En morgon i tårar

Precis som så ofta kikade jag igenom mina mejl och sociala medier efter frukost. Medan kaffet gjorde sin verkan tittade jag på en film som någon lagt ut på Facebook, något som jag ytterst sällan gör. Skulle jag titta på alla de filmer som vänner lägger ut skulle jag inte hinna med något annat. I alla fall, den här filmen visar hur några turkiska fiskare ser ett bylte på havet – de tror att det är ett barn. De skyndar sig dit och hittar TRE små barn i flytvästar. Det minsta är bara en liten knatte, inte ens två år. Han ligger livlös i sin för stora flytväst. De andra barnens skrik skär i min själ.

Vid det här laget rinner tårarna ner för mina kinder. Jag fylls av tanken: Tänk om det vore mina barn? Tänk om det var så krisigt i Sverige att jag skulle välja den sketna farliga båten framför att stanna kvar? Då kan man vara säker på att jag skulle vara helt och fullt övertygad om att det var ännu farligare att bli kvar i mitt hemland. (Och en smått ilsken tanke till den fiskare som filmade. Men de hjälpte ju barnen, det hade inte gått fortade utan filmning. Lite obehagligt ändå. Tänk om barnen varit döda?)

Jag tror inte att vi som har vuxit upp i trygga, krigsfria Sverige kan föreställa oss hur det känns. Att utsätta sina barn för något så farligt, hur nära panik är man inte då? Men vi kan försöka. Vi måste försöka. Jag är övertygad om att det inte finns någon normalt funtad förälder som utsätter sina barn för dödsrisker om de har ett annat val.

Dagsfärska bilder från Grekland visar spridda flytvästar i vattnet.

SvD. Bilder från Grekland visar spridda flytvästar i vattnet efter en av de senaste båtkatastroferna. Foto: AP.

Den lille pojken i vattnet då? Fiskarna fick upp honom i sista sekund. Han hade slutat andas men de fick igång honom. Att se de tre barnen återförenas med sina föräldrar, att se deras tacksamhet – dags för en ny ström utefter kinderna.

Blödig har jag alltid varit. Numera säger man stor empatisk förmåga. På Wikipedia står det så här (förkortat): Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra.

Är det så att många i vår värld saknar empatisk förmåga? Ja, tyvärr, blir mitt svar. Man behöver absolut inte börja gråta för allt elände man ser och hör – men känna, det borde alla.

Nyare forskning har visat att tittandet på bra tv (jag törs gissa att matlagnings- och ungkarlstävlingar inte är inkluderade) utvecklar vår empati och emotionella intelligens. Det kan nog vara så, men jag var blödig långt innan jag började titta på tv. Som liten plockade jag upp björkhängena från marken och gömde dem under sängen. Det var så synd om dem som ingen ville ha, tyckte jag. Jo, det kan ju vara måtta på empatin.

Eftersom bra drama utvecklar den emotionella intelligensen är det helt okej att slänga sig i soffan och titta på ett avsnitt av Homeland nu. Och ingen kan komma och säga att det är förslappande att titta på tv. Nu får vi fundera på hur vi ska få alla krigsgubbar och stridsnissar, det är ju sällan kvinnor som startar krig – sug på den! – att börja titta på Downton Abbey, Homeland och andra serier.

14 tankar kring ”En morgon i tårar

  1. Musikanta

    Fint inlägg. Tur att jag slapp filmen – då hade jag inte somnat på kvällen. Skönt att den lille pojken överlevde i alla fall. Som du skriver – man kan aldrig ta in vidden av eländet helt och hållet. Jag tänker bara på om mina tre minsta barnbarn hade varit i den situationen. Hoppas situationen löser sig så vi kan fortsätta att hjälpa dem som kommer hit.
    Ingrid

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Tack. Jag förstår inte hur man kan undgå att bli berörd – tydligen sträcker sig inte min empati så långt.

      Svara
  2. Comsi Comsa

    Det är nog bara om det värsta redan skett som en förälder skickar sina barn i en båt…
    Kan inte ens föreställa mig hur det känns…

    Svara
  3. Freja

    Jag har samma känsla, det svider i hjärtat. Inte bara för barnen utan för alla som riskerar livet för att komma undan kriget. Och jag fattar inte dem som tycker att vi inte har råd… Om vi inte har råd att rädda liv, då är vi verkligen inte värdiga att kallas människor! Jag försöker uppfostra mina barn efter samma synsätt, och tänkte ibland när de var små att jag lyckats lite FÖR bra när turen till och från skolan tog en evighet för att alla maskar som kommit upp på asfalten måste räddas innan solen torkade ut dem…

    Svara
  4. KajsaLisa

    Jag tror det viktigaste är att vi inser att trots allt är det dom som har problem inte vi. Ibland när man hör debatten låter det ju som vi svenskar är drabbade av en flyktingkris. Vi kallar det kris men för dom är det katastrof.

    Svara
  5. Micke

    Jo..man blir ju berörd….men jag tror att ju mer man ser ju mer avtrubbad blir man.
    Men ser man det på en filmsnutt blir det ju en annan grej än om man bara läser det i tidningen.

    Ruggigt vad många går igenom för att få trygghet….som du skriver…svårt att leva sig in i det känslomässigt.

    Ha de bäst nu iallafall.

    Svara
  6. Ama de casa

    Ja, fy vad mycket otäckt som händer runt om i världen… Tyvärr finns det en del kvinnor också som drar igång krig. Att det är mest män som gör det beror nog på att dom är så många fler där högst uppe i makthierarkin. Makt verkar stiga människor åt huvudet så dom blir helt galna…

    Sorgligt att det måste finnas så många flyktingar som griper efter det där sista, livsfarliga halmstrået.

    Svara
  7. Mia

    Instämmer i att det verkar som om många saknar inlevelseförmåga! Eller avskärmar sig? Jag läste någonstans att någon t.o.m ifrågasatte om döda pojken i havskanten verkligen var ett barn!? Det kunde vara en docka! Hur är man funtad när man ens får en sådan tanke i skallen?

    Om TV:n höjer vår empatiska förmåga!? Tja, vad vet jag. TV:n har ju också anklagats för att vi blir mindre empatiska, att vi inte inser att sparkar mot skallen eller annat våld skadar människor. De på TV:n reser sig igen. Så den frågan kan säkert diskuteras länge… 😉

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Ja, jag läste det också. Så hemskt att det är svårt att hitta ord.

      Här gällde det BRA tv. Tror inte att den typen av våld har någon bra effekt.

      Svara
  8. Karin på Pettas

    Det är svårt det här.
    Jag tror på empati och på mänsklighet men jag vet också att det finns helt känslokalla typer som bara tänker på egen vinning och som är helt skrupelfria. Empatin finns men den finns inte där den behöver finnas. Det är där på stränderna det behövs människor som tar emot alla som flyr, det är där det behöver finnas säkra båtar och flyktvägar. Vi har ju inte stor möjlighet att hjälpa dem som är där, hur gärna vi än vill. Hjälpen måste finnas där nöden är som störst. Sedan får vi andra ta emot alla som överlever grymheten över havet och ta emot dem med så öppna armar/bidrag, m.m. som vi bara kan ge dem för ett bättre och tryggare liv. Vi får förstås inte glömma att det görs stora insatser i Italien, Grekland, Turkiet osv. Det finns en hel drös med fartyg som befinner sig på Medelhavet för att hjälpa dem som är i nöd men det är inte tillräckligt. Hur få bukt med all korruption i länderna där de kommer ifrån? EU, FN och alla organisationer av tyngd borde få ordning på den biten….men varför händer ingenting? Under tiden får vi andra göra allt vi förmår att hjälpa dem som verkligen behöver hjälp.

    Karinkram

    Svara
  9. Gunnel

    Det är otroligt att människor kan var så grymma. Man kan ju undra om de som startar krig och annat elände är helt känslokalla. Nog måste de väl ändå ha någon anhörig de bryr sig om? Kanske de har det, men de har då inte förmågan att leva sig in i hur deras agerande drabbar oskyldiga människor. Det är alltid värst när barn drabbas. Alla barn ska ha rätt till en trygg uppväxt, och det göt ont i hjärtat när man ser vad många får uppleva. Ha en trevlig vecka.

    Svara
  10. SKRIVDIVAN

    Jag har inte sätt filmen men det räckte att läsa ditt inlägg för att jag skulle känna sorg och smärta i bröstet. Men det är svårt att förestålla sig hur det verkligen är på riktigt :/

    Svara
  11. Pernilla

    Det har nog alltid funnits människor som saknar empati. Läste nyligen en bok som utspelade sig i gamla testamentet. Jag behöver nog inte gå in närmare på att de både saknades empati och fanns de som hade överflöd.
    En av dotterns klasskompisar har tagit emot ett ensamkommande flyktingbarn. Så liten, så ensam och inget vet hon. Hon säger inte ett knyst. Det gör ont i mitt hjärta så det brister.
    /P

    Svara

Lämna ett svar till Krönikören Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.