Mitt möte med Kim Anderzon

För ungefär två år sedan hade jag den stora glädjen att träffa denna speciella kvinna. Kim Anderzon hade varit en av mina favoriter sedan jag sett, eller snarare upplevt, pjäsen ”Vivagina” på Mosebacke och att möta henne kändes stort. Och väldigt roligt.

Det blev ett oförglömligt möte. Sällan har jag träffat och intervjuat någon som var så i nuet, så fokuserad och så generös med sig själv och sin tid. Hon var ju rolig också och skrädde inte på orden. Efter en stund var det som att prata med en gammal bekant, hon bad om råd (hon var lite nervös inför sitt installationstal på Mittuniversitetet där hon blivit utnämnd till hedersdoktor) och hon rekommenderade mig en klädbutik. På typiskt Kim Anderzonmanér kunde hon byta samtalsämne tvärt och mitt i något om sin historia säga:

– Du gillar turkost, eller hur? frågade hon mig vid ett tillfälle, lade handen på min arm och hennes knallblå vackra ögon träffade mig som laserstrålar.

Där satt jag i min turkosa tunika, min lika turkosa väska stod på golvet och mina turkosa naglar var inte direkt osynliga. Så tipsade hon mig om Boutique Turquoise, tror jag den hette, på Söder.

IMG_5924 - Kopia

Kim med sin hund Kelly. Bakom skymtar hagarna där hennes får och hästar gick. Promenader med hunden var ett sätt att återhämta sig och kunna andas ut, berättade hon. Fotot fick hon och använde på sin Facebooksida.

Vi gick in i huset för att titta på en del foton, hon hade en hel vägg i hallen mer eller mindre täckt med fotografier från olika pjäser och filmer. På ett foto var det hon och kungen och det var hon väldigt stolt över. På min fråga om hur det gick ihop med hennes radikala feministgrund skrattade hon glatt och sa frankt:

– Jag är smygrojalist!

Det är så jag vill komma ihåg Kim Anderzon, en väldigt levande kvinna som stod för sina åsikter. En intensivt blå blick, en vilja att förändra världen och en benhård tro på att det går. Och det gärna med en punchline. Som hon sa:

– Man kan inte sitta och vänta på att någon ska bjuda upp, det är bättre att fixa själv.

IMG_5921 - Kopia

Kim i sitt kök med en del av sina egenhändigt plockade kantareller.

Naturligtvis visste jag att hon var sjuk i cancer, men jag blev ändå bestört och ledsen när tv-nyheterna meddelade att hon gått bort i fredags. Det var alldeles för tidigt, hon hade så mycket kvar att ge. Men så typiskt henne att avsluta med en hejdundrande fest för sina närmaste och vänner. Hatten av för Kim Anderzon.

Kim, jag hoppas att du rider i full fart över gröna ängar i en värld som uppskattar dig, en värld som inte har ”mannen som norm”, en värld där ”nödvändig teater” inte behövs.

DSC_0245

Avslutningsvis ska jag berätta att tidningen som beställt reportaget plötsligt ändrade sina planer: det skulle inte bli någon ny tidning i Vallentuna. Vad Kim Anderzon sa när jag ringde och berättade det, ska jag inte skriva här. Jag tror att ni kan föreställa er det själva.

Mina tankar går till hennes livspartner, barn och barnbarn. She was one of a kind.

Fuck cancer.

20 reaktion på “Mitt möte med Kim Anderzon

    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Precis! Om du varit med som fotograf hade vi haft jättekul, det är jag övertygad om. Fotografen som var med var både trevlig och duktig – men hon var ju inte du 😉 Jag tog bara några foton i all hast.

      Svara
  1. Karin på Pettas

    Jag tror att de som är på andra sidan, är väldigt glada över att Kim har ”skramlat” in i deras värld.
    Vi på vår sida minns henne med stor glädje och kommer att sakna henne.
    Hon är en av mina favoriter och jag bänkade mig genast framför tv-n för att se de otaliga repriserna
    på Göta kanal bara för att få vara med om henne.
    Tack för ditt fina inlägg om Kim!

    kram

    Svara
  2. Gunnel

    Vilken ynnest att få ha träffat och pratat med henne. Jag såg med föreställningen Vivagina med henne och hon kan verkligen skifta snabbt mellan humor och allvar väldigt snabbt. Kram

    Svara
  3. Lena i Wales

    Kims bortgång var en nyhet för mej som utlandssvensk. Vad tråkigt att höra. Har alltid gillat henne som skådespelerska. Fint skrivit om henna av dej. Tack!

    Svara
  4. Bosse Lidén

    Tack för att du delade med dig av ditt möte med henne. Jag har alltid uppfattat Kim som en härlig personlighet. Cancer borde förbjudas. Kram Bosse

    Svara
  5. Tjejsnackaren

    Ett fint minne, och så roligt att bilderna finns kvar. Visst är det en smått fantastisk känsla när man får förmånen att intervjua någon som man upptäcker att man har så mycket gemensamt med. Kim Anderzon verkar ha varit en kvinna med både integritet och personlighet, så tråkigt att hon inte fick vara kvar hos oss längre.
    Kram!

    Svara
  6. Marina

    Så mysigt skrivet! Jag förstår att det var ett härligt möte med en underbar människa. Och jag är helt övertygad om att Kim lämnat många fantastiska minnen efter sig.

    Svara
  7. Decdia

    Jag har dålig koll på henne som artist men berördes av hennes bortgång. Så tragiskt även om hon dog så som jag skulle velat göra… först en jättefest och sen bye-bye.

    Svara
  8. Freja

    Mitt livs första (och fortfarande ett av de få) teaterminne är en bussresa till närmsta stad med mamma för att gå på Pistolteaterns uppsättning av Dario Fos ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” med Kim i en av rollerna. En helt magisk upplevelse! Efter det har jag alltid känt en särskild värme varje gång jag sett henne, och sällan har jag känt mig så ledsen när någon jag faktiskt inte känner dött…

    Svara
  9. Ergo sum

    Nu hade jag ingen särsklid relation till just Kim – men din text var vacker och hon var hursomhelst alldeles för ung för att gå bort. Håller med dig – fuck cancer!

    Kram

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *