Kategoriarkiv: Krönikor

Det här med prioriteringar

Vi prioriterar mycket nu för tiden: familj, fritid, arbetstid, träning, hobby etc etc. Jag har till exempel inte prioriterat bloggen den senaste tiden. En del till och med prioriterar ner saker, hur nu det kan gå till.

På tunnelbanan finns det numera prioriterade sittplatser. Egentligen borde det betyda att man ska sätta sig där först men det gör det inte.

prio1 prio3

Tur att de har illustrationer också. Och visst är jag rund om magen men jag misstänker starkt att det inte är sådana som jag som prioriteras.

Dagens toaletter brukar ha markeringar för var man ska trycka vid olika sorts spolning. På den här muggen har man inte prioriterat att göra det lätt för användarna. Är den vänstra något lite större? Eller sitter den bara högre upp? Ska man köra en ole dole doff varje gång? Eller är det ett sånt där syntest – den ena pricken är faktiskt större än den andra?

image

En kväll under middagen sa jag:

– Tänk, nu är det bara en månad kvar tills vi får en ny släkting!

Kloker gav mig en ointresserad blick och muttrade något (för er som har tonåringar vet ni att minsta lilla blick är en omvälvande händelse för mamma- och pappahjärtan, ointresserad eller ej). Sen lyste han upp och sa entusiastiskt:

– Om två veckor får vi fiber!

Det står utom allt tvivel att han och jag har olika prioriteringar här i livet.

 

Jag är INTE vidskeplig

Nej, inte alls. Inte ett dugg. Sånt är ju bara nonsens, det vet väl alla. Det är sånt som folk sysselsatte sig med förr i tiden när det inte fanns smarta telefoner, Facebook och liknande, bara för att ha något att göra. Vi i denna upplysta vetenskapens tid vet att det bara är nys.

Att jag aldrig går under stegar har faktiskt inget med vidskeplighet att göra. Det är bara det att jag inte vill bli anledningen till att kraken som står där på stegen och vinglar i snålblåsten ska ramla ner och bryta båtbenet. Och det där med att jag låtsasspottar när en svart katt smyger över vägen, det är ju bara på skoj. Förresten la jag nycklarna på bordet för några år sedan. Ingen vidskeplighet här inte.

Igår kom den här kallelsen till hälsokontroll.image1 (7)

Jag måste verkligen betona att jag inte är vidskeplig. Att jag blev lite småfladdrig i magen när jag läste den och därför funderar på att boka en ny tid har bara att göra med att jag inte vill fastna i fredagsrusningen på vägen hem, den börjar ju så himla tidigt vissa fredagar. Inte alls något annat om nu någon skulle få för sig det.

Våra nya rädslor

Nya tider för med sig nya rädslor. Man skulle kunna tro att utvecklingen automatiskt medför en större trygghet – Trygghetssverige.

Fel.

Det kanske är så att varje tid har sina rädslor? Vi skyddar oss mer och mer, hjälmar, skyddsvästar, övervakningskameror, larm hemma osv osv. Men det dyker alltid upp nya rädslor. En av dem är bacillskräcken. Överdriven? Ja, jag tror det och kände hur huvudet guppade upp och ned medan jag läste intervjun med den engelske professorn Tim Spector: Vi har blivit rädda för smuts. Hemma ställer jag undan handspriten medan Någon tar fram den. Den där Någon alltså.

En av mina nyare rädslor är den för pedofiler och groomare. Jag pratar ganska ofta med knoddarna om detta. Inte bara om vad som kan hända på nätet utan även i badhuset. Det sägs att pedofiler alltid har hängt i badhusen och det är nog sant fast jag aldrig har råkat ut för någon. Inte heller var våldtäkt i badhuset något som jag ens tänkte på som barn och ungdom. Men nu gör jag det. Speciellt när ungarna åker och badar själva.

Så har vi en annan väldigt allvarlig rädsla: den för Alfons Åberg. Den där otäcka, skrämmande, farliga figuren. Hugaligen. Tänk att jag har läst flera böcker om honom, först för mina syskonbarn och sen för mina egna barn, sett flera filmer (vi hade några av dem på DVD när barnen var små) och till och med sett honom på bio! Med mina barn! Jösses. Jag måste vara totalförstörd, min själ är ett svart, taggigt, bottenlöst hål. Och mina barn då?! Vad har jag gjort?! Det blir dyra psykologräkningar. Njäe. Nog finns det andra saker att vara rädd för.

Den värsta av nutidens rädslor, den som får pulsen att dunka som en galopperande elefant på en torr väg, ger de allra otäckaste mardrömmar som får Psycho att likna dagisfilm, får händer att skaka obehärskat, det är nog den att mobilen ska gå sönder. Den kan skrämma livet ur de mest härdade machopersoner som till vardags brottas med krokodiler och samlar på livsfarliga ormar. Min mobil har strulat en längre tid, stänger av sig till som tätt, tappar alla kontakter, slänger fram konstigheter. Jag tänkte att den skulle hålla till i sommar men … Efter en massa avstängningar vågade jag inte längre och beställde en ny. För tänk om. Alla mina kontakter, jag kan inga nummer i huvudet längre, bara de gamla. Alla mina foton. GAAAHHH!!! Här kan vi snacka om äkta rädsla: mobildödsskräcken.

Gammal och kantstött. Och helt opålitlig. Alltså ett skräckobjekt.

DN: Alfonsbråket avslöjar vuxenvärldens syn på film
Förskola stoppar all filmvisning efter Alfonskritik

PS. Jag håller på och lägger in många av mina publicerade reportage, artiklar och krönikor. Titta in på menyn Reportage/artiklar/krönikor om du vill läsa.

En morgon i tårar

Precis som så ofta kikade jag igenom mina mejl och sociala medier efter frukost. Medan kaffet gjorde sin verkan tittade jag på en film som någon lagt ut på Facebook, något som jag ytterst sällan gör. Skulle jag titta på alla de filmer som vänner lägger ut skulle jag inte hinna med något annat. I alla fall, den här filmen visar hur några turkiska fiskare ser ett bylte på havet – de tror att det är ett barn. De skyndar sig dit och hittar TRE små barn i flytvästar. Det minsta är bara en liten knatte, inte ens två år. Han ligger livlös i sin för stora flytväst. De andra barnens skrik skär i min själ.

Vid det här laget rinner tårarna ner för mina kinder. Jag fylls av tanken: Tänk om det vore mina barn? Tänk om det var så krisigt i Sverige att jag skulle välja den sketna farliga båten framför att stanna kvar? Då kan man vara säker på att jag skulle vara helt och fullt övertygad om att det var ännu farligare att bli kvar i mitt hemland. (Och en smått ilsken tanke till den fiskare som filmade. Men de hjälpte ju barnen, det hade inte gått fortade utan filmning. Lite obehagligt ändå. Tänk om barnen varit döda?)

Jag tror inte att vi som har vuxit upp i trygga, krigsfria Sverige kan föreställa oss hur det känns. Att utsätta sina barn för något så farligt, hur nära panik är man inte då? Men vi kan försöka. Vi måste försöka. Jag är övertygad om att det inte finns någon normalt funtad förälder som utsätter sina barn för dödsrisker om de har ett annat val.

Dagsfärska bilder från Grekland visar spridda flytvästar i vattnet.

SvD. Bilder från Grekland visar spridda flytvästar i vattnet efter en av de senaste båtkatastroferna. Foto: AP.

Den lille pojken i vattnet då? Fiskarna fick upp honom i sista sekund. Han hade slutat andas men de fick igång honom. Att se de tre barnen återförenas med sina föräldrar, att se deras tacksamhet – dags för en ny ström utefter kinderna.

Blödig har jag alltid varit. Numera säger man stor empatisk förmåga. På Wikipedia står det så här (förkortat): Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra.

Är det så att många i vår värld saknar empatisk förmåga? Ja, tyvärr, blir mitt svar. Man behöver absolut inte börja gråta för allt elände man ser och hör – men känna, det borde alla.

Nyare forskning har visat att tittandet på bra tv (jag törs gissa att matlagnings- och ungkarlstävlingar inte är inkluderade) utvecklar vår empati och emotionella intelligens. Det kan nog vara så, men jag var blödig långt innan jag började titta på tv. Som liten plockade jag upp björkhängena från marken och gömde dem under sängen. Det var så synd om dem som ingen ville ha, tyckte jag. Jo, det kan ju vara måtta på empatin.

Eftersom bra drama utvecklar den emotionella intelligensen är det helt okej att slänga sig i soffan och titta på ett avsnitt av Homeland nu. Och ingen kan komma och säga att det är förslappande att titta på tv. Nu får vi fundera på hur vi ska få alla krigsgubbar och stridsnissar, det är ju sällan kvinnor som startar krig – sug på den! – att börja titta på Downton Abbey, Homeland och andra serier.

Kyrkligt grupptryck

För några veckor sedan var vi på ett dop. En händelse under själva dopgudstjänsten och efterföljande kommentarer har fått mig att fundera lite över det här med grupptryckets dynamik. I kyrkan. Kanske inte den plats som oftast diskuteras och debatteras när det handlar om grupptryck. Alltså Svenska Kyrkan, inte någon obskyr sekt som mer eller mindre är uppbyggd av grupptryck, det är en helt annan diskussion.

Uppenbarelsekyrkan. VÄLDIGT stor och mycket vacker kyrka.

Vad som hände var att vid ett tillfälle när prästen sa att vi kunde sitta ner så var vi bara fyra stycken av kanske ett trettiotal som hörde det. Knoddarna, jag och en vuxen till som satt på samma rad som vi, satte oss ned. Resten förblev stående. Efter kanske ett par minuter sa prästen igen ”Ni får sätta er nu” och gjorde en gest med båda armarna och de andra satte sig.

En tid efter dopet fick vi kritik för att vi hade satt oss ner. Då, när prästen sa åt oss att sitta ner. Det är sällan roligt att få kritik, särskilt inte när man inte gjort något fel. Det sas att vi hade uppträtt respektlöst, eller något liknande. Jag blev faktiskt rätt arg över det. Skitförbannad, om vi ska prata ren svenska.

Jag är inte religiös men så pass gammalmodigt fostrad att jag ”uppför mig ordentligt” i kyrkan. Och trots att TV1:s Tro, hopp och kärlek gör vad de kan för att ge prästerna en mjukare framtoning så är jag ljusmilslångt ifrån att trotsa vad de säger under en gudstjänst. Jag är fortfarande i det där läget att jag inte kan ens tänka mig att till exempel ha knallrött nagellack i kyrkan.

Vi fyra var alltså de enda som hörde vad prästen sa, trots att vi inte satt närmast. Man kan också säga att vi var de enda som faktiskt lyssnade på och hörsammade prästen, den lilla handfull personer som inte pratade svenska har naturligtvis dispens.

Hur gör man i ett sånt här fall? Finns det någon kutym? Jag föll inte för grupptrycket – då hade jag ju rest mig igen. Hade jag gjort det hade jag visat prästen att jag hörde henne men struntade i vad hon sa. Hade det varit mera ”rätt”, att göra ”fel” som de flesta andra? Tyvärr var kyrkan alldeles för stor för att metoden teaterväsning skulle ha fungerat, så det var inget alternativ.

20150926_135416

Njäe, det är liksom inte min grej – att göra fel för att alla andra gör det. Om vi ska hårddra hela frågan och ställa den på sin spets så är det så i väldigt många mobbningsfall. Folk står inte emot grupptrycket och på så sätt medverkar de i mobbningen. Ja, jag vet att det är ett långsökt exempel, men fundera lite på det.

När är det bra att vika sig för grupptrycket och göra lika galet/fel som alla andra? Så där på rak arm kan jag komma på ett exempel och det är om ALLA plötsligt kör mot färdriktningen. Då är det korkat att försöka köra åt rätt håll. I vilket fall som helst blir man inte långlivad. Ett positivt grupptryck tycker jag att vi upplever just nu med alla insamlingar till flyktingar. Det är säkert många som har blivit påverkade att hjälpa.

Hur skulle du ha gjort? Jag har rannsakat mig själv och vet att jag skulle ha gjort samma sak igen. Och jag tar ingen skit för det.

Svenska språket is ugly

Eller töntigt, omodernt, icke-säljande eller nåt. Tycker en del, inte jag alltså. Men tydligt är att svenska inte duger till vissa saker. Vad annars ska man tro när man ser detta:

Findus green peas

Svenska Findus gör en serie maträtter som säljs i Sverige som heter World Selection, eller rättare sagt world selection eftersom versaler börjar bli gammaldags. Då kan man ju tro att det är utländska maträtter. Men nej. Det är svenska green ärter, ärtbiffar. Eller green pea burgers. Det är också ett green meal. Och det är väl fine, gröna pea burgers sounds mycket hottare än grönaärtbiffar. Vi ska ju eat mera green och less meat.

Det funny är att on the back side försvinner engelskan och Swedish och Finnish tar över. Weird. Tycker jag.

Green pea baksida

Det är like the burgers smakar better in English. Eller att they want us to tro att Swedish gröna peabiffar är en nationalrätt, som meatballs. Frågan är om mealet blir greenare för att det is in English. Anyway var det tasty. Det tyckte the whole family. Hinten of chili and lime lyfte tasten. We hade thought det if de were in Swedish också, I promise er.

Green pea burgerOch även om we not agree om språkbruket så kan we enas om att the burgers are illgreen. Tror inte jag har eaten such a väldigt, very GREEN green mål before.

 

Chokladälskare! Vi är bönhörda!

I dessa tider när vi mest läser om elände så blänkte en liten rubrik till. Ett positivt blänk bland allt det svarta. Jag tänkte att jag nog sett fel, men visst var jag både förväntansfull och hoppfull när jag skrollade tillbaka. Och TJONG! Den inte bara blänkte, den lyste upp himlen och fick snålvattnet att börja härma en yster bäck om våren. Rubriken lydde:

Nya rön: Därför ska du äta MER choklad!

Men va?! Genast såg jag chokladkakor svävande framför mig. Lider jag av någon sorts chokladdelirium kanske?

image

Den lilla pessimisten pep att det bergis gäller mörk choklad. Igen. Som det brukar göra. Men icke. Det gällde mjölkchoklad. Också. Den mjuka, söta, underbara livskvalitetshöjaren, min trogna följeslagare genom livet. Så här stod det:

”En ny brittisk studie, som pågått i 12 år och innefattat över 21000 deltagare, har visat att ett dagligt intag av både mörk choklad och mjölkchoklad (max 100 gram) ger flera tidigare okända fördelar för din hälsa.”

Det där stycket text kan jag läsa om och om igen. Visst är det ett hallelujamoment för oss chokladälskare? Vilka är fördelarna då? Jo, bland annat:

Friskare hjärta
Smartare hjärna
Bättre kondition
Vackrare hud
Skydd mot cancer
Ökad matsmältning
Och en hel del annat. Tänk att den lilla bönan gör så mycket gott!

Så nu är jag frestad att gå och lägga mig i soffan och både få bättre kondis och bli smartare av en Marabou Japp (Har du provat den? Beroendeframkallande god.) Det är verkligen fantastiskt att jag dessutom kommer att bli smalare på kuppen! Tjoho!

Här hittar du forskningen. Läs och bli lycklig.

Efter dessa glädjestrålande nyheter ramlar jag över detta recept vilket inte kan betyda annat än att jag måste vara inne på den breda, bruna vägen nu:

Mmmm.

Samtidigt som jag planerar inköp av smördeg och chokladkaka (visst måste väl Marabou helnöt göra sig finfint i en smördegsfläta?) så lider jag. Det är 2-dag idag. Min masochistiska ådra sväller över. Men imorgon ska jag minsann smörja ådrorna med choklad.

En flygresa att glömma

Det är berikande att resa sägs det. Jag håller med, absolut. Men själva resan behöver inte vara mycket att hänga i julgranen. Inte i påskriset heller för den delen. Om man inte tågluffar, åker med Rosa bussarna i Afrika eller något sånt. Jag tänker mera på en vanlig flygresa. En sån som man helst inte vill återuppleva.

På påsklovet åkte vi på vårt livs första all inclusive-resa till Gran Canaria. Att det visade sig vara en almost all inclusive kan du läsa om här, nu tänkte jag mest på själva flygresan dit.

Att väckarklockan ringer före 4 på morgonen är rätt tufft bara det, redan från början är man kanske inte sitt allra mest sprudlande, hurtfriska jag. Men ändå en barnlek jämfört med det som komma skall som visade sig bli en prövning av det större slaget.

Ingredienser:
Ett stycke 10-åring som beslutsamt gick in för att hinna prata tre miljarder ord innan klockan slagit sex. Glatt och positivt i och för sig men väldigt, väldigt mycket. En vråltrött 12-åring som fått för sig att han var flygrädd och bara malde på om det medan han blev blekare och blekare. En sambo som är flygrädd på riktigt och är tvungen att ta några stänkare för att lugna sig. Som kanske alla vet har stänkare vid femsnåret på morgonen vissa oönskade effekter. De kan göra vem som helst både larvig, döv och omständlig. Hade det varit en tävling hade han fått full pott och vunnit stort.

Handling:
Väl på planet hade jag den ständigt pratande Krusidullan på ena sidan och på andra sidan en man som sovit i en askkopp ända sedan de släppte ut honom. Antagligen hade han stoppat i sig en hel del mindre nyttiga ämnen under sin karriär för hans spasmer var inte att leka med. De sparkar och armbågar jag fick motta i flera timmars tid motsvarar minst tre och ett halvt års stockholmsköer i mellandagsrearusningen. Flera gånger var jag tvungen att väcka honom när han sparkade på min väska. Under MIN stol. Och det här med att säga till sina telningar att de MÅSTE gå på toa INNAN maten kommer, det är löjligt. Barn blir alltid kissnödiga när alla på raden just fått sin mat. Det är någon sorts naturregel.

Framför mig hade jag Kloker och sambon. Väl i luften insåg Kloker att han inte alls är flygrädd (vilket mamma visste eftersom mammor vet allt) och kom förstås på att han hade MASSOR att ta igen. I pratform. Sambon var ju döv av stänkarna och hörde absolut inget av vad besättningen sa, frågade mig, som svarade typ: dricka ingår inte till maten, och kände sig tvungen att fråga flygvärdinnorna. Om allt. Varvid hans sambo suckade och insåg att både sympati- och överseendekontona var svårt dränerade och fick kämpa för att komma upp till åtminstone lägstanivå igen.

Jag behöver inte berätta om barnen bakom som masserade min rygg på ett mindre skönt sätt hela resan. De var en bagatell i sammanhanget.

20150404_201255

Flying high. Fast på marken.

Resultat:
Väl utsläppta ur flygplanet hittade vi vår buss. Och glad i hågen sa jag ja till att vi skulle sitta längst fram. Antagligen var jag rätt utmattad, cellen hade väl gått för att ta en välbehövlig vila. Men hur dum får man va?! Sitta längst fram i en buss på de oförskämt smala bergsvägarna?! Där inte ens den minsta buss har plats att vända?! Jaja, jag fick bekräftat att både svettkörtlar och pumpen fungerar som de ska.

Små djurplågare blir stora djurplågare

Varning för argt och upprört inlägg!

Vi brukar åka till några badställen här hemmavid där det finns gräsänder. Gräsänderna hör till den svenska faunan, de är inte skadedjur och de är inte farliga. Bara för att förtydliga, de flesta vet det säkert. Vi lyckades pricka in någon av de tre soliga dagarna och åkte och badade även denna sommar. Och som vanligt fick jag en klump i magen när jag såg alla små blivande huliganer och deras slappa, oengagerade föräldrar.

Jo, så är det. Varje gång ser jag små barn som förtjust jagar, skrämmer, kastar sand och sten och skjuter med vattengevär. Tyvärr inte på sina liknöjda föräldrar utan på de små gräsänderna som flaxar och simmar för livet. Att ett- och tvååringar beter sig så kanske man inte kan säga så mycket om, mer än att man som ansvarskännande förälder självklart markerar att man inte får göra så. Men när lågstadiebarn gör det börjar det bli otäckt. För steget till att tycka det är okej att även plåga andra djur är inte stort. Och därifrån är steget till att förtrycka de svagare genom mobbning och rycka väskan från en gamling inte så svårt att ta. ”Det är ju bara en gamling”. Precis som ”det är ju bara några fåglar”. Sen är det full fart – åt fel håll. Vilket drabbar oss alla och därför angår oss alla.

Gräsandhona_och_unge

Gräsandhona med unge. Bild från Wikipedia.

Jag hör till dem som brukar säga till de här barnen. Varje gång ser de oerhört förvånade ut. Visst borde jag säga till deras föräldrar. Kruxet är att det är svårt att veta vilka de är eftersom de inte är ett dyft intresserade av vad deras barn gör alternativt tycker det är helt i sin ordning att plåga djur. Antagligen tycker de att det är skönt att ungarna roar sig själva så de slipper engagera sig.

Under sommaren har vi kunnat läsa om ungdomar som använder levande igelkottar som fotbollar. FOTBOLLAR! Igelkottarna blir också misshandlade på andra sätt, knivskurna och jag vet inte allt. Men det här är ju för jävligt!

Precis som den ansvariga för Kottecentralen säger i artiklarna (länkar nedan) så kan man undra hur dessa barn och ungdomar ska kunna utveckla empati för människor när de inte lär sig att utveckla empati för djur. Inom psykologin får man lära sig att barn som misshandlar djur, det kan vara att dra vingarna av en fluga, är ett illavarslande tecken. Och vad brist på empati leder till, det får vi höra om varje dag i media när de rapporterar om våld, brott, misshandel, mord och liknande.

Jag blir så jävla (ursäkta, det går inte att skriva om det här utan att svära) less på dessa slappa föräldrar. Ta ansvar för era barn. NU. När ni sitter där med Soc och polisen är det kanske för sent.

image-e1413810682458-224x300

 

DN: Levande igelkottar används som fotbollar
Aftonbladet: Igelkottar misshandlas

Bespara oss de tomma orden

Det verkar gå någon sorts trevlighetsvåg i butikerna. Eller, det som ska verka trevligt i alla fall.

Flera gånger de senaste veckorna har personal, även i vanliga mataffärer, sagt:

– Hej och välkommen!

Och när jag har betalat har de sagt:

– Ha en fin kväll! eller något liknande.

Det här är ju förstås väldigt trevligt. För det mesta.

Men alla de som inte lyfter blicken från sin rödskimrande läsare, ser ut som om de fått både midsommar-, jul- och nyårshelgerna på sitt schema, blivit dumpade, utslängda från sitt boende samt har en begynnande magsjuka – de behöver inte låtsas (men om allt ovan inte har hänt bör de tänka på att byta jobb). Jag pratar om dem som ser sura ut och inte ens tittar på mig medan de mumlar:

– hejåvälkommen.

Och en stund senare:

– haenfinkväll.

Troligtvis är jag inte välkommen, för om det inte var några kunder i butiken kunde han kanske slappa på muggen en stund. Och uppriktigt sagt skiter han eller hon i hur min kväll blir.

Jag har full förståelse för att det inte alltid är så roligt att sitta i en kassa och försöka komma ihåg om gurka är 278 eller 287. Och den där runda saken, är det en kålrot eller en rotselleri? 394 eller 325? Sånt kan göra vem som helst lätt deprimerad.

Säg då hellre ingenting. Det är okej. Men bespara mig de tomma orden. De skorrar så falskt.