Yrkesprövning. I dubbel bemärkelse.

Jag har varit på tre olika biblioteks sagostunder den sista tiden och läst bland annat Kluriga klara kan själv.

På det första biblioteket satt ett stort dagisgäng tillsammans med några fröknar (jag vet, det heter förskola och pedagoger) i en u-formad soffa. Jag satt mitt emot på en stol. Så fort något barn försökte säga något hyssjade en fröken. Det blev alltså ingen kontakt, ingen kommunikation. Det hela var lite stelt, kan man säga.

På nästa bibliotek fick jag välja själv. Jag valde golvet framför stolarna i biosittning och samlade barnen runt mig. Några småsyskon kravlade runt med lika kravlande föräldrar bakom, som försökte viska ”Nej Astrid, inte dra i boken!”. Du vet sån där typisk föräldraviskning som inte alls är någon viskning utan går genom blyväggar alldeles smärtfritt. Det var smålivat och mysigt och barnen ville höra saga efter saga.

Det tredje biblioteket är nybyggt. Fräscht och färgglatt med en speciell bokläsningshörna med sittkuddar i olika nivåer.

Bibliotekarien som brukar hålla i sagostunderna sa till barnen:

”Idag är det inte jag som läser, det är den här tanten som ska läsa!”

Och nu vet jag precis hur Ferdinands mamma kände sig. Tant? Who – me? Det var det fräckaste! Jag har aldrig tänkt på mig själv som tant. Smått indignerad –  är det ett tantord? – i så fall ändrar jag till stött (nej, det låter tantigt det också!), jag ändrar till … äh, jag skiter i den här meningen.

Nu blev det lite livat i alla fall. Barn runtom på alla håll och kanter med fröknar som tillät dem att komma med infall. Precis som det ska vara, tycker jag. Det är helt okej att bli avbruten mitt i texten av en treåring som vill berätta att hon har gjort precis samma sak som Klara, eller den lille killen som sa att han aldrig klär på sig själv som Klara gör – det gör hans pappa.

Nu är det ju så med barn att hemtamhet står i direkt korrelation med antalet ord. Och ordens volym.
”Jag är törstig!”
”Jag måste kolla om min mamma är här!”
”Den där boken (vrider boken ur min hand och pekar på baksidan) har jag läst!”
”Får jag känna på din ring?”

Den lille som satt på min högra sida blev till slut så hemtam att han satt och fyndade. Dessvärre kom alla fynden från hans näsa. Och så liksom råkade han dra fingret längs min ärm, så att fingret blev fit for fight att göra nya fynd.

Ja ja. En yrkesprövning att lägga till erfarenhetsbanken.
Nu vet jag hur sagotanter har det.

 

26 reaktion på “Yrkesprövning. I dubbel bemärkelse.

  1. Bosse Lidén

    Hej Tant Lotta!:)
    Såg häftigt ut på sista bilden. Jag vet hur det är. Jag har läst många sagor för barn på bibliotek, förskola m.m. Alltid en utmaning. Allt kan hända. Jag gillade den där spontaniteten som samtidigt var en bra träning för mig själv att på nolltid fixa en passande kommentar och samtidigt glida tillbaks till bokens handling igen. Stor skillnad om det var i en barngrupp där jag kände till personligheterna. En del vuxna kunde också bli störningar. 🙂
    Minns första gången ett gäng grabbar skrek gubbjäv… åt mig. Jag kom cyklande och vände mig om. Undrade var de såg någon gubbe någonstans. Då var jag runt 25 år.
    De där fynden lät lite äckligt. En stor prövning. 🙂

    Svara
  2. Ann-Mari

    Vet precis hur det känns – jag har också blivit ”tantad”. Dessvärre av en bekant, som sa det till sin lilla dotter. Efter att jag reagerade på det och rättade till misstaget!, tyckte han att det var så kul och att han fortsatte med det…för en person är jag alltså ohjälpligt och motvilligt ”tant Ann-Mari”…
    Vilken härlig läshörna i det tredje biblioteket 🙂
    Vilket förtroende du skapar…ja, en del småttingar har tydligen lite väl mycket fötrolighet 😉

    Svara
  3. Åse

    Det där fynden var kanske inte så spännande för en vuxen, med för den ”lille” var det nog en spännande upplevelse att man kan hämta fler hela tiden 😉 tack för titten hos mig, nu ska jag läsa vidare här. Ha en fortsatt fin fin fredag.

    Svara
  4. Helena

    Haha, rolig läsning som vanligt! Dock otrevligt med vuxna som säger tant tycker jag. Jag får ofta höra det i butiken! Att barn säger det är helt ok tycker jag för det står ändå tant i många böcker, så det måste vara lite förvirrande att veta om det gäller alla kvinnor. Samma som män blir farbror. Men vuxna borde veta bättre. Eller?

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Håller med. Har inte tänkt på att det är de vuxna som säger så, jag gör det inte. Men det vi gör och säger brukar ju smitta av sig på barnen, åtminstone de mindre bra sakerna 😉

      Svara
  5. Gunnel

    Jag har jobbat inom skola och barnomsorg i evigheter och där har jag aldrig blivit kallad för tant av barnen, däremot mamma (av misstag) många gånger. Jag tycker det är mest vuxna som säger tant när de pratar med sina barn. Undrar vad de själv hade velat bli kallade. Jag tycker det går bra med förnamnet. Inte ska vi börja ”tanta” och ”nia” igen. Det hör forntiden till. Ha en fin helg

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Precis! Vill de själva bli kallade tant? Jag känner bara en som faktiskt vill bli kallad tant och det är min gudmor. Hon tycker det är fint med tant, har alltid tyckt det. Kan ha att göra med att hon inte är svensk från början, inbillar jag mig.

      Svara
  6. Karin på Pettas

    Hej tanten!:)

    Redan som 26-åring var jag också sagotant på biblioteken i Mariehamn. Ja, inte var det barnen som kallade mig tant….jag vande mig, jag lovar. Sen gick det om en tid tills jag blev tant igen, 20 år senare ungefär. Och inte var det barnen som kallade mig tant…jag vande mig igen. Nu när jag är tant kallar ingen mig tant. Fattar du?

    Nu har jag blivit så nyfiken på din bok så jag ska be min dotter köpa den åt mig i födelsedagspresent….:)
    Ha en fin kväll!

    kram

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Tant som ung – tjej som ”vuxen”. Det visar på utveckling tycker jag!

      Vad roligt att du vill läsa boken, det glädjer mig verkligen <3

      Kram

      Svara
  7. Susanne P

    En dag ur min vardag, med andra ord. 😉

    Att läsa spontant och ha en dialog med åhörarna ger mer än att läsa ordagrant ur en bok och bara ha fågelholkar som lyssnar.

    ”Tant”?! Du har väl ett namn? LIIIITE oförskämt kan jag tycka, om jag får säga min mening…

    Sv. Din ”lååååååånga” kommentar kom med, det är bara jag som har gjort det lite bekvämt/praktiskt för mej och låtit alla kommentaren granskas som är mer än ett dygn. Bara för att jag inte ska glömma att läsa dem. Smart va?! 😉
    Kram

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Så du är van att bli snorkråkad på? Somligt kan jag klara mig utan 😉

      Kram

      Svara
  8. Marina

    Kul med de olika kontrasterna i fråga om barngrupper och bibliotek. Intressant att kunna jämföra och se skillnader. Lite förvånad är jag över de första dagisfröknarna (ja,jag är en av de som envisas med att kalla de för det, trots att jag varit i ”närliggande branch” och borde veta bättre!)hyssjade ner spontaniteten, det förtar ju lite av läsupplevelsen. Men de menade kanske bara väl och ville att ”tanten” skulle få läsa ostört 😉

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Jo, säkert menade de väl. Och kanske ville de lära barnen att sitta stilla och lyssna. Fast det får gärna vara med måtta tycker jag – barnen ska ju tycka det är roligt att gå till bibblan på sagostund!

      Svara
  9. camilla

    Tant och tant…ska du säga, kärring. Ja,så skulle du ha sagt 😉
    Hihihi…det verkar inte alltid vara en dans på rosor att vara sagoTANT 😉
    Kram!

    Svara
  10. Karin

    I know the feeling! Vet inte vilket som är mest frustrerande: de där stiffa föräldrarkontrollerade situationerna eller de totalt gränslösa barngrupperna med helt egen agenda. När jag jobbade som lärarvikarie då och då, hade jag en av Staffans Stollar på min anslagstavla.
    ”Disciplinproblem? Men varför gör du inte som jag: Håll intresseväckande lektioner.”
    Med tiden kändes det skämtet allt svartare…

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Något mitt emellan skulle jag föredra. Så svenskt – gillar det som är lagom …

      Svara
  11. ergo sum

    Jaha du – du är en indignerad tant du? *skrattar* Men det är inte lätt det där. Att läsa för grupper med barn. .. Hoppas du inte blev avskräckt.

    Kramar

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Nej då, inte blev jag avskräckt. Jag ser det mer som en breddad erfarenhet.

      Kram från tanten

      Svara
  12. Annelie

    Nya erfarenheter är alltid nyttiga. Och det här var ju av den trevliga sorten!
    Det enda är väl att man bli lite trött i örat ibland. 😉

    Svara
  13. Ama de casa

    Den sista sittningen lät mysig (minus snoret då… 😉 )

    Själv blev jag kallad tant redan som 14-åring när jag jobbade som ballongblåsare på Domus. Det kändes inte bra, kan jag säga…
    🙂

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Undrar hur många det är som har ”ballongblåsare” i sitt CV? 🙂

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *