Det här med öronbarn

Att jag gillar måndagar borde inte vara en överraskning för någon. En av anledningarna är tystnaden. Efter helgens livligheter med barnen hemma och allt som ska göras så njuter jag av tystnaden.

Självklart är det mysigt att tillbringa tid med familjen, jag menar inte så. Men öronen, öronen. Ymf. De knollrar ihop sig.

Ja, vi har ett öronbarn. Enligt min hemmasnickrade definition är ett öronbarn ett barn som alltid hörs. Hela tiden. Konstant. Som nöter på sin omgivnings öron. Nog för att Krusidullan så gott som alltid är glad och positivt inställd till det allra mesta – men munnen går hela tiden, precis som kroppen. Om hon inte pratar så sjunger hon. Eller nynnar. Eller bara låter.

Ibland går det så långt att sambon och jag nästan slåss om vem som ska få åka och handla mat. Bara för att öronen ska få lite välbehövlig luftning. Då förstår du va?

Numera vill den lilla pratmaskinen att vi ska vara med när hon duschar. Alltså bara sitta i badrummet. Och lyssna på den aldrig sinande svadan, förstås.

– Pappa, pappa! Kan du komma upp till mig? (Pappa brukar vara lite mer lättflörtad än mamma.)
– Varför det? undrade farsfiguren som just sjunkit ner i fåtöljen och såg så där lagom energibefriad ut. Hösäck typ.
– Jag vill ha sällskap medan jag duschar! kvittrade Krusidullan.
– Nej, du får duscha själv.

Här följde en sorts diskussion, en rätt enahanda sådan mest bestående av ”Snälla?” och ”Nej” tills Krusidullan faktiskt fick ge sig. Bara en sådan sak. Då levererades följande salva medan arga fotsteg hördes klampa in i badrummet:

– Vi människor är faktiskt flockdjur, och vi vill faktiskt inte vara ensamma!

Man blir ju en aning svarslös ibland.

056
Kloker och Krusidullan i Paris för några år sen.

Storebror Kloker hörs däremot inte så mycket numera. Han har kommit in i en prepubertal period. Det betyder att man antingen ska:

a) gissa vad han säger fast han inte har sagt något eller
b) tolka uttalandet öööhhh efter situationen.
Eller så har han bara insett hur svårt det är att göra sig hörd.

För ett tag sen satt Krusidullan och jag och tittade i en bok om olika hästraser.

– Vilken kort och tjock hals den där har, säger jag.
– Ja, precis som du mamma.

Visst kan öronen krusa sig för mindre. Nästa gång ska vi läsa en bok om svanar.

18 tankar kring ”Det här med öronbarn

  1. Karin

    Hahaa, bra idé det där med svanar!:)
    Och kan du tänka dig, att jag har också en dotter som pratar och pratar och pratar….och jag har lärt mig att stänga av hörseln och missar förstås en hel del som jag senare måste förklara på något sätt. Min dåliga hörsel typ…
    Men det blir bättre med åren som går. Jag lovar. Jag menar med pratet….

    kram

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Nu förstår jag varför du har flyttat ut till skogen och tystnaden! 😉

      Kram

      Svara
  2. Diana

    Jag har ju inga egna barn så man är inte direkt van vid oljudet som kommer med barn. Inte bara pratet utan också att det smälls med saker, leksaker spelar etc etc. Så jag är helt slut när man åker hem, tystnaden är så ljuvlig då!

    Svara
  3. fialia

    Sonen kan fortfarande prata hål i huvet på mig ibland, men nu bor han i alla fall inte hemma.
    Men e ganska glad för att han vill prata med mig, hahahaha
    ha de Fia

    Svara
  4. Ama de casa

    Vilken söt bild på dina söta barn!

    Fast jag kan förstå om svadan kan bli lite för mycket ibland. Men så länge det är glada svador är det ju bättre. Idag när vi flög hem var det en ”raring” som skrek OAVBRUTET under två timmars flygning. Liiite jobbigt…
    🙂

    Svara
  5. Ama de casa

    sv: Antingen hittar vi synnerligen tråkiga ställen att vara på, eller så luktar vi illa.
    Hur som.
    Det är skönt att va för sig själv en stund 😉

    Svara
  6. Veiken

    Underbart! Vi har ett barnbarn av den kalibern. Han vet så väl om det och kan ibland säga: Jag tjatar hål i ”hövvet” på dig va?? Ack så sant – men samtidigt så härligt! 🙂

    Svara
  7. Susanne P

    Hahaha! Du kan då få till det!
    Nu fick jag en ny synvinkel på just öronbarn! 😉
    Mitt ”öronbarn” fyller 21 i dag och trots att hon är utflyttad så är det hon som ringer mest och oftast. Det blir INTE bättre med åren…
    Kram

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Men? Några har ju sagt att det blir bättre? Vad ska jag tro nu? 😉

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.