Novell – tema Halloween, del 2

Del 1 hittar du i föregående inlägg.

—————————————————————————————–

 

En ovanlig grannsämja, sista delen

  ”Daniel! När kom du?” Anna for upp ur solstolen, kände hettan sprida sig över kinderna, egentligen utan anledning. Plötsligt var hon glad att hon hade duschat och tvättat håret på morgonen, men hon ångrade den bylsiga gamla huvtröjan och de grå mysbyxorna.

  ”För så där en tio minuter sen. Jag har bara varit in och ställt ifrån mig väskorna och kollat runt lite. Det märks att det inte har bott någon där, det ser ut precis som när jag åkte. Fast mer dammigt”, tillade han med ett snett leende.

  ”Inte bott någon där?” sa Anna förvånat. Hon skulle precis fortsätta när något höll henne tillbaka. ”Äh, jag är nog lite nyvaken fortfarande. Men kom in, eller kom över, rättare sagt. Staketet alltså!” skrattade Anna, blicken irrade runt som om den inte visste var den skulle våga landa. ”Hur är det? Vill du ha en kopp kaffe? Jag skulle ändå ha en själv nu, men jag har nog ingenting till.” Åh herregud vad händer, vad håller jag på med, tänkte hon.

  Daniel log. ”Ja, tack. Om du ändå ska ha, så tar jag gärna en kopp. Det danska kaffet är inget vidare.”

  Anna gick in och Daniel fångade den citronfriska doften som lämnade ett osynligt spår efter henne, innan den blandades ut i luften och försvann. Han såg sig omkring på altanen. Det var mysigt och fint, rosa och vit ljung lyste upp. Sedan slog han sig ned i en trädgårdsstol mitt­emot Annas solstol.

Till en början gick samtalet lite trevande, som om de inte visste riktigt var de skulle börja någonstans. Anna berättade om Kalle, att han numera var hos sin pappa var­annan helg och en under del av sommarlovet och Daniel berättade om sitt år i Köpenhamn, hur annorlunda danskarna var att jobba med, vilken skillnad det var att bo nära Nyhavn jämfört med här.

  ”Men nu måste du berätta hur allt det här gick till”, sa Daniel och svepte med armen mot all­männingen. ”Det blev ju kanonbra! Vems idé var kullen, den var ju inte med i mitt ursprung­liga förslag? Och vad har hänt med surkäringen? Hennes buskar är inte klippta med nagelsax längre.”

  ”Ja, visst blev det bra”, instämde Anna ivrigt och lutade sig fram över bordet. ”Vi är jättenöjda. Någon månad efter att du åkt, så fattades beslutet att vi skulle förnya hela allmänningen enligt din skiss. Berit var värre än vanligt! Trodde hon skulle få en stroke eller nåt. Du skulle ha sett hennes min när trädfällarna kom och tog ner tallarna. Jag skulle inte velat vara i deras kläder den dagen, jösses som hon gick på!”

  Daniel skrattade, han kunde tydligt se snipmunnen framför sig. Och trots att det var barnsligt, kunde han inte låta bli att känna skadeglädje över att käringen inte fått sin vilja fram.

  ”Man kan ju tycka att även hon skulle uppskatta att ha lite sol på sin baksida, men tydligen inte.” Anna tittade ut över lekplatsen, snurrade på kaffemuggen och skrapade med nageln på något som fastnat. Så tittade hon upp och frågade:

  ”Hörde du att hon försvann sen?”

  ”Vadå försvann?”

  ”Det stod om det tidningen och allt. Hon bara försvann. Polisen har varit här flera gånger och frågat ut oss alla. Vad jag förstår så är hon fortfarande så kallad saknad”, Anna gjorde två krokande rörelser i luften med båda händernas pek- och långfingrar.

  ”Jag har inte hört någonting, jag har med flit låtit bli allt vad svenska nyheter heter, men fan vad ruggigt det låter. Här händer det spännande saker så fort jag är bortrest.” Daniel log för att ta udden av sina ord. ”Du kan väl dra hela historien?”

  Och Anna berättade. Hur alla i samfälligheten hjälpte till att montera nya gungor och rutschkana, bygga en lekstuga och fixa till den igenvuxna sandlådan. Ja, inte Berit förstås. Hon hade gått omkring och spritt etter och nålvassa kommentarer omkring sig, klagat på allt och alla. De hade blivit tvungna att gräva ut under gungorna och rutschkanan, för att kunna lägga ett tjockt lager smågrus där. Allt enligt EU:s nor­mer. Så till slut stod de där med en växande jordhög, som de inte visste vad de skulle göra med.

  ”Då kom vi på, eller var det Teresia…?” funderade Anna högt och blev avbruten av Daniel.

  ”Vilken Teresia? Visste du förresten att min mormor hette Teresia, jag ärvde radhuset efter henne.”

  Annas kaffemugg smällde ner i bordet så hårt att lite kaffe skvimpade ut.

  ”Jaha, nej det visste jag inte”, svarade Anna långsamt. ”Hon var bara någon som bodde här tillfälligt. I alla fall, det spelar ingen roll om det var hon eller jag eller någon annan av grannarna, som kom på att vi kunde lägga all jord på tall­stubbarna och bygga en kulle.”

  ”Men det var ju en jättebra idé! Då kan småkillarna därborta i början av gatan åka med sina mountainbikes och …”

  ”… alla småbarnen hade så kul i vintras, då kullen blev en pulkabacke”, avslutade Anna meningen.

  De log i samförstånd.

  ”Du vet”, fortsatte Anna, ”tallarna stod ju nästan som i cirkel, några meter bred.” Hon ritade en stor ring i luften med högerarmen. ”Så det var många grenar och många, tunga skottkärror med jord som skulle dit. Vi fick ett gäng kärror med EU-grus över också, som vi skottade över stubbarna. Ett tag trodde vi inte att jorden skulle räcka, att det kanske bara skulle bli en liten puckel, men ungarna här är jätteglada för den. Nästan alla hjälpte till men till sist var det bara Teresia och jag kvar, vi slet hela mörka kvällen och gick inte in förrän sent.”

  ”Då måste ni ha varit bra mörbultade! Det är ju hur tungt som helst att lassa jord och grus.” Daniel såg imponerad ut.

  ”Ja, den träningsvärken hette duga. För att inte tala om blåsorna i händerna.” Hon vände upp handflatorna och började omedvetet gnida det mjuka skinnet där blåsorna sedan länge var läkta.

  ”På söndagen gjorde vi klart kullen, sådde gräs och vattnade, och alla tyckte det var skönt att Berit inte var där. Men det var några som såg henne spana i fönstret, du vet, hur man såg att gardinen rörde sig fast hon trodde att det inte syntes.”

  Anna fortsatte att berätta om hur det tog några dagar innan någon reagerade, hur ordföranden i samfälligheten hade ringt på hos Berit, tittat in genom fönstren och slutligen ringt polisen. Sen följde besök av polisen och utfrågningar som inte ledde till någonting. Alla grannar började spekulera, Berits försvinnande blev ett samtalsämne. Det kom fram att ingen egentligen visste något om henne, om hon hade någon familj eller släktingar, varifrån hon kom. Ingenting.

  ”Ruskigt att man kan vara så anonym, fast alla känner en. Eller känner till en. Jag hade ald­rig tänkt på det innan det här hände”, sa Anna medan hon snurrade en test av sitt långa röd­bruna hår.

Daniel tittade fascinerat på, såg hur den skimrande bytte färg, ena sekunden var den röd, nästa guldaktig. Runt, runt vispade den. Han ryste, men visste inte varför.

  ”Det börjar bli lite kyligt”, sa Anna och reste sig snabbt. Hon tittade ner i marken, drog in andan och såg sedan forskande på honom. ”Vill du följa med in en stund? Kalle kommer inte förrän om några timmar.”

  ”Det är klart jag vill.” Värmen spred sig genom hela hans kropp.

  Men något vasst, svart gömde sig någonstans i magtrakten och pockade på att komma fram. Nej, han ville inte släppa fram det, inte nu, och riskera att förstöra detta sköra. Han tog Annas utsträckta hand, den var varm och torr. De gick in tillsammans.

  I dörröppningen kunde han inte motstå impulsen att titta en gång till på kullen.

9 reaktion på “Novell – tema Halloween, del 2

  1. Ama de casa

    Verkligen spännande… Men jag minns inte om den slutade lika, jag har en viss tendens att glömma slut – oavsett om det gäller noveller, böcker eller filmer. Det är egentligen perfekt, för då kan jag läsa/titta på samma sak flera gånger med samma undran hur det ska sluta 🙂

    Svara
  2. Susanne P

    Jag älskar denna novell!
    Vi har en kulle i vår lekpark men vad jag vet lever alla mina grannar än…även surkärringen mittemot… 😉

    Sv. tack! ”Barnfötter”? Det var snällt sagt!
    Kram

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *