsket. Precis som Krönikörer som kan härskna till ibland.

En liten skvätt härsken blev jag idag. Jag var på en informationsträff för eventuella gode män för ensamkommande barn. Jag har varit god man för en dement kvinna (i det här inlägget Hur mycket pengar? kan du läsa om en av sakerna jag varit med om som god man) som dog i januari och har funderat på att hjälpa något av dessa stackars barn nu istället. Här i rika Täby där jag bor är det väldigt ont om boenden och familjehem finns det INGA. Bah! Bara det kan ju få en hel bytta Bregott att härskna i en handvändning. I mitt bostadsområde har ett helt hus stått tomt i säkert 1,5-2 år. Det var förskola förut, det har nyrenoverat kök, två badrum, flera sovrum, kommunen äger huset, det är bara att flytta in! Så vad är problemet?!

– Åh, det är flera som ska involveras och samarbeta om detta, och det tar tid, svarade tjänstemannen och log förnumstigt.

Jag undrade om de inte skulle ta och gå en kurs i samarbetsteknik om det ska behöva ta två år för att komma överens. Lite med glimten i ögat, men jag tycker det är uruselt. Behovet är ju skriande, borde man inte kunna rappa på lite då?

Ja, som sagt, man kan härskna till ibland. Tur att dagen avslutades med våfflor, hemgjord jordgubbssylt och vispgrädde.

 

Barn av idag busar för lite

Nu kanske en del skriker högt och tycker att jag är helt galen och det är okej. Skrik på du. Vi har pratat om det här, några vuxna alltså, och jämfört med vår egen uppväxt. Då var det mycket bus som vi tycker att dagens barn inte gör. Av en oskyldigare karaktär alltså.

Jag menar inte sånt som knoddarna gör när de är riktigt små och inte fattar vad de gör. Som den gången när jag kom hem och två lediga pappor satt i köket och fikade. Inga treåringar i sikte. Och det var tyst. Som alla småbarnsföräldrar vet är tystnad inte ett gott tecken. Oroligt frågade jag förstås var de var och fick till svar, med ansiktsuttryck som sa ”typiskt oroliga mamma – vi har koll på läget”, de är ute på tomten och leker SÅ bra. Jag gick ut och hittade två små killar som var i färd med att smörja in både fasad och fönster med lera. Vårt gula hus var brungrått upp till en dryg meters höjd.

Nej, jag menar att palla äpplen och sånt. En dag nyligen kom Kloker hem och såg skyldig ut. Det visade sig att han och en kompis hade fått en utskällning av en karl som de hade tittat på genom fönstret när han lagade mat. Då tog Den Pedagogiska Mamman över och berättade väl valda delar bus som hon gjort som barn. Som att smörja in undersidan av brevlådelock med tandkräm, sitta i äppelträd och kasta skrott på folk som gick förbi, plasta in toaletten och ett gäng andra bus. Att gå så långt som deras mamma gjorde när hon snöt sig i pappans nykemtvättade byxor behövde man ju inte gå.

Båda knoddarna tittade på mig med STORA ögon och ville höra mer. Och mer. Sällan har de väl lyssnat så uppmärksamt på mig – Den Pedagogiska Mamman myste och jäste och kände att där satt den.

Några dagar senare ville jag mest slå ihjäl den där Asjobbiga Pedagogiska Morsan. Då hade sonen faktiskt gjort som jag sa. Bara det att alla bus var hemma. Först försvann min mobil. Sen slutade datormusen att fungera. Sen slutade alla datormöss funka. NÅGON hade satt en liten tejpbit över sensorn på undersidan. Krusidullan var nära mord. Ett illvrål från badrummet avslöjade att även kranen hade blivit tejpad. Alltså över hålet där vattnet rinner ut. Det fick till följd att både Krusidullan och en stor del av badrummet blev blött eftersom vattenstrålen som vanligtvis sprutar neråt nu hade förvandlats till något opålitligt fontänaktigt. Medan detta hände satt jag i arbetsrummet och avtejpade min mus.

Vid läggdags kom ännu ett vrål. Inte ett glatt och muntert sådant. Denna gång var det en tandborste som hade blivit doppad i parfym eller nåt. Tydligen smakade den illa i alla fall. Det tog flera dagars idogt tvättande att få den munvänlig igen.

