Kategoriarkiv: Böcker

Barnen älskar den!

En liten summering av läsarreaktioner och recensioner när Det magiska svärdet har funnits ute ungefär en månad kan väl vara på sin plats. Ja jo, så klart att åtminstone Elina, förlaget och jag tycker det 🙂 Eller summering och summering, ett litet axplock snarare.

 

 

 

 

 

 

Den första reaktionen kom på Messenger och den gjorde mig salig av glädje. Och lättnad:

 

 

 

Systrarna böcker skriver bl.a.: ”Jag tycker boken är bra! Den har ett bra flyt och med tanke på vilka som ska läsa boken är den lagom lång. …” Betyg 4 av 5.

En av recensionerna på bokus.com:

Bims bokblogg: ”… jag tyckte om berättelsen, som innehåller både vardag i verkligheten och lite äventyr i sagans värld, och kan rekommendera den.”

När jag kom till stallet igår kväll mötte jag en mamma som gav den till sin fyraåring i julklapp. Hon sa:
”Men du, förresten. Boken, gud vad bra den är. Vi läser den hela tiden.”

Jennies boklista skriver så här:
Min åsikt:
Fin, rolig & spännande!

Summa summarum: Många väldigt positiva kommentarer och reaktioner av personer som har läst den för barn och berättar vad barnen har sagt om den. Och det viktigaste är ju att barnen gillar den 🙂

När jag var nästan klar med det här inlägget kom recensionen från BTJ. Den fick mig att bli smådarrig och jubla, så bra var den! Mer om det i kommande inlägg.

 

Författaren som slutade läsa

Det är så konstigt. Att vara författare och frilansjournalist och inte läsa böcker. Jag menar, går det ens?

Jag har saknat läsningen. Min bästa vän som har hängt med mig som en trofast hund, i ur och skur, glädje och sorg, sedan barnsben. Plötsligt försvann den. De senaste två åren har jag nog inte läst mer än en handfull böcker. Om ens det.

Visst, det har hänt saker i mitt liv som kanske kan förklara detta märkliga tillstånd – att vara en icke-bokläsare. Böcker har inte saknats, den olästa högen i bokhyllan är just det, hög. Jag har laddat ner e-böcker, kanske börjat på nån men inte kommit någon vart. Min identitet som bokälskare har fått sig en svår skada. Jag – en icke-bokläsare?

Men så kom den. En nästan lite pirrig känsla: den där vill jag läsa, nu! Förvånande nog var det en typ av genre som tidigare inte hade tilltalat mig alls som väckte min törnrosaslumrande läslust. Vadå, jag gillar väl psykologisk spänning? Inte självupplevt/roman/fakta. Kan tänkas att viss igenkänning i handlingen klippte bort några av de taggiga rosenkvistarna.

Som jag sveptes med! Lyckan över att njuta av en bok blandades med ilska, skratt, tårar, ont i magen som i ett färggrant kalejdoskop som bjöd på en uppsjö intensiva och innerliga upplevelser, fula som fina. Jag var så arg på pappan, ville skrika åt honom att man inte behandlar sin dotter så, jag led med den lilla dotterns längtan, längtan efter något som inte fanns men som var så påtaglig att den kunde ha gjort avtryck i cement. Jag vill ruska om den vuxna dottern och säga åt henne att sluta ta hans agerande i försvar, samtidigt som jag förstod det. Det är ju så kärlek är. Jag njöt av hennes lycka när hon slutligen blev någon för sin pappa, jag skrattade och fylldes av glädje med henne. Liksom sorg.

Den bok som högg ner alla de vassa grenarna runt min djupt sovande läslust var Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk. Läs den.

Du vet, den där känslan, när en bok ger den ena upplevelsen efter den andra, när hela ens sinne fylls av känslor? Den fick jag uppleva. Och det är jag tacksam för. Jag har fått tillbaka min gamla vän. Tack Charlotta von Zweigbergk.

 

En härlig baksmälla!

Baksmälla. Ett ord som inte så ofta förknippas med en positiv upplevelse. Men det kan man också ha när en riktigt riktigt bra bok tar slut, ni vet vid de där tillfällena när man önskar att man fortfarande hade den oläst, en upplevelse kvar att njuta av, när det känns som ingen bok i hela världen kan mäta sig med den så det är ingen idé att börja på en ny, det är bara att sluta läsa och börja knyppla eller nåt. Som tur är går det över.

Veckans bokbloggsjerka handlar om detta, vilka böcker som har gett mig bokbaksmälla. Antingen att de har gjort det svårt att börja på en ny eller att jag önskar att de inte tagit slut. Och visst finns det en del sådana i min bokhistoria.

Alldeles nyligen läste jag Nattfilm av Marisha Pessl.
Nattfilm (häftad)
Den är mycket speciell och fångade mig totalt med sin blandning av thriller och övernaturligt skrivet med glimtar av humor och helt underbara personligheter. Speciellt tror jag att den passar för eboksformatet med alla sina tidningsklipp och webbsidor som man kan förstora för att kunna läsa ordentligt.

En annan bok som jag har pratat vitt och brett om är Igelkottens elegans av Muriel Barbery.Igelkottens elegans
Åh, vilket språk, vilken historia, vilka karaktärer, vilka miljöskildringar! Man blir ju lyrisk för mindre. Jag gillar också att inte alla böcker har ett lyckligt slut.

Som ung läste jag många klassiker och har planerat att läsa om dem nu i vuxen ålder, för att se om jag är lika begeistrad i dem nu som då. Det är till exempel Greven av Monte Cristo (jag har fortfarande en bild på näthinnan när han sitter likblek i sin grotta) och David Copperfield (bäst att ladda med mycket snytpapper).

Jag har hört av flera icke-skrivande personer att de gärna skulle skriva en bok när de har gått i pension. Bara för att sätta någon form av spår efter sig, sitt liv. Det är inte anledningen till att jag skriver men jag är nyfiken på om det är många som tänker så.

För några dagar sedan såg jag att min ljudbok Ur jord är de komna hade fått högsta betyg av en lyssnare, fast han/hon tyckte att den var för kort. Undrar om den har baksmällepotential? 😉

Ljudböckerna gjorde mig skum

Nu var det ett tag sedan jag var med i bokbloggsjerkan, men idag var det inte bara ett roligt ämne där jag har något att berätta utan jag har också tid att jerka den här helgen. Veckans fråga handlar om ljudböcker och om man har någon favoritläsare/bok.

För många år sen när jag bodde söder om och jobbade norr om Stockholm tillbringade jag mycket tid i bilen. Varje dag. Det blev rent ut sagt aptråkigt och jag började till sist bli så smått rabiat på rätt många bilförare. Då föreslog någon att jag skulle börja lyssna på ljudböcker.

Det var ju en alldeles lysande idé för en bokmal! Det här var i mitten till slutet av 90-talet och ljudboken var ännu inte jättevanlig. Den producerades främst för synskadade och vissa bibliotek lånade enbart ut till synskadade och blinda. Jag fick i alla fall låna trots avsaknad av vit käpp, utbudet var inte jättestort men det fanns lite att välja bland.

På den tiden (herregud, nu känner jag mig verkligen som bästis med dinosaurierna) bestod en ljudbok av ett gäng kassettband som låg i ett stort fodral. Man måste spola tillbaka banden innan man återlämnade boken, aja baja den som fuskade med det. Bäst jag visar några kassettband så att de yngre läsarna har en chans att förstå 😉 .

Kassettband. Bild från Wikipedia.

Nåväl. Bilresorna blev väldigt mycket trevligare och gick fortare och mina medbilister slapp en del okvädingsord (jag blir liksom italiensk bakom ratten).

Men. Jodå, det finns ett men i den här historien. Som bokläsare har jag aldrig kunnat sluta läsa mitt i ett stycke. Det visade sig att den här svagheten (?) i min karaktär även gällde ljudböcker: det var i det närmaste omöjligt att bara stänga av mitt i ett stycke. Snäpp, så där bara. Vem slutar läsa/lyssna mitt i ett mord?! Nä, gick inte då, går inte nu.

Följden blev förstås att jag fick sitta kvar (tack för flextid!) tills nästa stycke. Det var väl inget märkvärdigt med det kan man tycka. Åtminstone inte förrän det nådde mina öron att kollegorna tyckte att jag var konstig som satt i garaget så länge på morgnarna och stirrade rakt in i väggen (grå betongvägg, inte mycket inspirerande att hitta där).

En kväll hemma i bostadsrättsföreningen hade vi fest. En granne tog hjälp av några öl och frågade mig:
– Öh. Asså. Vi är nåra som undrar. Öh. Men varför sitter du så länge i carporten på kvällarna?!
– Hehe. Jag lyssnar på böcker och man kan ju inte sluta mitt i ett stycke.
De två något ofokuserade ögonen lyckades samköra ett ögonblick, stirrade på mig. Men bara kort. Sen sa han:
– Va? Tror jag ska ha en öl till …

Så för min del blev ljudbokslyssnandet förknippat med ett rykte om att vara konstig. Både på jobbet och hemma.

I höstas gjorde jag ett nytt försök i samband med att jag gav ut min senaste egna bok som ljudbok.

UrJord_omslag test ljudbok

Tekniken har ju verkligen förbättrats och förenklat för lyssnarna, som bara blir fler och fler. Men för mig vill det inte riktigt funka. Jag har kommit på att det antagligen beror på att jag läser väldigt snabbt, snabbare är vad uppläsarna läser högt. Alltså blir jag bara stressad av att det går för långsamt.

Men vid nästa tillfälle när jag ska tillbringa lång tid vid ratten, då ska jag ladda ner några böcker. I mobilen. Utan kassettbandstrassel mitt i rondellen. Och då kommer jag kanske att få någon favorituppläsare.

 

Ljudboken ”Ur jord är de komna”!

Jag har hört röster en tid. Röster som inte brukar höras i mitt huvud eller hemma hos mig. En rysligt mysigt obehaglig upplevelse.

Men jag ska absolut inte klaga. Det har handlat om sköna röster som ibland säger otäcka saker. Eller egentligen bara en röst fast som flera olika karaktärer. De flesta som hör röster förknippar dem nog med något annat, som att genast ha ihjäl alla puckade grannar som tvättar bilen varje dag, stalka alla blåögda som slänger lite extra med vänsterfoten, eller ett behov att omgående gå till kylskåpet och provsmaka en knäck. Igen. Smaken kan ju ha utvecklats.

Att korrlyssna på sin egna bok är en alldeles speciell upplevelse fylld av ”Åh, man kan betona det ordet!” och ”Men gud vad snyggt han gjorde det där!” och ”Vilken underbar norrländska farmodern fick!”.

Jepp. Som du kanske har förstått finns min miljöthriller Ur jord är de komna nu som ljudbok. Om du vill kan köpa den från Bokus, Adlibris, Load2hear, Muntligt, CDON och en massa andra ställen på nätet. Och så kan jag tipsa om att det är gratis att prova på Storytel just nu. Fjorton gratisdagar fulla med ljud- och eböcker. Men wow!  Det är nästan så att det är dumt att låta bli. Och där finns förstås även Ur jord är de komna. Peta gärna i ett betyg så hjälper du mig.

UrJord_omslag test ljudbok

Den har redan hunnit få några positiva recensioner och omdömen:

  • Jasmina <3 på Boktipset säger så här: ”Denna bok var bra tycker jag så denna kan jag allt rekommendera till er andra”.
  • Någon på Storytel ger den betyget 4/5 och säger: ”Välskriven, vardagsnära och läskig”.
  • Bokbloggaren Bloggbohemen säger bland annat: ”… mycket obehagligt och jag vill verkligen inte att den här berättelsen skall vara en framtidsförutsägelse”.

Och du, man kan låna ljudböcker gratis på biblioteken. Om de inte har just denna inne, är det bara att säga till så ordnar de det. Just det ja. Priset. Den kostar mellan 55 och 60 kronor och tar 73 minuter att lyssna på. Ungefär ett knäckkok lång.

Jag har fått ännu en dröm uppfylld, den att göra en ljudbok. Hjälp mig att uppfylla även nästa dröm – att gå med plus. Och tänk om boken skulle bli en snackis? Jo, drömma ska man.

Nu säger en röst att det var väldigt länge sedan jag provsmakade knäcken. (Lakritsknäcken, för att vara exakt.) Bäst att lyda. Men jag ska inte blanda ihop saker och ting. Knäck i lurarna och ljudböcker gifter sig inte.

PS: På produktionsbolaget Whip Media har man en ängels tålamod med ljudboksrookies. Eller nybörjare, som det heter på svenska.

Sista chansen! Och en parkerad mås.

Det är en konstig känsla att se sig själv i en veckotidning: Kolla! Där är ju jag, kisande med vinden i håret. Och varför drog jag inte in magen lite till? Jo, för efter några timmars klättrande, hoppande, skuttande, strandpromenerande, sittande har man liksom tappat allvaret och all prestige och magen får pysa ut i sin naturliga form. Det blir lätt så när man i byiga orkanvindar (johodå, det var JÄTTEblåsigt den dagen) ska stå på en sten på vågbrytaren och se allmänt avslappnad ut, typ en millimeter från en säker död och fotografen flinande säger: ”Du ser lite stel ut”. Nu vet jag precis hur lyktstolpar känner sig. Eller när man ska klättra utanför staketet på den lilla bron och slå sig ner där på kanten och lite lojt dingla med benen och le glatt mot kameran medan man vet att sjutton centimeter inte är nog för ens rumpa (jag har en typisk nittoncentimetersrumpa, om någon undrar). Om man lägger till ett otroligt trevligt och glatt sällskap i form av journalisten Gunilla Hedenby och fotografen Drago Prvulovic som drar den ena dråpliga historien efter den andra – då blir man bara fnittrig. Har du provat att vara seriös under ständigt fnitter?

I Allas, nr 44, som kom ut den 22 oktober är det i alla fall ett flersidigt reportage om mig, min bakgrund och mitt skrivande. Hur kul som helst! På allas.se kan man vinna min bok Ur jord är de komna, sista dagen imorgon 28 oktober. In och klicka bara!

Bild 2 Allas

Den där måsen då. Ja, min ornitologiska ådra är obetydlig, för att inte säga obefintlig, så det kan ha varit en trut. Eller en glada. Skit samma. Flygfäet satt parkerat på ett biltak och fotografen tyckte det var en jättebra idé att jag skulle smyga mig fram där över parkeringen och parkera mig bredvid måsen/truten/gladan. Säga vad man vill, det var en upplevelserik dag! Säkert också för alla dem som råkade befinna sig på den där p-platsen.

20150723_120223

Gunilla Hedenby och jag på den där stenen som slapp bli min död.

 

 

Från prokrastinering till produktivitet

Jag har varit i ett sånt där segt tillstånd, när allt är som fastkletat i tuggummi. Du vet, när man tänker att man ska göra något men aldrig kommer till skott. Tanken fastnar som i en tuggummisträng, dras tillbaka med ett schvung och kletar fast, helst i håret. Jag gör det en annan dag. Och så tycker man, i alla fall jag, att jag har så mycket att göra men när jag summerar dagen blir det inte ens en litterär tummetott. Prokrastinering alltså, uppskjutarbeteende i kvadrat upphöjt till en miljard.

Men så fick jag lite bränsle i form av ännu en jättefin recension av Ur jord är de komna. Du kan läsa den här om du vill. Det var som lite solljus för en halvvissen blomma som står i norrläge och genast föddes lusten för mera skrivande och att göra något. Och då fick jag en idé! En kanonidé förstås! Jo jo, redan här borde varningssirenen för ljushuvudanvändning har ljudit.

Ljushuvud

Ljushuvud. Varning! Vid tänt ljus kan oönskade händelser inträffa.

Eftersom jag inte hörde någon siren så lät tanken: Varför inte ta och göra något av några av mina rysliga noveller? som en alldeles superb sådan och jag lallade nöjt vidare.

Sagt och inte alls gjort i en handvändning. Jag borde ju inte gå på det där med att det tar en kvart att skapa en e-bok själv. Mööö. Det tar många kvartar. Det är pixlar hit, höjd dit, indragindragindraghelvetesindrag (ett nytt yogamantra), formatmallar åt skogen, avtal ska skrivas och helst förstås. Bara en sån sak. Men efter mycket klickande, dragande, huvudkliande och bruk av ett gäng svordomar så blev den klar. Du ser den till höger: I gränslandet.

Att du ser den till höger är resultatet av ett annat svordomsframkallande infall. Det är ju sååå lätt att göra en liten widget och placera varsomhelst på sin hemsida (ska läsas med väldigt ironiskt tonfall).

Så fan heller.

Jag ville ha den på min boksida, inte i menyn på varenda sida, det blir ju så tjatigt. Så är det någon av mina kära läsare som vet hur man gör så är ni mer än välkomna att höra av er. Själv har jag nämligen ledsnat på att bråka med alla system. Annars så finns den på Bokus, Adlibris, iBooks och Bokon. Snart kommer den på flera sajter, Amazon och biblioteken.

Trots allt grus i systemmaskineriet fortsätter produktiviteten att glimra. Så snart kommer Ur jord är de komna som ljudbok. Det ska bli så kul. En bra sak med det är att jag kommer att spara svordomar – någon annan kommer att ta hand om det tekniska.

Att vara i medvind

”Vi får hoppas att vinden har vänt tills jag ska gå hem”, sa gumman som gått i motvind till kyrkan.

Så tokigt det kan bli. Efter en ovanligt blåsig vår och försommar har jag tänkt på hur skönt det är att ha kort hår. Nog för att det är trevligt med medvind men man ska inte förneka att om man har lite längre hår så trasslar det in sig i ögonfransarna och klibbar ihop dem och smetar fast sig i läppglanset. I och för sig använder jag läppglans bara cirka tre gånger per år men just vid de tillfällena vill jag ha glanset på läpparna och inte utsmetat längs kinderna som rosa fartränder. Vill det sig illa har jag haft blänkade röda ögonfransar. Okej, en lätt överdrift. Men bara lätt.

24 maj 2015_Lotta Modin_DSC_3537_WEB

Kvinnligt i-landsproblem, jaja. Men skönt att vara av med kalufsen i alla fall. Fotot har duktiga fotografen Anneli tagit. Du hittar henne via hennes blogg esseus.blogg.se om du skulle vilja anlita en kul och duktig fotograf någon gång. Visst är det medvind att ha en sådan vän.

IMG_3373

Krusidullan i rejäl medvind för några år sedan. Minus frans- och glansproblem.

Det tycks blåsa medvind för min bok Ur jord är de komna och mig nu. Det är verkligen jätteroligt! Några artiklar i lokala tidningar, fina recensioner (du kan läsa den senaste här om du vill) och på utlåningstopplistan på biblioteket. Så här skrev en författare om den på Facebook: ”Kom rakt in i berättelsen och hade en otäck känsla hela berättelsen igenom.” Mums!

Det blir mera roligt framöver. I augusti kommer tidningen Miljö & Utveckling att skriva om den och i höst blir det ett större reportage i en veckotidning. Heja!

Jag fortsätter gärna i medvind men har i bakhuvudet att förr eller senare får jag en släng av motvinden.

IMG_3369

Jag hoppas bara att den inte blir så kraftig att jag måste hålla i mig för att inte dras ner.

 

En tid av dofter

Maj sprang förbi, stannade inte ens för att ta av sig skorna. Den ljuva maj. Nä, i år var hon allt förklädd till Kung Bore eller hans lilla fula syssling Borelia. Men eftersom jag har haft hur mycket som helst att göra har jag inte riktigt hunnit längta efter det spirande utelivet. Det har i alla fall inte gått att sitta ute och mysa mer än någon enstaka stund. I tio minuter eller så.

För att jag inte skulle gå miste helt om den ljuva årstiden har jag plockat in de underbara dofterna. I vardagsrummet har det i åtminstone två veckor stått en bukett

image

Och i köket har de allra vackraste

image

spridit sin väldoft.

Doftminnet lär vara det starkaste minnet. Därför undrar jag nu om jag för alltid kommer att förknippa syren- och liljekonvaljdoft med de framgångar som min bok Ur jord är de komna har haft. De är inte direkt av kioskvältande art men i alla fall. Att i omgångar har legat i topp på bibliotekets lista över utlånade favoriter, det är inte illa det. Bland megakända författarnamn och pappersböcker. Jo jo, tillräckligt för att hamna på förstasidan i lokaltidningen och bli rusigt lycklig.

Täby bibliotek Ur jord är de komna

Täby bibliotek 2

En av mina kompisar tänker jag på lite nu och då. Ja, det gör jag förstås med alla mina vänner. Men just henne tänker jag på varje gång disktrasan börjar lukta ruppad utter. Hur kul är det då? Hon är världens mysigaste och roligaste, jag gillar henne verkligen. Men hon är för evigt förknippad med sur disktrasastank eftersom hon lärde mig hur man blir av med stinket och därmed kan använda trasan ett tag till.

