Våra älskade orkade inte leva

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

Idag har jag den äran att gästbloggas av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. I februari släpps hennes reportagebok ”Våra älskade orkade inte leva” där anhöriga öppenhjärtigt berättar om hur det är att vara anhörig till någon älskad som tagit sitt liv. En bok om ett tabubelagt ämne som säkert kan stötta andra i samma situation.

Eftersom jag själv intervjuar och skriver reportage var jag nyfiken på hur det är att intervjua någon man inte känner om ett så svårt ämne. Därför bad jag Joanna berätta om det. Varsågoda!

——————————————————————————————————————————–

Som journalist har jag intervjuat ett par statsministrar, ett stort antal popstjärnor och en och annan direktör. Men allra mest har jag ändå intervjuat det som brukar kallas vanliga människor. Människor som du och jag. Människor som varit med om något och har något att berätta. Vartenda möte, alldeles oavsett vem det handlat om, har varit både intressant och givande.

Joanna Björkqvist

Joanna Björkqvist

I min reportagebok Våra älskade orkade inte leva, som släpps den 16 februari, intervjuar jag åtta personer som mist en nära anhörig genom självmord. Det har varit väldigt speciella intervjuer eftersom förutsättningarna varit ganska annorlunda jämfört med att vara nyhetsreporter på Sverige Television eller dagstidningsjournalist.

På SVT var det snabba klipp som gällde. Intervjun varade på sin höjd någon kvart och ett inslag var sällan över två minuter långt när det sändes. Dessutom var det deadline samma dag. Samma sak gäller i tidningsvärlden. Oftast gör man en eller två artiklar på en dag och nästa dag är det något annat på agendan.

Arbetet med reportageboken har varit tvärtom. Här har det funnits gott om tid att samtala och ingen av intervjuerna har varat under fyra timmar. Ibland faktiskt uppemot sex. Och sidorna i boken har blivit minst femton men ofta fler än så.

Omslag Våra älskade

Vi, den intervjuade och jag, har tagit oss tid att tala om många detaljer för att ge en fyllig bild av det som hänt. Frågorna jag ställt har varit många och svaren jag fått väldigt öppna och generösa. Många gånger har jag rörts till tårar och samma sak har upprepats när jag suttit vid datorn och skrivit ner historierna efteråt. Det har varit fullständigt omöjligt att inte bli berörd av allt mina intervjupersoner gått igenom. Alla dessa upplevelser, tankar och känslor. De kommer nära.

Känslorna har varit det som genomsyrat berättelserna. De anhöriga har berättat hur det kändes i samma sekund som de fick veta att deras älskade tagit sitt liv, hur de gått vidare i sorgen och hur det känns när folk ställer frågor. De berättar också vilken hjälp de fått och hur de önskar att de bemötts.

De flesta jag intervjuat har jag träffat på ett ställe som betyder mycket för dem och det gav en extra dimension till deras berättelser. Det kändes väldigt rörande att få sitta på samma klippa som en älskad son brukade sitta på och det kändes som ett knytnävsslag i magen att besöka en annan älskad sons grav och se siffrorna på stenen. Så ung han var.

Eller när en dotter tände ett ljus för sin mamma i minneslunden. En mamma som tog sitt liv för två decennier sedan.  Så mycket hon missat av sina barn.

Det är i nära möten med andra individer man själv växer som människa. Tårarna trillar, hjärtat bultar och perspektivet vidgas.

Men det känns ändå fint.

——————————————————————————————————————-

”Våra älskade orkade inte leva” och Joannas andra böcker finns bland annat på Adlibris och Bokus. Om du vill läsa mer av Joanna kan du titta in på hennes blogg Bokcirkelflickorna. Jorå, boknördar är vi.

23 reaktion på “Våra älskade orkade inte leva

  1. Rantamor på näthinnan

    För mig känns detta väldigt nära just nu i dagarna.
    Vår granne tog livet av sig på trettondagsafton och hittades först i fredags.
    Här i vår bostadsförening känner vi en stor sogr och skuld idag, varför såg vi ingenting,
    varför förstod vi ingenting. Varför hörde ingen bilen gå i garaget, varför saknades han inte genast,
    varför, varför varför.
    Och stackars hans anhöriga hans barn som blir kvar med alla frågor och all skuld.
    Lessamt så lessamt….

    Rantamor.

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Åh, vad sorgligt. Hoppas han lämnade en förklaring till sina barn så de ska slippa undra. Försök komma ihåg att ni inte behöver känna någon skuld, fast jag förstår att det är lätt att göra det.

      Svara
    2. Joannabq

      Jag förstår att ni undrar varför och känner verkligen med er. Ett självmord lämnar så oerhört många frågor och svåra känslor efter sig… För otroligt många människor… Tänker på er!

      Svara
  2. Pingback: Gästbloggare hos Lotta Modin | Joanna Björkqvist

  3. Musikanta

    Man får innerligen hoppas att man slipper en sådan sorg som det måste innebära för de efterlevande. Bra att någon tar upp ämnet i en bok.
    Ingrid

    Svara
    1. Joannabq

      Tack, Musikanta, för att du tycker att det är bra att någon tar upp ämnet. Jag kände att det var så viktigt att jag var tvungen att göra det, trots att det var jobbigt att skriva ibland. Jag blev oerhört berörd av mina intervjupersoner och deras historier.

      Svara
  4. Marina

    Oerhört tragiskt för alla inblandade när det händer. Och alla skuldkänslor som kommer även om man kanske vet att det inte fanns något någon kunnat göra, en vetskap som inte spelar någon roll, för funderingarna finns alltid ändå…

    Svara
    1. Joannabq

      Exakt så är det, Marina, många anhöriga har i många år försökt att hjälpa sina nära, men det har inte gått. Funderingarna om man gjorde tillräckligt finns där ändå. För andra kom självmordet som en blixt från en klar himmel och även det kan ge skuld. Varför såg de inget alls? Svårt oavsett hur det är…

      Svara
    1. Joannabq

      Ja, Freja, den var så svår och tung att skriva. Det har gått åt många näsdukar. Samtidigt kände jag att den var så viktig att jag var tvungen att skriva den. Och idag är jag glad över att jag rodde projektet i hamn. Hoppas du orkar läsa den när den kommer, för det finns faktiskt ljusglimtar i den också. Och väldigt mycket kärlek.

      Svara
  5. Pernilla

    Jag har inte så stor erfarenhet, som tur är. Men en vän avslutade sitt liv och han lämnade två barn att bli utan sin pappa. Jag var väldigt arg på honom i många år. Hade väldigt svårt att förstå det som jag kallade ”feghet”.
    /P

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Skulle tro att det är en rätt vanlig reaktion. Hoppas att barnen fick en förklaring.

      Svara
    2. Joannabq

      Flera personer i min bok har känt stor vrede när nära anhöriga tagit sitt liv. Det är helt naturligt. Men samtidigt är ångesten så svår att de inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv och på det sättet är det inget val de gör. Man skulle bara önska att de kunde söka och få bra hjälp så det slapp hända…

      Svara
    1. Joannabq

      Tack så mycket, Lena, för att du blir berörd. Det gör mig glad, för jag har själv blivit oerhört berörd av mina intervjupersoner och deras historier. Deras berättelser förtjänar att uppmärksammas, för de har viktiga saker att berätta… Hoppas du orkar läsa så småningom för allt i boken är inte nattsvart!

      Svara
  6. Veiken

    Det är en oerhörd tragik när någon inte orkar mer och ingen har sett vad som var på gång. det kan inte vara lätt att vara anhörig när sådant händer!

    Svara
    1. Joannabq

      Det är riktigt tufft när det händer, Veiken. En mamma i min kommande bok berättar att hon kämpade för sin son i hela fjorton år, så hon visste alltför väl vad som var på gång, men hennes insatser hjälpte inte, tyvärr. Ibland såg det mörkare ut och ibland ljusare, men bra blev det aldrig. Till slut tog han sitt liv i alla fall. Fruktansvärt sorgligt.

      Svara
  7. Tjejsnackaren

    Är själv reporter och blir djupt imponerad över att du tar dig an detta svåra ämne. Säkert är det till hjälp för många som läser och även för de intervjuade, som får möjlighet att prata om det skedda med någon som verkligen lyssnar och finns där.

    Svara
    1. Joannabq

      Tack, Tjejsnackaren, för dina fina ord. Det var ett tufft jobb, men samtidigt blev det lite som terapi för de anhöriga och det i kombination med att de kände att de kunde hjälpa någon annan genom att berätta sin historia gjorde arbetet med boken lite lättare. De har verkligen varit fantastiska, alla de anhöriga!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *