Kategoriarkiv: Böcker

Snart kommer min miljöthriller! Och jag behöver din hjälp.

Så underbart.

Så härligt.

Snart är den ute på marknaden, min miljöthriller Ur jord är de komna. Det är så spännande, nästan så jag inte behöver läsa några thrillers på ett tag, det räcker med att ge ut en.

Just nu har jag ett angenämt men otroligt svårt val att göra: Att välja framsida. Jo, jag säger framsida istället för omslag eftersom det är en e-bok. Att publicera en miljöthriller som pappersbok känns ju lite som att kacka i eget bo, om du förstår vad jag menar.

Har du lust att hjälpa mig att välja genom att säga vilken du tycker är bäst?

Ur jord är de komna grå

 

Ur jord är de komna sepia

 

Ur jord är de komna svart

Grå, brun eller svart? Kan berätta att det inte är någon feel-goodhistoria så glada, käcka färger går bort av bara farten.

Tack snälla för hjälpen!

Jag vill känna ett MC-gäng

Ibland skulle det vara skönt att ha ett gäng från en MC-klubb som kompisar. Jag menar en klubb av värsta sorten.

Jag har inte det. Tyvärr. Jag är alldeles för laglydig och rör mig i helt andra kretsar, fast jag gärna åkte motorcykel när jag var ung. Äsch, yngre menar jag förstås. Har till och med varit på en motorcykelsemester en gång. Den var blöt och tråkig, men det är en annan historia.

Anledningen till att jag önskar mig ett farligt gäng i bekantskapskretsen är att jag har intervjuat och skrivit reportage om en stark kvinna som heter Maria Blomqvist. Hon har skrivit den självbiografiska boken En vacker dag lämnar jag honom som handlar om hennes liv som misshandlad och torterad kvinna i ett förhållande och hur hon tog sig ur det.

image

Maria Blomqvist i Allas nr 9.

För några veckor sen kom ett rop på hjälp på Facebook från Maria. Hon är stödperson till en kvinna med barn som nyligen har flytt, hals över huvud, från ett misshandelsförhållande. De bor nu i ett skyddat boende men fick inte med sig några kläder, ingenting från sitt hem. Mannen vägrar att ge dem något alls. Så vi var ett antal personer som samlade in kläder till både kvinnan och barnet och Krusidullan gick igenom sina lek- och pysselsaker och fick ihop en påse.

Polisen och socialtjänsten kan inget göra. Visst är det konstigt att polisen kan rycka ut och hjälpa till när en kund på en frisersalong inte är nöjd, men inte kan hjälpa till med detta? Det är ju faktiskt deras hem, deras kläder, barnets gosedjur och leksaker.

Maria fick rådet av polisen att gå in i deras hem utan att stänga ytterdörren och ha mobilen redo i ena handen med larmnumret färdiginknappat. Ifall mannen skulle bli våldsam.

Jo men tjena. Man kan ju storkna för väldigt mycket mindre än så.

Maktlösheten lägger sig över mig som en tung, stor, ful, illaluktande och gammal matta. Det är då jag önskar att jag känner ett gäng knuttar med skräckinjagande yttre och kedjor och basebollträn eller vad de nu har. Antagligen har de mycket värre vapen än så. Bara känslan att kunna gå in i kvinnans hem och plocka med sig deras saker medan knuttarna har naglat fast mannen med blicken. Mannen förvandlas till en liten lortfläck på golvet. Som man gärna kan trampa på.

Ja, jo det är säkert synd om honom, han har antagligen haft en pissig uppväxt. Men nu ligger mina sympatier hos kvinnan och barnet. De är rädda och inlåsta sedan en månad tillbaka, deras själar är säkert fulla med blåmärken som kommer finnas kvar resten av deras liv, de har inte kunnat gå till varken jobb eller skola på en månad. Men mannen bor kvar hemma, jobbar och lever som vanligt, kanske tar en öl med polarna efter jobbet. Det är galet att offren ska låsas in.

Om du eller någon du känner lever i ett misshandelsförhållande – gör något. En bra början är att läsa Marias bok.

image

Saxat från reportaget i Allas.

Klicka här för att vinna Marias bok.

DN: Polisen fick medla i frisersalong

Våra älskade orkade inte leva

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

Idag har jag den äran att gästbloggas av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. I februari släpps hennes reportagebok ”Våra älskade orkade inte leva” där anhöriga öppenhjärtigt berättar om hur det är att vara anhörig till någon älskad som tagit sitt liv. En bok om ett tabubelagt ämne som säkert kan stötta andra i samma situation.

Eftersom jag själv intervjuar och skriver reportage var jag nyfiken på hur det är att intervjua någon man inte känner om ett så svårt ämne. Därför bad jag Joanna berätta om det. Varsågoda!

——————————————————————————————————————————–

Som journalist har jag intervjuat ett par statsministrar, ett stort antal popstjärnor och en och annan direktör. Men allra mest har jag ändå intervjuat det som brukar kallas vanliga människor. Människor som du och jag. Människor som varit med om något och har något att berätta. Vartenda möte, alldeles oavsett vem det handlat om, har varit både intressant och givande.

Joanna Björkqvist

Joanna Björkqvist

I min reportagebok Våra älskade orkade inte leva, som släpps den 16 februari, intervjuar jag åtta personer som mist en nära anhörig genom självmord. Det har varit väldigt speciella intervjuer eftersom förutsättningarna varit ganska annorlunda jämfört med att vara nyhetsreporter på Sverige Television eller dagstidningsjournalist.

På SVT var det snabba klipp som gällde. Intervjun varade på sin höjd någon kvart och ett inslag var sällan över två minuter långt när det sändes. Dessutom var det deadline samma dag. Samma sak gäller i tidningsvärlden. Oftast gör man en eller två artiklar på en dag och nästa dag är det något annat på agendan.

Arbetet med reportageboken har varit tvärtom. Här har det funnits gott om tid att samtala och ingen av intervjuerna har varat under fyra timmar. Ibland faktiskt uppemot sex. Och sidorna i boken har blivit minst femton men ofta fler än så.

Omslag Våra älskade

Vi, den intervjuade och jag, har tagit oss tid att tala om många detaljer för att ge en fyllig bild av det som hänt. Frågorna jag ställt har varit många och svaren jag fått väldigt öppna och generösa. Många gånger har jag rörts till tårar och samma sak har upprepats när jag suttit vid datorn och skrivit ner historierna efteråt. Det har varit fullständigt omöjligt att inte bli berörd av allt mina intervjupersoner gått igenom. Alla dessa upplevelser, tankar och känslor. De kommer nära.

Känslorna har varit det som genomsyrat berättelserna. De anhöriga har berättat hur det kändes i samma sekund som de fick veta att deras älskade tagit sitt liv, hur de gått vidare i sorgen och hur det känns när folk ställer frågor. De berättar också vilken hjälp de fått och hur de önskar att de bemötts.

De flesta jag intervjuat har jag träffat på ett ställe som betyder mycket för dem och det gav en extra dimension till deras berättelser. Det kändes väldigt rörande att få sitta på samma klippa som en älskad son brukade sitta på och det kändes som ett knytnävsslag i magen att besöka en annan älskad sons grav och se siffrorna på stenen. Så ung han var.

Eller när en dotter tände ett ljus för sin mamma i minneslunden. En mamma som tog sitt liv för två decennier sedan.  Så mycket hon missat av sina barn.

Det är i nära möten med andra individer man själv växer som människa. Tårarna trillar, hjärtat bultar och perspektivet vidgas.

Men det känns ändå fint.

——————————————————————————————————————-

”Våra älskade orkade inte leva” och Joannas andra böcker finns bland annat på Adlibris och Bokus. Om du vill läsa mer av Joanna kan du titta in på hennes blogg Bokcirkelflickorna. Jorå, boknördar är vi.

Reportage: Åsa Schwarz

Jag har några reportage som jag inte har lagt ut på bloggen än. Det här är ett av dem. Det har varit publicerat i några lokala stockholmsmagasin hösten 2013.

Skräck från Stuvsta

För några år sedan behövde IT-säkerhetsexperten Åsa Schwarz en hobby och gick en skrivarkurs. Idag har hon gett ut fem romaner – översatta till 17 språk.

Jag står utanför det gamla gulrappade huset i Stuvsta söder om Stockholm och försöker tänka mig hur det såg ut när det var Elias mjölk- och livsmedelsbutik en gång för länge sedan. Sandlådan, gungan och färgglada leksaker utspridda på den charmiga tomten avslöjar att här bor en barnfamilj nu. När jag har plingat på hörs hastiga steg i en trappa och Åsa Schwarz öppnar dörren med ett brett leende.

Asa S gungar hojd 2

Den gamla fina parketten knarrar vänligt när vi går in i det slitna köket med brunt korkgolv.
– Vi har inte hunnit renovera nedervåningen än, ler Åsa medan hon brygger kaffe med en bit vaniljstång i. Det knepet har hennes syster som bor i Paris precis lärt henne.
Det är gott, kan jag berätta.

När vi har bänkat oss vid bordet ber jag Åsa berätta hur det kom sig att de flyttade till Stuvsta. Eftersom hon är uppväxt i Danderyd känns det som ett ganska stort hopp.
– Vi bodde inne i stan och det blev så bökigt med barnvagn och alla trappor och minimala hissar. Och så såg vi det här huset på nätet och blev kära i det, vi bara måste ha det! skrattar Åsa och sopar bort några smulor från frukosten. Vi hade en jättebra plan som vi inte följde, att köpa nytt eller färdigrenoverat så vi skulle slippa jobba med huset. Och nu sitter vi här i ett hus från 1923 med varierad inredning från 20- till 70-talet med stort renoveringsbehov!

Åsa fortsätter entusiastiskt berätta att det är 500 meter till tåget, 500 meter till Huddingehallen och 200 meter till bra sushi – så mycket bättre kan det inte bli. Dessutom har de gångavstånd till både skola och förskola. Jo, nog trivs de både med området och huset.

– En gång räcker, brukar jag säga. Jag vill prova nya ställen och skulle aldrig flytta tillbaka till ett ställe jag redan har bott på – det har jag ju redan provat, säger Åsa bestämt och lägger sitt långa rödbruna hår bakom örat.

Åsa S skriver i soffan bredd

När Åsa var i tjugoårsåldern och färdig med sina studier i data- och systemvetenskap, företagsekonomi plus en halv MBA jobbade hon mycket. Alldeles för mycket. Efter några slitsamma år med IT-bubblan som sprack och involvering i ett antal start-ups, insåg hon att hon behövde en hobby. Därför gick hon en kvällskurs i hur man skriver deckare på Skrivarakademin.
– Då hade jag inte skrivit något sedan jag gick på gymnasiet. Ja, förutom en massa torra säkerhetsrapporter då, skrattar hon. Tack vare kursen fick jag ett självförtroende i mitt skrivande – det räcker inte med att bara tycka att det är roligt.

Tre år senare kom hennes första bok ut.
– Jag kan inte göra något halvt, då får jag ingen balans i min tillvaro.
Det är lätt att hålla med, fem böcker senare och en sjätte på gång. Åsas böcker följer ingen genreindelning, till förlagens stora förtvivlan. De är en blandning av skräck med övernaturliga toner, chick lit, actionthriller och psykologiska romaner.
– Hahaha, ja förlagen vet inte vilken etikett de ska sätta på mina böcker! Fast man kan ju fråga sig om det är bra med dessa genrer. Visst underlättar det till exempel på biblioteken, att man vet vilken hylla man ska gå till, men är det egentligen bra för läsarna?

Att Åsa skulle skriva blandgenre var inget planerat, det bara blev så.
– Nej, jag har absolut ingen politisk agenda. Jag bara skriver det jag vill.

Man skulle kunna tro att en skräckförfattare är en allvarlig och mörk person – men inte Åsa inte. Hon skrattar mycket och ofta och berättar glatt om nästa boks huvudperson som vrider nacken av sin fågel.
Det är vanligt att småbarnsföräldrar har svårt att både läsa och skriva om barn som far illa, som barn gör i ”Lust”. Jag undrar om Åsa inte hör till den skaran.
– Jo, det var jättesvårt. Jag tänkte att nu ska jag ta itu med det! Men det var en kontrast att ha min lilla bebis i famnen och samtidigt utsätta barnen i manuset för otäcka saker. Annars har jag inga skrupler om vad man får skriva om. Fast när folk som har läst mina böcker säger: ”Åsa, nu känner jag dig mycket bättre”, då blir jag nervös.

När jag frågar var hon får sin inspiration ifrån ser hon helt ställd ut.
– Har inte en susning! Det bara kommer.

Åsa S signerar bredd

Idag jobbar Åsa tre dagar i veckan som sälj- och marknadschef på Knowit Secure och som författare två dagar i veckan. Och så skriver hon krönikor i Computer Sweden. På frågan om hon funderar på att skriva på heltid svarar hon:
– Njäe. Jag har verkligen två jätteroliga jobb. Och med barn och amorteringar får jag nog fortsätta att vara en förståndig mamma ett tag till, hahaha! Men det kräver verkligen att man är disciplinerad och använder tiden väl. Någon gång ibland får jag en helg själv i vårt sommarhus på Munsö – då skriver jag hela dagarna.

Åsa fyllde nyligen 40 år, så det är läge att fråga om hon har haft någon fyrtioårskris.
– Nej, jag har inte tid att ha fyrtioårskris. Dessutom har jag det alldeles för bra. Däremot hade jag en hejdundrande trettioårskris med sportbil och höga klackar. Det var kul.
Det känns som ett typiskt Åsasvar. Inget halvdant, ska det vara så ska det.

På vägen därifrån undrar jag om hon vågar ta upp en ny hobby – och vad det i så fall skulle bli. Säkert en framgång i alla fall.

Utdrag ur ”Lust”:

”I ett sista desperat försök körde Mia in fingrarna i hundens svarta ögon, tryckte till med all kraft hon hade. Blondie gnällde till och släppte taget. Då slängde sig Mia över djuret, pressade med hela sin tyngd ner henne på marken. Hon lyckades få ett hårt grepp om halsen och försökte styra de vassa tänderna åt motsatt håll. Hon tryckte allt vad hon kunde mot strupen. Tassarna sparkade vilt, käkarna högg i luften, hela kroppen ålade sig för att komma loss. Men hon höll kvar sitt hårda grepp. Det här var hennes möjlighet att överleva.”

Fakta om Åsa Schwarz
Ålder: 40 år.
Familj: Maken Mikael, dottern Fanny 6 år och sonen Oskar 1,5 år.
Bor: Stuvsta i Huddinge.
Yrke: Sälj- och marknadschef på Knowit Secure och författare.
Läser gärna: John Ajvide Lindqvist och Patrick Süskind.
Utgivna böcker: Och fjättra Lilith i kedjor (2005), Stigma (2006), Nefilim (2009, har just fått en jättefin recension i Library Journal i USA), En död ängel (2011) samt Lust (2013).

————————————————————————————————————————–

Åsa kommer snart med en ny spännande roman, hennes ”Lilith i kedjor” går att ladda ner gratis här.

Bokbloggsjerkan om julläsning

Det börjar närma sig färdigt med allt julfixande. Det känns konstigt. Jag brukar alltid stå natten innan julafton och slå in klappar – men allt är redan klart. Alltså måste jag ha glömt en massa saker. Jag bävar för att jag ska komma på dem på tisdag natt. Eller att jag ska få en repris av julnatten för två år sedan. Den står långt ner på priolistan, extremt avgrundslångt ner. Du kan läsa om den här så förstår du.

Men just därför är jag också förhoppningsfull att jag denna jul ska få MASSOR av lästid. Knoddarna är så pass stora nu att det liksom är dags. Tycker jag. Därför passar Annikas bokbloggsjerkas fråga extra bra: Snart är det jul och lite välbehövlig vila. Hur ser julen ut? Vad ska ni läsa?

Julen firas hemma hos min syster med våra familjer. Jag behöver bara ta med julgodis. Och Persson som är min vegetariska variant av Jansson. Tjoho! Knäcken gjorde jag igår, imorgon ska jag göra min julnougat special och kanske Strykande åtgång. Sen har jag tänkt sovmorgnar och lata dagar. Jo, optimist ska man vara.

Just nu läser jag ”Journal 64” av Jussi Adler Olsen. Jag har just börjat så den bör räcka ett tag till. Förhoppningsvis kommer tomten med Marie Hermansons senaste: ”Skymningslandet”. Jag älskar hennes sätt att bygga upp subtila spänningar. De senaste åren har jag försökt att bara läsa en bok av varje författare, men Marie Hermanson får dispens.

Skymningslandet

För ligga-i-soffan-med-paddan-tid har jag några e-böcker som väntar. Bland andra denna:

Okej. Det blir dispens igen. Jag är tydligen rätt generös med det.

Om jag känner mig pigg och sugen på att sätta ögonen i något lite mera mastigt har jag denna i läshögen:

Americanah

Nu hoppas jag på friska barn och mycket lästid. Och godis förstås.

 

 

Att bli författare

Så här i början av det nya året har jag roat mig med att summera mitt nya skrivarliv. Roat och roat förresten, det är inte så lätt att bli författare. Men det är roligt att se att det har blivit en del, trots att jag inte är i närheten av att tjäna skjortan. Om man skulle leka fågel, fisk eller mitt emellan skulle man kunna säga fisk. Om man med det menar sådana här fiskar som vi kunde läsa om i Aftonbladet häromveckan:

Bildspel: Klicka för att starta
Iskallt. Djupfryst. The fishes are sleeping. Ja, du fattar. Vi pratar alltså om lite fickpengar, för små fickor.

Vad har det blivit då? Jo, det började med

Debut i död
En deckarnovell i ”Debut i död”. Inkomst: 0 kr, ett friex. Eller var det tre?

Sen kom barnboken:

Kluriga Klara framsida
På den har jag tjänat ungefär en tröja. Från H&M.

Från barnbok till skräck:

Nattmaror (pocket)
Två rysliga noveller har jag bidragit med i denna. Kommer kanske tjäna ett par strumpor.

Så i november kom en annorlunda bok:

Inspirationsspridaren : 65 korta berättelser ur verkliga livet (inbunden)
Inkomst: 0 kr, ett friex. Den här verkar sälja bra, den är mycket omskriven. Jag har inte läst den än. Nu får jag skämmas.

Och lagom till jul kom ännu en antologi, skönlitterär den här gången.

En bekantskap som berör : antologi (häftad)
Inkomst 0 kr, ett friex. Den här är riktigt bra – jag är mycket stolt över att bli utvald att vara med i den.

Man kan säga att jag inte är så sjåpig när det gäller genrer men det är thriller/skräck med övernaturliga inslag som mitt hjärta klappar mest för. Snart kommer jag att publicera ett reportage om någon som verkligen är hemma i den genren, nämligen Åsa Schwarz.

Så, nu vet ni varför jag går i mina gamla vanliga kläder. Men, jag skulle verkligen behöva förnya min garderob – så buss på skrivandet!

———————————————————————————–

”En bekantskap som berör” finns hos Adlibris och Bokus.
”Debut i död” finns numera som e-bok på biblioteken.
”Kluriga Klara kan själv” är slutsåld hos förlaget men finns kvar hos Bokia och Bokus.

Julklappsrea på Kluriga Klara kan själv!

Det börjar bli dags att tänka på julklappar. Tänk om man skulle vara ute i god tid? För en gångs skull. Ja, så tänker nog många av oss. Varje år.

Passa på och köp min barnbok ”Kluriga Klara kan själv” till julklappspriset 49 kronor! Du kan få egen text skriven i och förstås en signering om du vill. Och så får du den i brevlådan – enkelt.

Kluriga Klara framsida

Normalt kostar den 69 kronor hos förlaget,
svindyra 116 kronor på Bokia.se och
läskiga 129 kronor på Bokus.com.

Så du förstår att 49 kronor + porto 12 kronor är ett riktigt julklappspris!

Sagt om ”Kluriga Klara kan själv”:

  • Barnboksprat, recension
  • Annelie: ”… lille Tristan vill helst att vi läser din bok flera gånger på raken, inte byta till nån annan som vi brukar göra. Mycket gott betyg vill jag lova!”
  • Susannep (dagbarnvårdare): ”Jag läste den en gång, jag läste den två gånger, jag läste den TRE gånger. Inte för att den var svårläst. Utan barnen ville höra den gång på gång.”
  • Hörni: ”Boken är jättebra och du ska vara stolt över den. Jag fick läsa den flera gånger i rad för Lilla Mu när hon fick den. Igenkänningsfaktorn var väldigt hög. :)
  • Magasin Sollentuna, reportage

Och så har jag hört hur barnboksbibliotekarier har små gulliga mysljud för sig när de ser illustratören Elina Höglanders underbara bilder.

Så passa på och köp till barnen, barnbarnen, syskonbarnen, grannbarnen, förskolan eller vem som! Boken passar för barn i åldern 2-5 år.

Skriv en kommentar så kontaktar jag dig.

God Jul! (Okej, det var lite väl tidigt, jag får återkomma om det).

Vinnare av Fotografen är …

… jamen så himla enkelt ska det väl inte vara, att vinnarna slängs ut så där direkt. Ingen spänning då ju.

Får väl lägga in en bild för att ta upp lite utrymme.

Måste hålla scrollningen vid liv. Trist att bli stel i långfingret.

Häromdagen var det CAPS LOCK-dagen, snart är det säkert scrolldagen, så öva på!

Eva på språng med bok beskuren

Här kommer Eva Rydinger i full fart med ett exemplar av sin bok. Till tre av alla er som ville ha en.

Vilka då, kanske någon nyfiken undrar.
Mmm, det skulle säkert Nicke Nyfiken ha gjort också.

Okej. Här kommer de:

Karin
Beppan (ny bekantskap för mig, roligt!)
Anneli

Stort GRATTIS till er!

Och alla ni som inte vann, ni får lite hemgjord hallonmoussetårta att trösta er med.

IMG_5491 (800x533)

Jag har mejlat till vinnarna. Snart dimper en skön läsupplevelse ner i era brevlådor.

Utlottning och reportage!

Eva uppfyllde sin dröm

Eva Rydinger har skrivit sedan hon var liten. I våras uppfylldes hennes dröm – debutboken ”Fotografen” kom ut. Efter många års slit.

I blå jeans, blågrå skjorta och slitna sneakers kommer Eva Rydinger gående till vår mötesplats. Mångas första intryck av Eva är antagligen att hon är en ganska lugn och lågmäld person, harmonisk och trygg i sig själv. Men alla som har sett henne släppa loss på en scen och leverera en stand up-show i Norra Brunnklass vet att hon även har en annan sida: den spexiga och komiska där hon bjuder stort på sig själv.
– Det är nog så att boken har förlöst en instängd del av mig själv, berättar Eva öppenhjärtigt när vi har beställt vår mat. Inte bara kvinnorna i handlingen har blivit hjälpta av att linsen har riktats mot dem utan även jag själv.

Eva med bok ögon-öga, höjd

I boken kan man läsa en del tekniska termer om fotografering, skärpedjup, mättnad och sånt. Därför är det lätt att anta att Eva är en duktig fotograf.
Eva skrattar glatt och det glittrar i de blå ögonen.
– Nej, inte alls! Jag blev tvungen att gå en fotokurs för att reda ut begreppen och förstå vad jag skrev om. Tydligen lyckades jag med det för det är många som har trott att jag är proffsig på att fota.

Eva berättar hela historien.
– Jag har alltid velat skriva, ända sedan jag var liten. Det var därför jag blev copywriter. Jag har faktiskt sparat mina gamla skrivhäften från skolan. Åh, kommer du ihåg bubbelböckerna? avbryter sig Eva entusiastiskt och börjar rota i sin handväska. Hon hittar mobilen och bläddrar fram en bild på ett gammalt skrivhäfte med bubblor på.
Efter att vi har förirrat oss på minnenas stig en stund fortsätter hon berätta.
– Jag skriver ju i jobbet, men jag ville prova att skriva en roman. Se om jag skulle klara av det, säger Eva och tar en klunk vatten.

Hon gick en skrivarkurs för att få de rätta verktygen. Sen några kurser till. Hon anslöt sig till en grupp skrivarvänner som hon lärde känna via Facebook och som har träffats varannan vecka.
– De har betytt oerhört mycket för mig. Vi har läst och kritiserat varandras texter, ärlig feed back är jätteviktigt. Gruppen har också hjälpt mig att hålla fokus på boken.

När Eva väl hade fått idén till sin roman tog det bara tio månader att skriva den. Det blev några helger ensam i sommarstugan och en timme här och där av familjens tid. Men med deras godkännande.
– Men efter de första refuseringarna tappade jag lusten och tron på mig själv, suckar Eva och tittar ut genom fönstret.
Så småningom tog hon nya tag, omarbetade, redigerade, lät en bokcirkel provläsa, omarbetade igen, redigerade lite till. Och blev refuserad igen.
– Det är hårt jobb att skriva en bok, något annat ska man inte tro, säger Eva bestämt och hugger in på efterrätten.

Under en kväll med skrivargänget frågade plötsligt en av de andra deltagarna, Ewa Åkerlind, som precis hade startat det egna bokförlaget Ordberoende förlag om inte hon kunde få ge ut Fotografen. Och på den lyckosamma vägen är det. I början av maj släpptes den och Eva firades på en stor releasefest med buller och bång och bubbel.

Bubbel o röda hjärtan
Bubbel och hjärtan har en central roll i ”Fotografen”.

Eva är född och uppväxt i Ängelholm men flyttade till Järfälla utanför Stockholm för 20 år sen. Anledningen var att hon träffade sin blivande man Einar. I Järfälla hade de vänner, så det var ett naturligt val när de skulle köpa hus.
– Det bästa med att bo så här är närheten till naturen, säger Eva. Det är nära Mälaren, Görväln, Säby Gård, Järvafältet, Hummelmora – fantastiska naturområden runt knuten! Folk tänker inte på att det är nära till City också, det tar bara 15 minuter med pendeltåget in till Centralen.

Om du möter Eva i något av motionsspåren i Järfälla kan du vara ganska säker på att en scen, en karaktär eller en litterär konflikt håller på att utformas i hennes hjärna just då. Kreativiteten ökar nämligen när hon är ute och springer. Så stör henne inte då – roman nummer två är på gång. Och vi vill läsa ännu en varm, hudnära roman med sensuella övertoner.

Eva och Ewa
Eva och Ewa. Lycklig författare och lycklig förläggare.

Kort om Fotografen
När fotografen Vanjas mamma dör, flyr hon ännu ett förhållande genom att flytta till barndomshemmet i Skåne. Där träffar och fotar hon ett antal kvinnor, alla med sina egna hemligheter som exponeras i och med fotograferingen. Vanja börjar också nysta upp sina knepiga förhållanden till både mamman, männen och kameran. Det finns en anledning till att hon inte klarar av att bli fotograferad.

”Vanja granskade henne från sitt gömställe bakom gardinen. Det var en märklig syn att se en äldre kvinna i så svarta kläder mitt i den varma försommarkvällen. Ännu märkligare var det att hon stod i hennes egen trädgård. Klänningen såg ut att vara vald efter färg och inte efter väder. Ärmarna var långa och kragen trängdes uppe vid den smala halsen. Hennes gestalt skar sig mot fonden av allt det friska gröna och mot buskarna som stod i full blomning.”

 

UTLOTTNING AV FOTOGRAFEN!

Nu har du chansen att få ett eget signerat ex av ”Fotografen”! Tillsammans med Eva Rydinger och Ordberoende Förlag lottar jag ut inte mindre än 3 stycken. Skriv i en kommentar om du vill ha den, senast den 21 oktober behöver jag ha ditt svar.

Signerar händer

Lycka till!

PS. Reportaget har varit publicerat i Magasin Järfälla och är något redigerat och förkortat.

 

Yrkesprövning. I dubbel bemärkelse.

Jag har varit på tre olika biblioteks sagostunder den sista tiden och läst bland annat Kluriga klara kan själv.

På det första biblioteket satt ett stort dagisgäng tillsammans med några fröknar (jag vet, det heter förskola och pedagoger) i en u-formad soffa. Jag satt mitt emot på en stol. Så fort något barn försökte säga något hyssjade en fröken. Det blev alltså ingen kontakt, ingen kommunikation. Det hela var lite stelt, kan man säga.

På nästa bibliotek fick jag välja själv. Jag valde golvet framför stolarna i biosittning och samlade barnen runt mig. Några småsyskon kravlade runt med lika kravlande föräldrar bakom, som försökte viska ”Nej Astrid, inte dra i boken!”. Du vet sån där typisk föräldraviskning som inte alls är någon viskning utan går genom blyväggar alldeles smärtfritt. Det var smålivat och mysigt och barnen ville höra saga efter saga.

Det tredje biblioteket är nybyggt. Fräscht och färgglatt med en speciell bokläsningshörna med sittkuddar i olika nivåer.

Bibliotekarien som brukar hålla i sagostunderna sa till barnen:

”Idag är det inte jag som läser, det är den här tanten som ska läsa!”

Och nu vet jag precis hur Ferdinands mamma kände sig. Tant? Who – me? Det var det fräckaste! Jag har aldrig tänkt på mig själv som tant. Smått indignerad –  är det ett tantord? – i så fall ändrar jag till stött (nej, det låter tantigt det också!), jag ändrar till … äh, jag skiter i den här meningen.

Nu blev det lite livat i alla fall. Barn runtom på alla håll och kanter med fröknar som tillät dem att komma med infall. Precis som det ska vara, tycker jag. Det är helt okej att bli avbruten mitt i texten av en treåring som vill berätta att hon har gjort precis samma sak som Klara, eller den lille killen som sa att han aldrig klär på sig själv som Klara gör – det gör hans pappa.

Nu är det ju så med barn att hemtamhet står i direkt korrelation med antalet ord. Och ordens volym.
”Jag är törstig!”
”Jag måste kolla om min mamma är här!”
”Den där boken (vrider boken ur min hand och pekar på baksidan) har jag läst!”
”Får jag känna på din ring?”

Den lille som satt på min högra sida blev till slut så hemtam att han satt och fyndade. Dessvärre kom alla fynden från hans näsa. Och så liksom råkade han dra fingret längs min ärm, så att fingret blev fit for fight att göra nya fynd.

Ja ja. En yrkesprövning att lägga till erfarenhetsbanken.
Nu vet jag hur sagotanter har det.