Kategoriarkiv: Blahablaha

Det här med prioriteringar

Vi prioriterar mycket nu för tiden: familj, fritid, arbetstid, träning, hobby etc etc. Jag har till exempel inte prioriterat bloggen den senaste tiden. En del till och med prioriterar ner saker, hur nu det kan gå till.

På tunnelbanan finns det numera prioriterade sittplatser. Egentligen borde det betyda att man ska sätta sig där först men det gör det inte.

prio1 prio3

Tur att de har illustrationer också. Och visst är jag rund om magen men jag misstänker starkt att det inte är sådana som jag som prioriteras.

Dagens toaletter brukar ha markeringar för var man ska trycka vid olika sorts spolning. På den här muggen har man inte prioriterat att göra det lätt för användarna. Är den vänstra något lite större? Eller sitter den bara högre upp? Ska man köra en ole dole doff varje gång? Eller är det ett sånt där syntest – den ena pricken är faktiskt större än den andra?

image

En kväll under middagen sa jag:

– Tänk, nu är det bara en månad kvar tills vi får en ny släkting!

Kloker gav mig en ointresserad blick och muttrade något (för er som har tonåringar vet ni att minsta lilla blick är en omvälvande händelse för mamma- och pappahjärtan, ointresserad eller ej). Sen lyste han upp och sa entusiastiskt:

– Om två veckor får vi fiber!

Det står utom allt tvivel att han och jag har olika prioriteringar här i livet.

 

Massmord i Täby!

Har du missat det? Har polisen mörkat ännu fasansfull händelse? Det kanske är ännu något som DN inte vill skriva om – än. För att en typ av invandrare sägs vara inblandade.

Det här hände i alla fall. Att de som ska sova, inte nödvändigtvis sött, invandrade och började ta över hela boendet. Så där bara, som om det vore en självklarhet. Det kunde jag förstås inte acceptera. Väggarna är gränser, eller hur?

De ville gärna vara med på mitt skrivbord. Okej, det finns lite plats kvar men snåla jag ville inte dela det med någon. Speciellt inte när de bara marcherar på som om de ägde stället. Och mig.

Det är inte alls särskilt skönt när de börjar kliva på en när man sitter där i godan ro och skriver. Och sen inträdde biverkningarna. Eller faktiskt Biverkningarna. Att varje gång det killade till någonstans, på benet, i hårbotten, på magen så trodde jag att det var en av dem. GAH! Då var hysterin på en armslängds avstånd.

Alltså återstod bara mord. Massmord.

Myra

Här har det skett ett mord.

Efter en förmiddag i invasionens och massmördandets tecken trodde jag mig ha hittat deras smitväg in. Vid golvlisten precis bredvid mitt skrivbord. Eftersom jag hade mycket att göra och ingen lust eller tid att åka iväg och köpa lämpligt motmedel och min kur med hårspray inte hjälpte (fast det luktade rätt gott) slängde jag ut en förfrågan i panik på Facebook. Finns det något som kan mota dessa små odjur, något som man vanligtvis har hemma?

Jodå, jag fick massor med tips, så snacka inte skit om Facebook. Salt, kanel och bikarbonat. Jag kastade mig in i köket och med ett triumferande vrål utrustade jag mig med sagda saker och spridde ut dem längs golvlisten i en hämndlysten yra.

Myror

Massgrav, typ. Utan grav. Men kaneldoftande. Lite julvibbar på det.

Resten av dagen satt jag i ett kanel- och hårspraysdoftande rum – jag tror inte att det har inverkat menligt på mitt förstånd. Nästa dag åkte jag till en nära boende vän och hämtade en anti-myr-dosa.

Tack Facebook och alla vänner. Friden råder åter i arbetsrummet.

 

Huvud på vift

Alla 2-dagar, alltså fastedagen i 5:2-dieten, går inte av bara farten. Nej. Hemskt mycket nej.

En del kärvar, stretar emot, gör huvudet tungt och magen högljudd. Då kan det komma tankar som: Men jag kan hålla mig vaken till 00:01 och ta mig en macka. Eller en skål chips. Chips är gott. En julvört med örtpastej och smörgåsgurka och ett glas mjölk är också gott.

Vadå?  Jag dricker väl aldrig mjölk?

Just då känns tankarna väldigt normala och kloka på något märkligt vis. Måste vara näringsbristen som slår ut känslan för vad som kallas normalt. Och vi kan väl enas om att de inte passar in i kategorin klokt.

huvud

Det är snarare ”Vem fan slängde in min skalle under en hylla? Och gick därifrån, glatt hummande på en hurtfrisk trudelutt”.

 

Jobbiga ordspråk

Gråt inte över spilld mjölk – så lyder ett av våra gamla hederliga ordspråk som du vet. Det har den där fisförnumstiga tonen över sig, lite som det hurtfriska äckligt klämmiga Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder! som någon väl påklädd nisse utbrister när man själv är nära förfrysningstillstånd och funderar på om det inte skulle vara varmt och mysigt bland fiskpinnarna i frysdisken.

Spilld mjölk att vara torrögd inför.

Spilld mjölk att vara torrögd inför.

Men mjölk var det. Okej, om man har råkat spilla en liten skvätt så gör det förstås inget. Om någon som råkade radera mitt manus på trehundra sidor som jag jobbat med i några år skulle säga lite käckt Inte gråta över spilld mjölk! skulle jag bli helt och hållet skogstokig och troligtvis en mördare. Men. Jag kan lova att den som hittade på det här ordspråket inte har varit i en bil där mjölk har spillts i ett säte. Och självklart på ryggstödet.

Den stank som för närvarande har flyttat in i vår bil med hjälp av en läckande mjölktetra i en tygkasse, den är inte att leka med. Tvärtom så är man faktiskt gråtfärdig när man tvingas köra en bit. Och då var det ändå ekologisk mjölk.

Så kommer vi osökt in på jultider (ja ja, med lite vilja så). Kommer ni ihåg när ni var små och längtade efter julen? Hur det pirrade i hela kroppen av förväntan och dagarna kröp fram i lägsta tänkbara fart? Skulle det ha funkat om era föräldrar då utbrast: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge? Nej, självklart inte. Väntan på julen var för lång, helt klart och jag är övertygad om att de flesta barn tycker det.

När jag var liten önskade jag mig alltid hett en chokladjulkalender. Något som jag nästan aldrig fick, jag tror det var en gång bara. Men jag ville alltid ha en. Därför får mina knoddar alltid en sån. Chokladbitarna är tunna, torra och oblatliknande – men det är ju ändå choklad. Godis, liksom. Varje morgon. Hurra för den!

I år har JAG fått en godisjulkalender! Den är MIN. BARA MIN och det kan inte ens diskuteras. En lakritsjulkalender (smaka på det ordet va?!) från Lakritsroten. Och den är så snygg! Djupet på den utlovar att det inte bara är små tunna flisor av lakrits i den. Och jag kan lova att jag längtar efter den första december. OCH att det är alldeles för långt dit.

image

image

image

Bara min! Tack älskade syster för den. Den är liksom en kompensation för många barndomsjular.

PS. WordPress var motsträvig idag. På datorn visas bilderna rätt, efter mycket trasslande, men på paddan har två av dem gått och lagt sig. Fattar inget.

Att förstå män, del 847

Vi har lagt nytt golv i hallen. När vi köpte huset sa vi att vi så fort som möjligt skulle byta ut den trasiga, fula parketten som låg där. Vi täckte över den provisoriskt.

Det tog bara 13 år att få dit ett nytt golv. Måste vara rekord av något slag. I somras åkte jag helt enkelt och köpte klinkers. Jepp. Och nu är det lagt. Jepp. Om man är lagd åt det masochistiska hållet kan man undra hur lång tid det ska ta innan socklarna kommer upp. Jag tycker vi struntar i det så länge. Jepp.

I helgen skulle vi äntligen kunna använda hallen igen. Jag skulle bara våttorka det. Då utspelade sig följade:

”Jag ska bara torka av golvet, sen kan vi gå på det. Vi ska nog ta och köpa en ny dörrmatta.”

”Ja!” utbrast sambon och de två små bokstäverna dröp av ordet äntligen. ”Den här gången kan vi väl köpa en riktig dörrmatta?”

På knä i hallen tänkte jag. Oj, vad jag tänkte. Och skurade. En riktig dörrmatta? Har vi haft oriktiga dörrmattor förut?

”Vad menar du med riktig dörrmatta?”

”Ja, en riktig, inte en sån där som vi har nu”, förtydligade han på mäns vis.

Cellen jobbade förtvivlat i min skalle. Den gamla dörrmattan kallade jag för en riktig dörrmatta, den var ju liksom född som dörrmatta. Det har alla våra dörrmattor varit.  Vi har inte direkt använt örngott eller gamla bruna strumpor med en blomslinga på som dörrmattor. Ihärdig som jag är frågade jag igen:

”Vad är en riktig dörrmatta? Jag förstår inte vad du menar.”

”Inte en sån där sladdrig, i tyg, utan en riktig.”

Dörrmatta i tyg? TYG? Vad menade han? Efter några rundor till som inbegrep ordet riktig visade det sig att han pratade om trasmattan i tvättstugan. Som vi inte använder varken som in- eller utgång och därför alltid har varit helt dörrmattefri.

Och hur kom tvättstugan in i bilden?!

Det nya golvet. Längst upp en dörrmatta. Om den är falsk eller riktig låter jag vara osagt.

Nä, det här med att förstå män, det kräver flera lektioner.

Hur som helst är jag verkligen nöjd med golvet. Dörrmattan, äkta eller falsk, riktig eller oriktig får ligga där så länge. Och som vi vet kan så länge betyda SÅ länge.

PS. För några år sedan skrev jag Vad jag inte förstår med män. Del 1 (av 782. Ungefär). Det är tydligt att jag inte blivit klokare med åren, är ju uppe i 847 nu. Hur ska detta sluta?

Man är väl flexibel

En av mina favoritbutiker har börjat sin rea. Eftersom det är en butik av den dyrare varianten är reorna välkomna. Som vanligt är jag på jakt efter en jacka. Det är svårt att köpa jacka, tycker jag, jag har någon sorts jackproblem. Och därför har jag alltid brist på dem. Men nu jäklar i min lilla låda skulle det bli en jacka! Och en top, det behöver jag också.

Sagt och gjort.

Med bestämda steg klev jag in på PePes och fick snabbt realäget under kontroll. 50%: allt åt höger, 30%: rakt fram och ajabaja för att titta på det närmast disken (ingen rea där). Jag gick åt höger.

Med lika bestämda steg klev jag ut ur butiken en halvtimme senare. Med …

image

Nu kanske de skarpögda och smarta invänder och säger att det där är ingen jacka. Inte heller en top. Nä. Så rätt så. Men jag sa ju att jag har svårt att köpa jacka. Skor är jag bättre på.

Så nu till midsommar praktiserar jag lite som Askungens elaka systrar. För inte nog med att de där turkosblå sakerna är knepiga att ha över axlarna – de är dessutom en aning för små. Men det var ju halva priset.

Och apropå midsommar, ska du klä en midsommarstång? Det ska inte jag. Förvisso inte på detta makabra sätt. Är inte det olagligt?

Midsommarstång

Bild snodd av Facebookvännen Pebbles Karlsson Ambrose.

Och vem är Tord Levin som ska hängas ut (upp) på detta sätt?

Jo, visst är jag flexibel. Så pass att jag utan problem kan köpa skor istället för jacka. Men hänga barn i midsommarstången, nej där går min gräns.

 

Banta med brie!

Gissa om jag har haft fullt upp? Och fortfarande har. TIll råga på allt började min dator krångla förra helgen. Så nu har jag fått låna Krusidullans dator. Men än är jag inte helt knäckt.

Knäckt

För jag har råkat ramla över glada nyheter! Två stycken till och med. Den första är att ost är bra för vikten. Ja, just det, FÖR vikten, inte emot, som vi är vana att höra. Dessutom får man ett långt liv om man äter massor med ost. Jippie! Både gammal och smal, inte illa det.

Brie

Den andra är att champagne är bra mot demens. Okej, kan vara bra mot demens. Det är i alla fall bra för minnet. Undrar hur det blir om jag börjar dricka en massa champagne, jag som redan har så bra minne (brukar sambon säga med ett inte alls glatt tonfall ibland). Mest undrar jag om det går lika bra med mousserande vin. Riktig champagne är ju rätt dyr. Och så undrar jag om man ska byta måltidsdryck på äldreboendena? Av någon anledning har jag svårt att tro det.

Champagneglas

Hur som, nu ser jag fram emot ett långt smalt och liv kantat med brie och andra goda ostar. Att jag dessutom allt som oftast är lite på snusen ser jag som ett plus.

 

Skrämmande

Det finns mycket som är skrämmande. Till exempel den här skylten:

image

Jag vet dock inte vad som är mest skrämmande med den. Antagligen det faktum att den ens existerar. Eller kanske anledningen till att den existerar.

Men hallå!!! Att inte få åka hiss själv när man är under 14 år?!

Kan vara så att barnen här blivit skadade redan som pyttesmå av sina leksaker. Vem skulle inte behöva en hand att hålla i och många timmar på soffan under idogt navelskådande om man fått denna läbbiga docka, snart mördad, att leka med som liten?

image

Eller är det min skräckfantasi som går för högtryck nu?

Kökets snuskigaste pryl

Det är inte ofta det är framme, det snuskigaste vi har i köket. En del tycker att disktrasor är riktigt läbbiga. Men dem kan man ju slänga då. Eller slänga in i tvättmaskinen.

Det gör man inte ostraffat med ett våffeljärn.

Ser du hur det glänser fettigt? Fast jag har torkat och torkat och haft mig. Urk.

Varje gång jag använder det, och det blir inte så ofta men på Våffeldagen är det ett måste, så funderar jag på hur i hundan (som Lina i Emil skulle ha sagt) det är meningen att man ska hålla det fräscht. Man har ju smält smör i och smör blir härsket. Precis som Krönikörer som kan härskna till ibland.

En liten skvätt härsken blev jag idag. Jag var på en informationsträff för eventuella gode män för ensamkommande barn. Jag har varit god man för en dement kvinna (i det här inlägget Hur mycket pengar? kan du läsa om en av sakerna jag varit med om som god man) som dog i januari och har funderat på att hjälpa något av dessa stackars barn nu istället. Här i rika Täby där jag bor är det väldigt ont om boenden och familjehem finns det INGA. Bah! Bara det kan ju få en hel bytta Bregott att härskna i en handvändning. I mitt bostadsområde har ett helt hus stått tomt i säkert 1,5-2 år. Det var förskola förut, det har nyrenoverat kök, två badrum, flera sovrum, kommunen äger huset, det är bara att flytta in! Så vad är problemet?!

– Åh, det är flera som ska involveras och samarbeta om detta, och det tar tid, svarade tjänstemannen och log förnumstigt.

Jag undrade om de inte skulle ta och gå en kurs i samarbetsteknik om det ska behöva ta två år för att komma överens. Lite med glimten i ögat, men jag tycker det är uruselt. Behovet är ju skriande, borde man inte kunna rappa på lite då?

Ja, som sagt, man kan härskna till ibland. Tur att dagen avslutades med våfflor, hemgjord jordgubbssylt och vispgrädde.

 

Välklämda bröst och bröstförlängning

I dag ska jag bli klämd på brösten. Jag ser fram emot det på ett sätt, men inte på ett annat. Visst är det trevligt att bli klämd på brösten, men med måtta. Lite finess skadar inte heller.

Finessen lyser dock med sin frånvaro på mammografin. Hårt är mera ordet för dagen. Skoningslöst är ett annat ord som poppar upp i huvudet. När man tror att nu går det faktiskt inte att klämma ihop det mera, säger sjuksköterskan hurtigt: ”Åsså tar vi lite till! Går det bra?” Bra?! Urbota dum fråga. ”Stå alldeles stilla nu.” Jamen vad tror hon? Det är ingen större risk att jag ska börja skutta runt med ena bröstet i ett skruvstäd. Och att svara är det inte tal om eftersom smärtan förhindrar varje tänkbar protest. Tänk att ett bröst kan bli förvillande likt en okokt lasagneplatta. I och för sig ett gummifritt bröst, men ändå.

Jag hade en mardröm en gång: jag var på mammografi och röntgenmaskinen låste sig – i ihopklämt läge. Ajaj kan man säga utan att överdriva det allra lilla minsta. Vad händer då? Vid ett strömavbrott till exempel? I drömmen gick det inte att öppna maskinen manuellt utan jag fick dra ut bröstet. Det var inte skönt. Man pratar om bröstförstoring men här blev det en bröst-förlängning. I framtiden fick jag rulla ihop bröstet varje dag och lägga in det i behån. Rullbröst. Rulletutte på skånska. Ett styck.

Så du förstår att jag är lite nojjig inför mammografin. Men ändå så tacksam att jag får göra den. Glad för att bli plågad liksom. Men jag tänker inte göra lasagne till middag.