Kategoriarkiv: Blahablaha

Välklämda bröst och bröstförlängning

I dag ska jag bli klämd på brösten. Jag ser fram emot det på ett sätt, men inte på ett annat. Visst är det trevligt att bli klämd på brösten, men med måtta. Lite finess skadar inte heller.

Finessen lyser dock med sin frånvaro på mammografin. Hårt är mera ordet för dagen. Skoningslöst är ett annat ord som poppar upp i huvudet. När man tror att nu går det faktiskt inte att klämma ihop det mera, säger sjuksköterskan hurtigt: ”Åsså tar vi lite till! Går det bra?” Bra?! Urbota dum fråga. ”Stå alldeles stilla nu.” Jamen vad tror hon? Det är ingen större risk att jag ska börja skutta runt med ena bröstet i ett skruvstäd. Och att svara är det inte tal om eftersom smärtan förhindrar varje tänkbar protest. Tänk att ett bröst kan bli förvillande likt en okokt lasagneplatta. I och för sig ett gummifritt bröst, men ändå.

Jag hade en mardröm en gång: jag var på mammografi och röntgenmaskinen låste sig – i ihopklämt läge. Ajaj kan man säga utan att överdriva det allra lilla minsta. Vad händer då? Vid ett strömavbrott till exempel? I drömmen gick det inte att öppna maskinen manuellt utan jag fick dra ut bröstet. Det var inte skönt. Man pratar om bröstförstoring men här blev det en bröst-förlängning. I framtiden fick jag rulla ihop bröstet varje dag och lägga in det i behån. Rullbröst. Rulletutte på skånska. Ett styck.

Så du förstår att jag är lite nojjig inför mammografin. Men ändå så tacksam att jag får göra den. Glad för att bli plågad liksom. Men jag tänker inte göra lasagne till middag.

 

Att vakna sur

Det är ingen bra start på dagen att vakna sur och grinig. Det hör verkligen inte till vanligheterna. Jag brukar ju älska måndagsmorgnar. Nu känner jag mig lurad på den. Undrar om jag var mitt i en dröm som jag ville drömma klart? Förut kom jag alltid ihåg mina drömmar och kunde fortsättningsdrömma flera nätter i rad. Väldigt behändigt när man vill veta hur det går, det är ju så trist att vakna mitt i en cliff hanger. Men det funkar inte nu eftersom jag inte kom ihåg vad jag drömde om.

Nu kan dagen bara bli bättre, tänkte jag efter en kopp kaffe. Lite påtvingat optimistiskt av mig själv eftersom stubinen var knappt synlig. Det blev det inte.

Daghunden kom. Med diarré. Så det har varit mycket pip vid ytterdörren och många småpromenader. Stackars henne.

Webbsidan jag har jobbat med idag är nog världens fulaste. Inte mycket jag kan göra åt det. Om jag inte ska leka färgblind och strunta i hur headern ser ut. Dessutom bråkar vissa funktioner med mig. Så klart.

Och så har jag en dietdag idag. Till råga på allt är jag alltså hungrig och har en lätt huvudvärk. Förra veckans handlande på Delicatos outlet underlättar inte direkt. Jag är helt övertygad om att en rejäl dos emulgeringsmedel kombinerat med en veckas konsumtion av konserveringsmedel och en näve socker skulle lösa det mesta just nu.

image

Nu skiter jag i den här dagen. I morgon bitti kommer jag att låtsas att det är måndag. Okej? Och jag vill inte höra ett ont ord om måndagar.

 

Jag är på rymmen

Jo, jag är det ibland. Som idag när både Kloker och sambon hostar ikapp så väggarna skakar och tavlorna halkar snett då visar det sig att min Florence Nightingalegen har gömt sig. Somliga som är hemma har svårt att respektera att jag jobbar hemifrån och tittar gärna in med viktiga frågor som absolut inte kan vänta. Tycker de, alltså. Själv tycker jag att de flesta frågor är av karaktären ”kan vänta”.

Alltså inledde jag dagen på ett café med gratis wi-fi och frukost. Den sistnämnda var dock inte gratis. Men riklig och väldigt god.

20150216_083808

Med rund och trind mage fick jag bland annat iväg en faktura och hade ett långt samtal med min alldeles förträffliga illustratör Elina (se magicpen.dk så får du se) om våra framtida planer både för Kluriga Klara kan själv och nästa barnbok. Sen gick jag igenom en massa ”läsa-senare-mejl” och kikade på ett avtal för min kortroman. Och det nämner jag så där bara, som att ‘jag gick ut med soporna igår’ typ. Vi får se vad det blir innan jag jublar högt. Men då kanske omgivningen behöver öronproppar.

Eftersom jag tidigare hade bestämt att träffa en gammal jobbarkompis över en lunch gjorde jag det. Fast jag var proppmätt som en nyäten gnu – den där frukosten räckte fortfarande. Men kul att träffa honom och prata lite. Och tro det eller ej, jag fick plats med en lunch också. Duktigt.

Nu sitter jag i Täby Centrum och funderar över om de har hört mig. De, alltså någon i ledningen. Jag har nämligen länge gnällt över att det inte finns några krokar på toaletterna att hänga handväskan eller jackan på. Golvet är ofta blött och kladdigt (av vad vill jag inte tänka på, speciellt inte nu när vi har genusfria muggar här) och inbjuder inte att ställa något på. Och det är så himla besvärligt att ha handväskan i knät under den kritiska fasen av toabesöket.

Och se! Det finns numera en krok på dörren! Till och med med förklarande skylt. OCH illustrativ bild. Tänk va?

20150216_134602

Nu undrar jag bara om det är senaste mode att väskorna ska ha axelremmar eller handtag i samma tjocklek som lakritssnören? Inte ens en halv axelrem får plats på den där fjutthängaren. Och då är inte mina axelremmar särskilt feta eller svulstiga, trots att handväskan ibland innehåller diverse udda saker. (Lite snopen blev jag allt när jag för några dagar sen fick upp en häftapparat när jag skulle betala. Fast rätt häftigt ändå ;))

Så, alla ni handväsksnördar: Ska det vara axelband typ sytråd nu?

 

Jag är en bokstavsmänniska

Jag gillar bokstäver. Inte siffror. Det finns de som kallas siffermänniskor, alltså måste det finnas bokstavsmänniskor. Förutom de som har en diagnos och kallas bokstavsbarn eller bokstavsvuxna förstås.

Av bokstäver kan man skapa vackra meningar, roliga anekdoter, spännande romaner, känslosamma poem och allt möjligt nyttigt och bra. Vad kan man göra med siffror? Va? VA?!? Inte ett skit, de är bara till besvär.

Hela helgen har jag suttit med två redovisningar, en årsräkning och en slutavräkning till överförmyndaren. Så är det när man är god man. Medan jag har känt mig allt annat än god har jag suckat, slitit mitt hår, ätit godis, druckit kaffe – inget har hjälpt. Siffrorna blir helt enkelt inte mina kompisar. De är väl för kräsna de uschlingarna.

image

Titta på det här:

144

Ser du hur fult det är?

Spretigt och vasst. Säger liksom ingenting. Duger inte mycket till. Dessutom var det just den fula summan för mycket på ett ställe. Eller för lite på ett annat ställe. Det är just det som är med siffror – de är opålitliga. Vet inte om de ska vara här eller där, plus eller minus, röda eller svarta.

Till slut hittade jag felet i alla fall. Efter flera timmars hårt slit. Nä, tacka vet jag bokstäver, man vet var man har dem.

Tips, Triss och mössor

Jag får mycket trist post just nu. Det blir alltid så i början av året och speciellt nu eftersom jag håller på och roddar i både begravning, bouppteckning och årsredovisningar.

Desto roligare är det då att få ett sånt här brev:

image

Man får det för att man har lämnat en liten kommentar som är tryckvärdig. Dessutom har man haft några roliga minuter innan. Jo, för så är det att läsa de två Tjejsnackarnas krönikor i Allas (de som har hängt här ett tag vet att jag skriver reportage i Allas ibland men det är en parentes. Det ser du ju.). De är roliga, dråpliga, underfundiga och självutlämnande. Både Gunilla och Charlotte skriver oftast om sånt som i alla fall jag kan känna igen mig i, eller någon jag känner. Som nu till exempel när Gunilla berättar om när hon gick på fest med rumpan bar. Då kom jag genast att tänka på den gången jag gick på en fest där jag inte kände någon, med min rumpa i ett speciellt skick. Eller oskick snarare. Jag kanske berättar om det någon gång. Jag kan ju avslöja att alla andra tyckte det var roligt.

Ett tips alltså till dig som gillar att läsa träffsäkra, roliga krönikor. Lite yra i mössan är de, Tjejsnackarna, fast på ett bra sätt. Inget snömos alltså.

image

Annars är det mössa som gäller nu. Snö har vi så det räcker. Och håll gärna en tumme för att mina lotter ska göra underverk med min ekonomi.

Om nästa inlägg kommer från Maldiverna, Hawaii eller nåt så höll du bra i tummen.

Att göra det omöjliga

Ibland händer det. Att man lyckas göra det omöjliga. Antagligen lyckas man med det oftare än man vinner en högvinst. Jag gjorde det häromdagen.

I år blev det så att det var sambon som packade ner alla julsaker. De flesta i alla fall, man kanske inte ska begära att precis alla noteras och därmed blir packade. När jag kom hem och upptäckte detta sa jag att jag brukar lägga alla adventsstakar och adventsstjärnor, de saker man tar fram först, i ena kartongen och allt det andra julpyntet i den andra. Ingen viktig sak men det underlättar när allt ska fram nästa jul.

– Vadå? Alla tomtar och julgranspynt och julgransbelysning i EN kartong? Det är helt omöjligt, sa sambon. På ett ganska tjurigt och väldigt bestämt sätt. Och i och med det blev det livsviktigt att det faktiskt gick.
– Det går, jag brukar alltid göra så, svarade jag medan jag värjde mig mot tjurighet som bekant har en förmåga att smitta.
– ALLA tomtar, julgransmattan, julstrumporna och allt det i EN kartong?! Han stirrade på mig som om jag helt hade tappat det. Förståndet alltså.
–  Ja.
–  Alla? Stora tomten som brukar sitta … Här följde en uppräkning som inte behöver återges. Men blicken jag fick var helt övertygad om att jag blåljög.

För att göra en sur historia kort så gick det inte – allt fick inte plats.

Medan vårt julpynt ännu var i oskadat skick lyckades jag avbryta det frenetiska packningsförsöket innan det skulle övergå till packning à la mosning.

Dagen efter packade jag ner allt i lådan.

image

Det känns bra att ha lyckats göra det omöjliga. Men eftersom det här omöjliga var så lätt, tycker jag att andra omöjligheter borde vara lite mer, hmm … ska vi säga lättillgängliga.

 

 

Kvinna av idag

Kvinna av idag blir raderad från bild – igen.

Kvinna av idag blir bortvald ur historieböcker.

Kvinna av idag kan läsa att även MÄN blir sjuka av dubbelarbete.
Vilken överraskning.

Det här gäller kvinnor i västvärlden, den rika, jämställda världen.

Har vi verkligen inte kommit längre?

Deprimerande.

Deprimerande är det också att få mejl från skolan med rubriken ”Löss”. Om man är riktigt äckligt positiv kan man utropa: Fram med kammen! Kvällen är räddad!
Jag är inte äckligt positiv.

Men en liten hämnd sitter fint.

Kvinnor på bild
DN: Bortsuddade kvinnor på terrormarschen
DN:
Kvinnorna saknas i skolornas historieböcker
SVT: Pappor blir sjuka av dubbelarbete

Bland skallar och penisar

Det här med att ha en väldigt bildlig fantasi, det är inte alltid så bra. Till exempel så blir jag alltid full i fnitter när någon säger:

– Ja, jättegärna!
Eller något liknande.

image

Då ser jag personen med en jättehjärna framför mig. Och tro mig, de allra flesta ser väldigt roliga ut med en jättehjärna. Värst är när skallen jäser till en megasvamp framför mina ögon. Ja, i min fantasi, alltså. Konstigt är att de flesta blir tunnhåriga, håret räcker liksom inte till.

Ett annat exempeI är från i höstas när jag klippte mig kort och min rara frissa frågade:

– Vill du ha en snopp i nacken?

Då tappade jag målföret, hjärnan for iväg på en nanosekund och jag såg mig själv bakifrån.

Med ett manligt könsorgan dinglande lite käckt ner på ryggen.

Jag inser genast att om jag blir snoppförsedd i nacken, bör jag inte skaka på huvudet längre, inte så våldsamt i alla fall. Och jag måste faktiskt köpa en större mössa. Och hur ska det bli om jag blir lite upphetsad över något? I det här fallet spelar faktiskt storleken roll. Jag menar, det måste ju vara lättare att ha en kottemodell i nacken än en typ slanggurka. Rätta mig gärna om jag har fel.

Jag väljer att avstå från bild på min nacke. Är säker på att du kan föreställa dig alldeles själv.

2014 års nyord

Språkrådets nyordslista och ett av mina nyord

Nu har den kommit – Språkrådets nyordslista. Det är alltid roligt att se de nya orden och lära sig vad de betyder. Allt är ju inte självklart. Här är några:

Ryggprotest: Det trodde jag var när jag ligger i soffan och vägrar hämta något, göra något, laga något. Nej, det är en manifestation där deltagarna visar sitt missnöje genom att vända ryggen mot till exempel en talande politiker, något som Jimmie Åkesson fick smaka på. Hehe.

Parkera bussen: Helt klart förvirrande eftersom det inte betyder parkera bussen. Undrar vad de stackars busschaufförerna ska säga nu när de ska parkera bussen, förlåt: ställa undan bussen på därför avsedd plats. Tydligen betyder det numera att ett fotbollslag inte gör sitt bästa, ungefär. Förvirrande, som sagt.

Gurlesk: En felskrivning, hade jag sagt och låtit tvärsäker. Fel av mig. Gurlesk är en feministisk strömning med inslag av både gullighet och groteska element. Vad menar de? När Gudrun Schyman möter Piff och Puff som låter som Löfvén?

Lite åt det gurleska hållet?

Lite åt det gurleska hållet?

Klickfiske: Här tänkte jag mig att det är odlade fiskar som uppfostras med klickmetoden som man använder på hundar. Fast de apporterar inte utan hoppar upp på land och vrider nacken av sig. Men så är det inte. Det är användning av lockande eller avsiktligt vilseledande rubriklänkar på nätet, som används för att locka till klick. Jaha, vad är det med det då? Tydligen klickfiskar jag varenda gång jag skriver ett blogginlägg eftersom jag försöker jag hitta på en rubrik som ska locka till klick. Dagens rubrik är väl en riktig klickmagnet, eller hur? 😉

Normcore: Betyder alldaglighet som stilfilosofi. Men om man nu eftersträvar alldaglighet, borde man inte kalla det alldaglighet då? Att ge det ett nytt engelskt namn gör ju att det sticker ut och verkar lite spännande. Eller?

Plastbanta: Ah, en ny bantningsmetod som innebär att man ska äta massor av Lätta och kilona bara rinner av en! Fel. Det innebär att man ska minska mängden plast i sin omgivning för att undvika giftiga kemikalier. Helt klart ett ord i min smak.

Yoloa: Uttrycker YOLO har jag fått höra många gånger av Kloker när jag tycker han ska göra tråkiga saker. Därför känns yoloa helt okej. Undrar om det är att yoloa när jag på kvällen säger: Jag har ingen lust att laga mat, vi äter risgrynsgröt. Och så klämmer jag ut en risgrynsgrötskorv i kastrullen.

Selfiepinne: Ett ord som många av oss hunnit bli bekanta med. För den som inte vet är det ett stativ i form av en armförlängning som används för att ta självporträtt. Med mobilen. Fast det heter väl inte självporträtt längre, det heter väl selfie? Någon ordning får det ändå vara på språket.

Jag är inte så mycket för att ta selfiesar. Varken seriösa eller utvikande eller utmanande. Fast jag tog faktiskt en selfie på mig (ja, men självklart, annars är det ju ingen selfie! Var är dumstruten?) och mina lökar förra sommaren på Åland. Håll till godo.

20130708_180602

Ett ord som jag tycker Språkrådet har missat är tiggagilla. Det är när man tigger om att andra ska gilla ens Facebook/hemsida, men man behöver inte gilla dem. Bara man klickar på gilla. Det är mycket prat om tiggeri i Sverige, men inget om tiggagillandet. Förut var det lite fult att tigga, eller ”gå med håven” som man sa. Idag verkar tiggagillandet vara helt accepterat – till skillnad mot det tiggande som fattiga gör utanför våra mataffärer. Det är skillnad på tiggeri och tiggeri.

Om du vill testa din nyordskunskaper kan du göra ett test här. Apropå ord: heter det ta ett test? Låter mera som ett blodprov.