Det lär ta tid innan Den Pedagogiska Mamman vågar visa sitt fula tryne här igen.

Tama djur Vilda barn

Sportlov – Ett märkligt påhitt

Vem har hittat på det? Vi har sommar-, höst-, jul- och påsklov. Tydliga och bra lov som man förstår. Så kommer SPORTlovet inglidande på en grusblandad snöblaffa. Vadå sport? Säkert en hurtbulle som har bestämt det. Det låter som att man får vara sportfri hela året men just den veckan SKA man bara sporta. Ut och flänga i fjällen och stå i liftkön och bo i en stuga där furu anfaller en från alla flanker. Eller så ska man flåsa runt i skidspåret med istappar à la snor och svära över alla som har barn, hund eller hjärncellsbrist. Alltså de som har vågat sätta något fotaktigt i spåren.

Om vi bortser från det rent praktiskt omöjliga att som förälder vara ledig alla dessa lov – herregud hur många semesterdagar tror de att man har? – så är alla resor, stugor, hotell och liftkort extra dyra just på sportlovet. Plus att väglaget sällan är körvänligt och vinterkräksjukan härjar som värst. Och förutom att man måste knapra på de värdefulla semesterdagarna så straffas man dubbelt genom att tvingas betala extra mycket för allt.

Ska vi verkligen ha det så här?

Erkänner att jag föll till föga för sportlovstrycket. Klart att knoddarna skulle få åka slalom. Lite nervöst var det i mammahjärtat när de gjorde kvadrupla volter över publiken, men det gick bra.

20150225_115856

Kloker och Krusidullan åker slalom.

PS: Sportlovet har sitt ursprung i de så kallade kokslov som infördes 1940 för att spara på uppvärmningen av skolorna. Se där – hade inget som helst med sport att göra.

PPS: Den här krönikan har jag haft utlagd tidigare. Men den är lika aktuell fortfarande.

Repris: Jag sitter hellre i fängelse

Eftersom det är sportlov kommer här en repris. Ja, den kopplingen är kanske inte alldeles solklar men å andra sidan har det varit mulet hela långa dagen. Och det är en del nya läsare som tittar in här då och då, och det är jag väldigt glad för.

Det vassa och cyniska inlägget nedan skrev jag redan 2010. Tyvärr är det fortfarande lika aktuellt. Denna gång är det Dagens Arena som har ett öppenhjärtigt inlägg om den helt otroliga byråkratin i hemtjänsten, och som även Aftonbladet har skrivit en ledare om. Det handlar om den osannolika historien om en 86-årig kvinna som behövde en ny blyertspenna. Men se, handla blyertspenna ingick inte i hennes beviljade hjälp. Som en Hasse & Tage-sketch, fast på riktigt.

Det finns hemtjänster och boenden som fungerar bra. Vilket är konstigt. De har väl samma peng per person att förbruka? Ungefär i alla fall.

—————————————————————————————————————————

Jag vill hellre sitta i fängelse

Hur kan vi behandla våra gamla så illa?

Tankarna går till min mammas sista år i livet med en ”hemtjänst” som faktiskt var värre än det går att föreställa sig. Allt skulle ske enligt det schema som blivit beviljat. Om min mamma inte ville duscha just den dagen för att hon mådde dåligt fick hon vänta två veckor till nästa tillfälle. När hemtjänstpersonalen gav henne en örfil och vi försökte kontakta företaget för att varken vår mamma eller vi ville ha tillbaka den personen – då gick inte det för det var helg. Listan kan göras hur lång som helst. Min pappa var inlåst i det allra mest mördande av fängelser: ett äldreboende för dementa.

—————————————————————————————————————————-

När jag blir gammal vill jag sitta i fängelse. I alla fall om jag blir så pass skröplig att jag måste bo på någon sorts ”hem”.

I fängelse får till och med den värsta brottslingen, pedofilen och dubbelmördaren Anders Eklund lufthålspermissioner redan efter kort tid. Då får han åka ut och handla solglasögon, shoppa böcker, tidningar, skivor och äta lunch på stan. Med två uniformerade poliser som sällskap.

I fängelset får han studera, jobba och tjäna pengar, frisk luft dagligen, vård och samtalsterapi. Allt detta är gratis. För brottslingen.

Min gamla pappa som bodde sina sista år på ett hem för dementa fick komma ut ungefär en gång per år. Tvärs över gatan till kiosken och så in igen. Ingen sysselsättning förutom tv. Inget gym. Ingen hade tid att samtala med honom. För detta fick han betala cirka 8 000 kronor i månaden. Han överlevde denna ”vård” i två år.

Min pappas fängelse var betydligt hårdare än en dubbelmördares och pedofils. Vad fan håller Sverige på med?

Jag vill känna ett MC-gäng

Ibland skulle det vara skönt att ha ett gäng från en MC-klubb som kompisar. Jag menar en klubb av värsta sorten.

Jag har inte det. Tyvärr. Jag är alldeles för laglydig och rör mig i helt andra kretsar, fast jag gärna åkte motorcykel när jag var ung. Äsch, yngre menar jag förstås. Har till och med varit på en motorcykelsemester en gång. Den var blöt och tråkig, men det är en annan historia.

Anledningen till att jag önskar mig ett farligt gäng i bekantskapskretsen är att jag har intervjuat och skrivit reportage om en stark kvinna som heter Maria Blomqvist. Hon har skrivit den självbiografiska boken En vacker dag lämnar jag honom som handlar om hennes liv som misshandlad och torterad kvinna i ett förhållande och hur hon tog sig ur det.

image

Maria Blomqvist i Allas nr 9.

För några veckor sen kom ett rop på hjälp på Facebook från Maria. Hon är stödperson till en kvinna med barn som nyligen har flytt, hals över huvud, från ett misshandelsförhållande. De bor nu i ett skyddat boende men fick inte med sig några kläder, ingenting från sitt hem. Mannen vägrar att ge dem något alls. Så vi var ett antal personer som samlade in kläder till både kvinnan och barnet och Krusidullan gick igenom sina lek- och pysselsaker och fick ihop en påse.

Polisen och socialtjänsten kan inget göra. Visst är det konstigt att polisen kan rycka ut och hjälpa till när en kund på en frisersalong inte är nöjd, men inte kan hjälpa till med detta? Det är ju faktiskt deras hem, deras kläder, barnets gosedjur och leksaker.

Maria fick rådet av polisen att gå in i deras hem utan att stänga ytterdörren och ha mobilen redo i ena handen med larmnumret färdiginknappat. Ifall mannen skulle bli våldsam.

Jo men tjena. Man kan ju storkna för väldigt mycket mindre än så.

Maktlösheten lägger sig över mig som en tung, stor, ful, illaluktande och gammal matta. Det är då jag önskar att jag känner ett gäng knuttar med skräckinjagande yttre och kedjor och basebollträn eller vad de nu har. Antagligen har de mycket värre vapen än så. Bara känslan att kunna gå in i kvinnans hem och plocka med sig deras saker medan knuttarna har naglat fast mannen med blicken. Mannen förvandlas till en liten lortfläck på golvet. Som man gärna kan trampa på.

Ja, jo det är säkert synd om honom, han har antagligen haft en pissig uppväxt. Men nu ligger mina sympatier hos kvinnan och barnet. De är rädda och inlåsta sedan en månad tillbaka, deras själar är säkert fulla med blåmärken som kommer finnas kvar resten av deras liv, de har inte kunnat gå till varken jobb eller skola på en månad. Men mannen bor kvar hemma, jobbar och lever som vanligt, kanske tar en öl med polarna efter jobbet. Det är galet att offren ska låsas in.

Om du eller någon du känner lever i ett misshandelsförhållande – gör något. En bra början är att läsa Marias bok.

image

Saxat från reportaget i Allas.

Klicka här för att vinna Marias bok.

DN: Polisen fick medla i frisersalong

Jag är en bokstavsmänniska

Jag gillar bokstäver. Inte siffror. Det finns de som kallas siffermänniskor, alltså måste det finnas bokstavsmänniskor. Förutom de som har en diagnos och kallas bokstavsbarn eller bokstavsvuxna förstås.

Av bokstäver kan man skapa vackra meningar, roliga anekdoter, spännande romaner, känslosamma poem och allt möjligt nyttigt och bra. Vad kan man göra med siffror? Va? VA?!? Inte ett skit, de är bara till besvär.

Hela helgen har jag suttit med två redovisningar, en årsräkning och en slutavräkning till överförmyndaren. Så är det när man är god man. Medan jag har känt mig allt annat än god har jag suckat, slitit mitt hår, ätit godis, druckit kaffe – inget har hjälpt. Siffrorna blir helt enkelt inte mina kompisar. De är väl för kräsna de uschlingarna.

image

Titta på det här:

144

Ser du hur fult det är?

Spretigt och vasst. Säger liksom ingenting. Duger inte mycket till. Dessutom var det just den fula summan för mycket på ett ställe. Eller för lite på ett annat ställe. Det är just det som är med siffror – de är opålitliga. Vet inte om de ska vara här eller där, plus eller minus, röda eller svarta.

Till slut hittade jag felet i alla fall. Efter flera timmars hårt slit. Nä, tacka vet jag bokstäver, man vet var man har dem.

Smart och trött? Rolig men fet?

Det är alltid roligt att läsa om forskningar som görs och publiceras titt som tätt. Och som oftast undrar jag VARFÖR de forskar om vissa saker. Det finns ju mera behjärtansvärda saker att forska i, som till exempel hur man botar cancer, blir av med malaria, renar vatten etc etc, än vilket syskon i syskonskaran som är roligast. Vad ska de här resultaten användas till? Möjligtvis till att de som vill komma in på en stå upp-kurs inte behöver göra sig besvär om de är storasyskon.

Men okej. Jag är lillasyster. Alltså är jag troligtvis roligare än min storasyster, hon är däremot mera ansvarstagande än jag. Och?

Enligt en studie i Psychology today är mer intelligenta personer sannolikt mera nattsuddare än folk med lägre IQ. Så du kvällströtter, nu vet du vad klockan är slagen! Har en känsla av att det här kan betyda att folk kommer bli väldigt trötta under arbetstid för ingen vill ju erkänna att han/hon har gått och lagt sig före klockan 02. För det gör ju bara medelmåttor. Fnys typ.

Check! på den säger jag då raskt i alla fall. Jo, som du kan gissa är jag en inbiten nattuggla som alltid hävdat att dygnet är felvänt. Riktigt trevlig forskning det där, eller hur? Jag måste ta och peta in i mitt CV att jag är en nattuggla.

IMG_2306

Äkta nattuggla. Ugglor sägs ju vara kloka djur. Och de är minsann vakna på nätterna.

Nästa trevliga forskning jag råkar läsa (nu ska du inte tro att jag sitter och letar efter roliga forskningar hela dagarna, jag har ju annat att göra. Kaffe till exempel. Nattsudd kräver mycket koffein.) avslöjar att jag är både smal, frisk och ung. Woho! Tänk vad mycket bra forskning det finns ändå! Som den här som har kommit fram till att man håller sig smal, frisk och ung genom att sova kallt. Jag har alltid hävdat att ett bra sovrum ger frostbitna tår. Men vid tjugo minus stänger även jag fönstret.

Åh, vad mycket viktig och klok forskning det görs ändå! Jag är smart, rolig, smal, frisk och ung. Känns fint det här.

Men säg den glädje som varar lika länge som kaffet håller sig varmt.

En liten otäck forskning smiter in snett från vänster och talar om att sovmorgnar kan vara farliga. Men hallå! Hur tänkte ni nu? Om man är en nattsuddare MÅSTE man ju ta en sovmorgon då och då, det säger ju sig självt. Nähä, för sovmorgnar kan göra en fet och framkalla diverse sjukdomar.

Men om jag tar en liten sovmorgon och har fem minusgrader i sovrummet då? Kan jag fortfarande vara åtminstone skapligt frisk och tas för tämligen ungdomlig med proffsig make up och bra belysning, men lite lagom småfet och halvsmart en bra dag?

Äh, skit samma i mina sovvanor. Jag är fortfarande lillasyster.

image

Den ansvarsfulla (?) storasystern till vänster. Lillasyster till höger med ett ansvarslöst flin.

DN: Det yngsta syskonet är roligast
Metro: Yngsta syskonet är roligast
Expressen: Intelligenta personer är sannolikt nattugglor
Expressen: Sov kallt och håll dig smal, frisk och ung
Expressen: Varning! Sovmorgnar kan vara faliga