Nu har ytterligare en vän blivit ett doftminne. Det är min bloggvän Anneli, esseus.blogg.se. Hon fotograferar som en gudinna, jag brukar säga att hon kan få havregrynsgröt att se sexig ut, så hon skulle ta författarporträtt av mig. Jag menar om gröten kan … ja, du fattar. I alla fall så kom hon susande, fart och fläkt, mycket skratt, en genomhärlig människa, lagom galen och jättekul att ha som nattgäst. Och hade med sig en present som luktade som ett komprimerat skithus i presentförpackning.

Vilka underbara ostar! Oj oj, så gott. Det var en riktig killer i den där påsen, en sån där som fick hela kylskåpet att stinka och knoddarna att yla. Så varje gång jag öppnade kylskåpsdörren i en vecka efter Anneli hade åkt: Ah. Just det. Annelis ostar. Inom parentes kan jag avslöja att den Camemberten är tidernas bästa mordvapen. Bara att ta några tuggor och sen andas på sitt offer. Stendöd. Vapnet borta.

image

I Krusidullans gäng har alla tjejer Victoria’s Secret Body Mist. En del har uppåt en sju olika dofter. Ööö? När jag var i tio, elvaårsåldern lekte jag med Barbie. I vilket fall, ibland sprejar hon i sitt rum. Har jag berättat att hon är generös? Det är hon. Det får till följd att när hon sedan öppnar dörren till sitt rum känns det som man får hela Åhléns parfymavdelning i skallen, en riktig käftsmäll som liksom rinner in i näsan och så smått förlamar hjärnan.

Sen kommer Kloker hem med ett gäng av sina kompisar. 13-åringar. De luktar inte gott. Alls. Jag har nu lärt mig att undvika hallen när ett gäng kommer inramlande, det är liksom bara ben och armar som fladdrar okontrollerat hit och dit. Och stanken. När de tar av sig skorna. Käftsmäll nummer två. Om de sedan är i hans rum med stängd dörr och äter chips. Alltså. Fotsvett i kvadrat plus grillchips. Ingen bra kombo. Madonna mia. Käftsmäll nummer tre upphöjt till tio.

Nu hoppas jag att livet återgår till sin normala hastighet. Så att jag har tid med några bloggvändor nu och då. Vare sig de doftar eller ej.

Ett tungt beslut – lättviktarna ska bort

Först vill jag tacka alla som dök upp på mitt virtuella releaseparty för Ur jord är de komna häromdagen. Eller igår. Det verkar som om alla hittade något att äta och dricka som passade. Jag hade jättetrevligt! 😉

I denna veckas bokbloggsjerka undrar Mia Eggimann vi får plats med alla böcker?
Hon säger: ”Jag har bokhögar överallt och ingen särskild struktur så jag bökar in böckerna där det finns plats. På senare tid har jag dock börjat läsa allt fler e-böcker, både på min läsplatta och Kindle, och det bästa med dem är att de rymmer i stort sett hur många böcker som helst.”

Frågan passar mig alldeles utmärkt just nu eftersom jag precis har beslutat mig för att göra mig av med en massa böcker. Jag har sju fulla bokhyllor, trots storrensningar då och då genom åren. Det är bara att inse att det inte håller. Men jag har inte sagt när jag ska rensa. Bara att. Och det gäller pocket. Men inte alla pocket. Hela min Agatha Christieserie till exempel, den går ju inte att hiva. Och att sluta läsa är ju faktiskt helt otänkbart.

image

Så tack för att e-böckerna kommer mer och mer! Marknaden är liten än så länge i Sverige, men den kommer säkerligen att växa. Jag läste för någon vecka sedan i Svensk Bokhandel (nätversionen) om ”Hundraåringen som klev … ”. Den har sålts i 548000 pappersex i Storbritannien och 700000 som e-bok. Hisnande siffror. Men det är ju några som bor där 😉 Det intressanta är att antalet e-böcker vida överstiger pappersböckerna.

Lösningen på mina överfulla bokhyllor blir alltså fler och flera e-böcker. Dels tar de ingen plats, dels är det väldigt bekvämt att läsa på paddan, ingen väntetid när man har köpt eller lånat tills den kommer. En bra grej tycker jag är att man kan byta storlek på texten, typsnitt, ändra bredden på marginalerna, färg på bakgrunden osv medan man läser. Mycket smidigt. En bidragande faktor är också att det är miljövänligare. Men jag kommer fortfarande att läsa pappersböcker. Också.